söndag 21 november 2010

Omättvisa


De stora är mätta
De små kan trippa fram
De stora mysgonar
De små orospickar
De stora kollar läget
De små är flyktfärdiga

torsdag 28 oktober 2010

Bön i köptemplet


Penningen vår som är på kontot
Helgat vare ditt namn
Tillkomme din ränta
Ske ditt avdrag
Såsom på banken och i kassan
Vårt dagliga bröd giv oss i dag
Och lös oss från våra skulder
Såsom vi lösa oss från den bank vi skyldiga är
Och inled oss icke i frestelse
Utan fräls oss från slöseri
Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet
Amen

söndag 24 oktober 2010

Änglavingefall i gråslörpet


Åkte dit änglarna susar förbi i raketfart med sina trimmade spndelvävstunna vinägar. Åkte dit för att se om någon ängel åtminstone kunde svepa över platsen, sprida ett tröstens stoft, eller några fjuttiga laddade energipartiklar eller sända ett knippe milda varma ljusjoner.
Jag vandrade där bland ristande bågnande böjliga strängar, till bristningsgränsen. Cirkulerade, romberade, kvadrifierade, radiellade runt tills jag snubblade på spetsen. Rakt ner i gråslörpet, nedslibbad reste jag mig upp, linkande, när jag strök bort slörpet kände jag något mjukt sticka upp, drog fram liten änglavinge, märkilgt gnisterskimrande i silver. Den smekte fram mjukdunet, tände varmljusen, knäppte lövtunna diamanttrådar i klingande toner.
Med rosiga kinder letar jag vidare i gråslörpet. Känner något sticka upp där….

söndag 29 augusti 2010

Pang!

Hon är smickrad över att han tycks vara intresserad av henne, just henne bland alla snygga tjejer på festen, medan de pratar med varandra, vandrar hennes blick över hans vackra ansikte, de regelbundna dragen, breda käkpartiet, de mörka ögonen som hon sjunker in i, de lätt blodfyllda läpparna som får hennes mage att pirra och hjärtat att slå. Och det är mitt i en diskussion det händer.
Pang! Handflatan slår mot hennes högra kind, en snabb och rapp smäll, det svider till, hon hinner inte värja sig, reagera, värja sig, bli rädd, vad hände frågar hon sig, och stirrar med uppspärrade ögon på honom, han flinar på ett konstigt förvridet sätt, mumlar att hon sa emot honom, och sluddrar på, hon är för chockad för att fortsätta lyssna.
Hon minns knappt vad de hade pratat om, diskussionen hade böljat hit och dit om det mesta, böcker, politik, filmer.
Ingen i rummet tycks ha sett vad som hände, Anders, Mia, Petra och de andra pratar på, alla är lätt berusade av vinet, skratt, sorl, någon sjunger, spelar gitarr, hon hör allt som på avstånd, svedan känns inte längre på kinden, men desto mer i hennes inre, själen, långt därinne..Han försöker greppa hennes hand, smeka den, men hon drar den till sig, vill inte röra vid honom, hör hans ursäkter efter sig när hon reser sig upp från soffan, tränger sig förbi de skrattande pratande festklädda människorna, ser i ögonvrån hur han lätt flinande vinkar till sig en liten mörk tjej, som fnissande och lätt kråmande böjer sig ner mot honom.
Och nu ser hon hur han egentligen ser ut, han har en slapp aladdrig blekhet, grådaskiga poriga kinder som hänger neråt, en förviden mun där spetsiga vargliknande hörntänder skymtar, och ögonen är som hårda polerade speglar som reflekterar blickarna.

torsdag 26 augusti 2010

Starkare än starkast

Vad hon är stark, gräver långa rader framför huset för planteringar, och bär de där betongplattorna som om de var av frigolit!
Åh, jag har rå aldrig träffa nån som är så stark som min farmor, när jag va liten och hon grädda pannkakor, då på den tiden hade dom en järnlaggar som dom grädda på, och hon slängde upp övre hällen lätt som fjäder med sina starka armar, dä var grejer dä. Och som hon kunde bära, tunga stenar, bräder, skrot, möbler, fulla tvättbaljer, ungar, och skotta snö, som en rikti karl, stora högar en riktig arbetsmärr va hon min farmor.Och farsan rå, han var urstark, slet i skogen, högg träd, brea stora bjässar, som han kunde hugga, dra och släpa timmerstockarna i djupa snön, flera mil, dä va int som ida när rom ha stora maskiner som gö allt. Och som han har rest runt, han va ända uppe i Lappland, och högg träd, stora tunga trän, som han fällde, i 40-graders kyla, pulsa i snön, och en gång vare en som högg sig bene, blon bara spruta, snön blev alldeles rö, och köttslamserna hängde, strimlor som slängde hit och dit, och benpiperna stack ut,de va bara och knuta ihop vid låre, benet svällde upp som en jättertimmersrock och lägga bene högt och läggen på släden som hästen drog, dä blev blodspår, röda, och vargarna börja yla, di kände väl blolukten, kan en tänka sej, men han klara sej, karn, ändå, och en annan gång när vi ha hos farmor, så skulle hon tvätta, och,,,
Ja ja Gustav, det var det där när hon tappa järngrytan i slänten? Du, jag känner min telefon vibrerar, det är nån som ringer. Hej då vi hörs senare.
Hallå, ja, jag kommer in genast…..ad hon är stark, gräver långa rader framför huset för planteringar, och bär de där betongplattorna som om de var av frigolit!
Åh, jag har rå aldrig träffa nån som är så stark som min farmor, när jag va liten och hon grädda pannkakor, då på den tiden hade dom en järnlaggar som dom grädda på, och hon slängde upp övre hällen lätt som fjäder med sina starka armar, dä var grejer dä. Och som hon kunde bära, tunga stenar, bräder, skrot, möbler, fulla tvättbaljer, ungar, och skotta snö, som en rikti karl, stora högar en riktig arbetsmärr va hon min farmor.Och farsan rå, han var urstark, slet i skogen, högg träd, brea stora bjässar, som han kunde hugga, dra och släpa timmerstockarna i djupa snön, flera mil, dä va int som ida när rom ha stora maskiner som gö allt. Och som han har rest runt, han va ända uppe i Lappland, och högg träd, stora tunga trän, som han fällde, i 40-graders kyla, pulsa i snön, och en gång vare en som högg sig bene, blon bara spruta, snön blev alldeles rö, och köttslamserna hängde, strimlor som slängde hit och dit, och benpiperna stack ut,de va bara och knuta ihop vid låre, benet svällde upp som en jättertimmersrock och lägga bene högt och läggen på släden som hästen drog, dä blev blodspår, röda, och vargarna börja yla, di kände väl blolukten, kan en tänka sej, men han klara sej, karn, ändå, och en annan gång när vi ha hos farmor, så skulle hon tvätta, och,,,
Ja ja Gustav, det var det där när hon tappa järngrytan i slänten? Du, jag känner min telefon vibrerar, det är nån som ringer. Hej då vi hörs senare.
Hallå, ja, jag kommer in genast…..

onsdag 25 augusti 2010

Fjättrad för livet

Nu är han fast, fjättrad för livet vid livet. Som han hittills i sitt vuxna liv har kämpat emot detta, av någon anledning som han inte förstår varför. Som om det här skulle vara det värsta som skulle hända i livet.
Att ens frihet skulle vara slut, ens självständighet slut.
Som om en människa någonsin är helt självständig, det är bara en inbillning.
Och nu sitter han här, i detta rum, med denna nya insikt.Och han förstår inte vad det var han var rädd för egentligen. För känslan är underbar, och vidunderlig på samma gång.
Han stryker sakta med varsam hand över det fjuniga håret på det lilla huvudet, och betraktar det lilla skrynkliga ansiktet med de ihopknipna ögonen.
"Som du mår kommer jag också att må, viskar han ner mot den lilla kroppen som varmt och tungt vilar i hans armar.
Och det var väl det som skrämde mest egentligen. Att ens känslor skulle bli så inblandade i sitt barns liv. Men nu är han där, och nu finns ingen återvändo till tidigare liv, ett liv som han har bakom sig.
Nu är det bara han och den lille, och han låter de osynliga banden stramas åt än mer.

tisdag 24 augusti 2010

Raka vägen in i helvetet

Att jag skulle hamna rakt in i helvetet när jag föll för mannen i grå kostym, ljusblå skjorta och ständigt rakad haka, det ska gudarna veta. Men jag var helt förvirrad, som i en annan värld, jag var inte mig själv, tror jag, eller kanske var jag mig själv, man är väl sig själv mest i sina val. Eller?
Länge satt jag och stirrade in i elden medan den falnade, greppade rakan av järnsmide och puttade till en vedklabb för att den skulle börja brinna. Det var som ett omen, de figurer som började framträda i glöden, som flygande drakar, med glödande vingar, och ondskefullt stirrande kolögon.
Hur fan kunde du vara så dum, fnös Vera, rakt på sak som hon alltid brukar vara, medan hon vippade på sina bara tår med avskavt blått nagellack mot kaminglaset. Hur kunde du bara, den där typen, den slätrakade svärmorsdrömmen. Skenet bedrar, har du inte lärt dig det än?
Nej, jag lär mig aldrig, eller kanske vill jag inte lära mig. Att lida är kans eden enda raka vägen för mig, svettas i kval, vältra mig i mina bekymmer, problem. Låta mig bedras, av det yttre, det skenbara, det är ett sätt för mig att leva.

måndag 16 augusti 2010

Lugna jobbanden med ett glas mjölk!


Jobbanden svävar runt min säng, håller mig klarvaken, hjärncellerna, synapserna signalerar i ett. Jag argumenterar, jag planerar och justerar. Drar mina riktlinjer, och håller noga min budget. Inga övetramp. Kvaliteten är säkrad, och jag försäkrar att jobbet blir klart i tid.
- Ha ha, skrattar jobbanden. Du hinner inte, du hinner inte. Du har mycket annat som väntar på dig, skynda, skynda, skynda dig.
- Väck med dig din fuling, jag blir trött på dig, fräser jag, Jag hinner visst, håll käften.
Anden hånskrattar och rusar runt runt, jag blir alldelses yr, snurrig.
Jag vill krama livet ur den, få tyst på det fanskapet men den går inte att greppa, slöjorna är undflyende, och stadiga på samma gång. Som en osynlig cementvägg, att stånga sig blodig emot.
Jag kommer inte förbi, hopplöst, mitt öde är denna gäckande ande, som förstör mitt liv, har spolat min karriär och gjort mig till en beskedlig arbeterska.
Fast vad var det hon sa, den unga tjejen som jag anförtrodde mig till:
- Ge den ett glas mjölk, då håller den sig lugn!
Kan det vara så enkelt? Ett glas mjölk? För att kväsa den gäckande jobbanden.
Bara tanken lugnar.

måndag 9 augusti 2010

En nedtrampad ängel


Molnen hänger regntunga, men luften är ändå lätt att andas, jag noterar i ögonvrån att hon sitter där igen. Hon sitter på trottaren mot väggen, med en bucklig burk läsk i handen. Det svullna ansiktet har en fördjupad röd färg, som sprider ner på halsen, och vidare ner under den noppriga brungrå tröjan med hål i. Kvinnans ögon är uppgivet matta, som om inget spelar roll längre. Som om allt redan har hänt, och inget kan kränka mer än det redan har gjort.
När som kränkningen är inkapslad i kroppen, som en självklar del i musklerna, hjärnan och blodomloppet.
Och när protesterna är svalda och ligger som skvavande klumpar i hela kroppen.
Jag passerar den hopkrupna gestalten, men får för mig att vända mig om, och tillåter mig att se något annat. Ett par vingar som ligger intill hennes hopkurade kropp.Vingtopparna är svedda av smuts eller kan det vara sot? Och stora hål gapar i det skira tyget som är hoptrasslade i trasiga remsor.
Någon eller några har förstört hennes vingar, har trampat på vingarna med järnhårda skor, starka galna farliga händer har slitit i tyget utan att bry sig om hennes kvidanden och gråt.
Jag förbannar de djävlar som har förstört den en gång vackra flygfärdiga sjungande ängeln. Och har gjort henne till en nedtrampad ängel.
Må de brinna i helvetet!
Må andra nedtrampade änglar hämnas!

torsdag 29 juli 2010

Jag föredrar den vilda sorten


Valet är inte svårt, jag föredrar den vilda sorten. Den är helt underbar, jag älskar den! Det handlar nog om smaken, den ljuvliga aromen, sötman, som får mitt blod att rusa runt i ådrorna som en bred flytande mäktig flod. När min hand fylls av den lena frukten, sjunger jag jublande.
Men kanske handlar det om att den vilda är svår att nå, jag måste kliva över ris, stubbar, med risk för att snubbla, vassa taggar river mina ara ben och armar blodiga. Alltså: man får kämpa lite får att få en stunds njutning!
Och att stå där balanserande på en ojämn grund, omgiven av taggar, törnen och lockande röda runda former, milda vindsmekningar mot kinden, gör att jag släpper taget, upplöses i ett nu. Är.
Inte konstigt att jag anser att den en vilda är helt outstanding, jämfört med den tama som är trist, smaklös, tråkig och förutbestämd. Den plockas i en välansad omgivning, en torr opersonlig likformig sak faller ner i handen. Man står där utan en fläck, utan en endast skråma, inte en flämtning, inget brus, ingen kamp.
Allt känns livlöst. Instängt.
Jag tror jag måste ut en sväng. Ut till frihetens välsmakande sötma!

fredag 23 juli 2010

Simvilla


Vågen lockar
smeker pockar
väcker kraften
andas lugnt

Iris flimrar
ljuset simmar
spegelns bana
kroppen kanar

Ur gravmörkt djup
vasstandat tjut
slemklo griper
efter köttet

Trots skräckfylld kramp
kropp spänns till kamp
greppar slemklon
skriker nu din….

I knuten hand
en kvist från land
simmar lättat
på kuckelvåg

lördag 17 juli 2010

Bland det värsta


Luften trycker mot lungorna och hon har svårt att andas, snart brakar helvetet loss. Inte ett blad rör, inte ett ljud hörs. Det är helt stilla, naturen bävar. Svettdroppar trängar fram ur hennes panna. En kvalmig lukt får henne att vilja spy. Då hörs ett sprakande. Hennes hjärta bultar till, nu rinner svetten nerför kinderna, och hon får salt smak på läpparna. Ett svagt ljussken syns över bergstoppen, och de mörka molnen hopar sig som en armé inför strid. Hon rör sig inte, hör endast sitt hjärtats hårda slag. En glödande blixt zick-zackar genom luften, och hon stirrar skräckslaget med uppspärrade ögon framför sig. Nu dör hon. Nu slår blixten ned. Hon brinner upp. Hela hon förkolnar till ett svart lik. Aska. Av jord är du kommen och till jord ska du åter vara. Ett torndönsmuller dånar i öronen. Hårda knallar som kanonskott, rakt in i hjärtat, som slår i bitar, blodet pulserar, nya flammande blixtar. Rengdroppar piskar mot marken. Hon darrar till och väntar. Och väntar. Och snart hör hon ett svagt fågelkvitter, ett svagt muller. Solstrålar som värmer luften. En klar sval luft som sveper bort svettdropparna.
Men på det sättet tänker hon inte efteråt, inte heller att blommorna sträcker ut sina sina doftande klockor mot de ulliga humlorna som glatt surrar in i det saftiga djupet Att träden viftar glatt med sina armar mot den klarblå himlen, är något som hon absolut inte bryr sig om.
Det enda hon tänker att det här är bland det värsta hon har varit med om.

måndag 5 juli 2010

Hellre utvald än utgallrad


Oh, att få vara utvald, höra trumpeternas fanfarer för kärleken och locka till sig de vackraste sjungande kolibrierna i hela världen! Tänk att slippa se utgallrandet och slippa lyssna till torrt knaster! Åtminstone just nu!

fredag 18 juni 2010

Giftig blå blod


Giftigt blått blod rinner
I eterns skvalvågor
Tystar rytande lejonet
Linsleende lössvinkande

Då klingar ett älvaljus
Snurrar en flygpiruett
Bjuder in i kärleksriket
Sänker min näbb i renheten

måndag 14 juni 2010

Medan de små liven dödas


Kletiga smörja
Sliskiga klibb
Förgör, förstör
En hyttande näve
En gnisslande vrede
De små liven dödas
Medan de vitskjortade
I stärka manschetter
Ler sina golfbruna leenden

lördag 12 juni 2010

Som ett ilsket vrål


Ingrodd, insnodd
läggs på lager
varje sekund,
Tick tack, blipp blopp, flipp flopp
Håller sig kvar

Som ett ilsket vrål
strålar den grönblå
rakt in i hjärtat
brinner, löses upp,
blödande slamsor
Brusande rinnande
Bubbelibubbelo
Bubbla runt, rubbla mums
Inget tag, inget gro
Snurra runt, grumsa mums

söndag 30 maj 2010

Mördarsnigelvisa


Äckel päckel väck med dig, väck med dig, väck med dig
Äckel päckel väck med dig
Nu styckar jag dig

tisdag 25 maj 2010

Förbrukad, bränd en helt vanlig tisdagkväll


Det är en helt vanlig tisdagkväll som blir mindre vanlig när en kvinna, en mager skrana, vinglar in i vagnen, på sätet tvärs över gången. Hon drar en sliten resväska på hjul efter sig. Skranan sätter sig ned med en duns men reser sig upp igen, vinglar fram och tillbaka, stöter ur små otydbara läten, några visslingar av obestämd typ.
Hon har urholkade kinder, stripigt uppsatt hår, och ögonen tycks borta någonstans i fjärran, eller ingenstans. Vad vet jag. Ett par unga killar framför mig flinar försiktigt, och jag sneglar i ögonvrån, eller blundar ibland, som om jag sov.
Det är ändå en tisdagkväll. Om än just nu mindre vanlig.
Jag bara hoppas på att hon inte tilltalar mig. Jag vill bara ha en vanlig lugn tisdagkväll.
När tåget närmar sig centralen, reser hon sig upp med ett ryck, drar med sig väskan och vinglar mot en av dörrarna. Hon kluckar små ljud, vinklar upp armen högt och tittar på armbandsuret som tycks jättestor med den enomrt magra armen.
Hon ser inte ut att ha ätit den närmsta tiden, hon ser inte ut att ha skött om sig nämnvärt den sista tiden, hon ser helt enkelt förbrukad ut. Totalt bränd, förstörd. I prinicp bara skelettet kvar. I andra handen har hon en mobil som hon kollar på, trycker på, men inte placerar intill öran.
När tåget stannar, och dörrarna öppnas, håller jag andan, väntar på dunsen, när hon stiger ut ur vagnen, med den slitna väskan efter sig.
Men inget händer, hon försvinner, ur min åsyn, ur mitt liv.
Jag andas ut, nu kan den vanlig tisdagkvällen fortsätta.

måndag 17 maj 2010

Svikna virkplaner



En varm ensam sommar virkade hon på en vit duk och spann stora planer, varje kväll efter det trista sommarjobbet. Garnet var vitt bomullsgarn, lite strävt. Och duken var rund, med någon sorts blommönster och spetsar, hon minns inte riktigt detaljerna men det skulle bli en stor duk. In i garnet virkade hon stora förhoppningar, stora planer, hon skulle komma långt. Mycket långt. Hon trodde att det skulle räcka med väl tillägnad kunskap, nit och flit och en meritförteckning på heder och samvete. Ungefär som hon följde mönstret hon virkade efter, maska för maska, i ett regelbundet mönster. Runt runt. Ingen att fråga, bara att virka med en normal virknål efter ett normalsvårt mönster.
Duken blev klar så småningom, en vacker duk som lades på ett runt bord, där många fläckar kom att spillas.
En vacker dag många år efteråt mindes hon den där sommaren, och kände hur ilskan sköt som en flodvåg inom henne, hon kände sig lurad, sviken. Ur en kökslåda plockade hon fram en vass sax och klippte duken i små små bitar.

onsdag 12 maj 2010

Ärlans hämnd


När de isblå ögonen
försöker spetsa oss
på sin tungas istappar

Då vippar vi ihärdigt
Tills tapparna krossas
tills oceaner brusar

Med svarta plirögonen
dagpatrullerar vi
Småsjunger hela natten
Vad bryr vi oss om
Att heligheten flagnar

torsdag 6 maj 2010

Lekande man nr 1


Jag leker med folks pengar, hö hö. Nästan alla skolor och sjukhus som folk har betalat in i skatter för, säljer jag billigt till Privata skattebidragsföretaget. För blir allt privat då kommer folk bara att bry sig om sin privata egenom. Inte sitta i grupper och planera, de kan få dumma idéer i huvudet. Som det där mycko ordet solidaritet. Hur dum får man bli? Ska man bry sig om varandra utan att betala för det? Nej, det enda som jag bryr mig om är mig själv, familjen och min egendom!
Fast ibland är det bra med skatter och staten som Försvaret och Polisen. De
ska försvara min egendom från de hemska tjuvarna och inkräktarna.
Och jag ska ha statliga pengar för att leka lite mer. Hö hö. Klirr klirr, prassel prassel, och jag njuuuuuuuuuuuter….

måndag 3 maj 2010

Stickande härliga vårsol


Han längtar tillbaka till den varma sängen, datorn, vårsolen sticker honom i ögonen, han trycker ner kepsen längre ner i pannan. Fan, provet kommer att gå åt skogen, skit i det.
Naturkunskapsboken vilar mot hans lår, han orkar inte kolla i den, ögonlocken känns mycket mycket tunga.
Den ljusgröna färgen på bladen på träden utanför tågfönstret, blommor, gräsmattor får honom att nästan spy, han mår illa, mycket illa.
Magen börjar kurra, han måste köpa något i affären, innan skolan börjar, han kommer försent, men han måste ha något i magen, annars dör han.
Hej, här han en bekant ljus röst ovanför sig, han ser upp och hans ögon möter ett par glittriga glada ögon.
Sandra!
Hon sätter sig ner på sätet mittemot honom, hon är fräsch som en daggig ros, fan var fick det från, men det funkar på Sandra. Hans hjärta börjar bulta, en värme sprider sig från magen, ögonen öppnas, han hasa rupp sig i sittställning med rak rygg han skjuter upp kepsen från ögonen.
Hej, säger han. Du som är klassen geni, har du lust att hjälpa mig lite med naturkunskapen, jag undrar över en del grejer.
Hon ler mot honom.
Visst, nickar hon. Go on, vi har en kvart på oss.
Hungern är som bortblåst, den härliga vårsolen värmer hans vänstra kind som blossar, förhoppningarna börjar strömma inom honom och han slår upp boken.

fredag 30 april 2010

Hon överlevde skottkedjan


Ensam i den vita lunden
Överlevde hon skottkedjan
De med de svarta stövlarna
Förgiftade hon i smyg
Med sin frätande saft
De med smeksamma sinnen
Skänkte hon fagningsblomman

söndag 25 april 2010

Smygfotografen


Telefonen ringer, ett sms plingar till, han trycker på avsluta, knappar in ljudlös profil.Han betraktar med en ossende blick högen med kalla grå betongplattor på baksidan, vänder ryggen till och hivar den svarta hårda väskan över axeln.
Han öppnar ytterdörren och de skarpa solstrålarna stickar honom i ögonen, han blinkar till och försöker vänja sig vid det starka ljuset. Ytterdörren slår igen bakom honom, och nu går han nedför gången, passerar sin nytvättade bil, hårda ljusreflexer från solen bildas i billacket.
Han vandrar förbi bilen, bort mot den asfalterade gångvägen, den som leder till köpcentrum, han går målmedvetet, stora steg, svängande armar, och den svarta hårda väskan dunkande mot höften.
Men det bekommer honnom inte, den hårda dunsen, inte i dag, inte denna söndag. Nu äntligen skulle han använda den, nu måste det bli av! .
Han försöker förtränga lusten att ta upp mobilen, och läsa meddelandet.
Men inget ska störa hans mål i dag, denna söndag, en ledig dag, han slår ett bestämt slag mot väskan.
Bilarna börjar redan fylla parkeringsplatsen utanför köpcentrumet, det rasslar från shoppingvagnar, han känner ett sorts medlidande med dessa människor, eller är det förakt, att de inte kan låta bli att shoppa denna soliga söndag?.
De höga stårliga tallarna vajar lätt i talldungen och han styr stegen mot dungen, där ska han börja, testa först.
Han når dungen, fryser till, de mäktiga tallkronorna stänger ute solstrålarna, det snåriga riset ligger i skugga, men han upptäcker en liten flik av en ljusstråle som tränger sig fram i den kyliga skuggan. Som en skarp projekttil som skjuter sig in i det mörka, tänker han och hans hjärta dunkar hårt av förväntan.
Han hukar sig ner, det stramar i knävecken, han är lite stel men han lyckas komma ner på huk, nu kan han jobba utan att bli sedd.
Väskan ställer han ner framför sig, öppnar den med lätt darriga händer, och drar fram den stora hårda tingeseten, han lyfter den mot ögat, försöker andas sakta in och ut, väntar tills handen slutar darra, stirrar in i kikarsiktet, zoomar in, tills allt blir knivskarp.
Där perfekt, han andas in, håller andan och trycker till.
Han trycker på knappen med pilen och betrakta resultatet på skärmen, en matta av vitsippor, bländande vita hängande, ljuvliga blyga, på en solig tuva.
Det är som en svag rodnad sprider sig inom honom, han blir varm, svettig om händerna och lätt yr.
Han lyfter kameran och fortsätter att knäppa, om och om igen.

söndag 18 april 2010

Överlevaren


Medan de andra pratar persilja
stoppar du inkräktarna
Renar blodet
Stärker hjärtat
Överlevaren livgivaren

fredag 9 april 2010

Han höjer sin groteska klo


Han, och hans vänner vill ha mer, han tittar ut ur bogömman, han höjer sin groteska klo,öppnar den en aning, smäller snabbt ihop de hårda skalen , bubblor kollapsar, 150 db överröstar alla ljud, de andra, de oskyddat arbetande, de intet ont anande, ruskas om, slås omkull, välter, några förintas.
Bakom honom väntar hans vänner, de bjuder honom husrum, värme, mot hans beskydd, en vass, hård, förintande klo. Nöjda, övergödda, smaskar de girigt sig bytet.

måndag 5 april 2010

Tussilagons ljuva hämnd


Alltså, de flesta ser bara våra enkelt lysande blomkorgar
En del kommer flygande med sina sugsnablar
Suger girigt i sig av vår ljuvliga nektar
Solen strålar, isen brakar, knakar,
Trasten sjunger i skogen
Bäcken porlar
Berusat dansar alla runt oss
Där vi sticker fram som små solar
ur de bruna torra löven
Men djupt under oss mullrar det av strid
Slingrande sega rötter tävlar, kämpar för livet
De tränger sig förbi, stångar med sina vassa skott, iskallt leende
Men våra hjärteblad gror, växer sig stora på våra håriga köttiga stjälkar
Våra fina rötter växer väver sig framåt i tysthet
En dag ska våra blomkorgar explodera

fredag 2 april 2010

Konkurrerande skönheter


Där: Runt de prunkande skönheterna surrar de, de giriga insekterna, stickande, lismande, kråmande sträcker skönheterna ut sina klibbiga blad, dryper av fukt, ångar av hettan, de svarta smala krumbuktar sig, mot de violetta, illröda, kallblåa, hetgula, viftar, fångar deras giriga snablar, i ett blommande svart skådespel.
Här. Ur den kalla fuktiga jorden sträcker hon sina långa smäckra armar mot det svala ljuset, böjer sina vita klockhänder mot jorden, väntar på de varma strålarna, viftar lätt åt sidorna med sina klockhänder, en svag ton sprider sig genom luften, rymden, en stark vibrerarande, underskön, dallrar av hjärtelängtan, i ett blommande vitt skådespel.

måndag 29 mars 2010

Två barn väntar

Halv sju, jag plockar halvt sovande upp morgontidningen från hallmattan
Halv sju en mamma träffas av en kraftig bomb i en tunnelbana
Jag gäspar, häller vatten i kaffebryggaren famlar efter kaffeburken, filtret
De blöder kraftigt från gapande sår köttslamsor, benstumpar, kvidanden, skrik
Jag skär upp bröd, skär mig i fingret, några droppar blod, hämtar irriterat plåster
Mamman hinner se folk falla, huvuden flyga, det brinner inom henne, rök fyller hennes lungor
Jag häller upp kaffet, ställer fram juicen smörgåsarna sätter mig ner börjar läsa
Hon kan inte röra sig, får svårare att andas,vad ska hända barnen, vem ska ta hand om dem, -
Dags att göra sig i ordning, borsta tänderna, tvätta sig, klä på sig
Mamman drar sitt sista andetag, hennes lilla pojke längtar efter mamma, dagisfröken ger honom gröt
Jag förbannar det kalla regnet, förbannar att jag inte fick paraplyet med mig, förbannar slasket under mina fötter
Någon lyfter upp mamman kropp, drar en svart platsäck över kroppen, lägger den intill andra svarta plastsäckar
Går genom spärrarna, ner i tunnelbanan, nerför rulltrappan, springande steg, röster, tågbuller
Tänker på mina två barn, ler, nu kommer tunnelbanan, stiger på vecklar upp tidningen.

torsdag 25 mars 2010

Den röda kappan


Vad den var vacker, den röda kappan, röd som en flammande solnedgång, röd som passionen i sin heta storm, gnistrande som den hetaste energi, stark som glödgande flytande järn i gjutformen, och lockande eom den blödande rubin! Jag provade den, speglade mig och förvandlades till en brinnande själ färdig att erövra världen.
En vacker solig dag var det dags, stoppa undan det svarta, det gömda, det smygande, jag klädde mig i min nya roll som skulle förvandla mig till den jag vill vara, den oemotståndliga, den starka och den okuvliga.
Solen strålade, himlen var klarblå, fåglar kvittrade, barn skrattade, hundar lekte och jag gick där i min röda kappa, med högt huvud, rak i ryggen och bestämda steg. den svängde rytmiskt kring min kropp, jag var drottningen, kände jag tills jag skådade en röd figur som kom emot mig, samma röda färg, kunde det vara= Det är inte möjligt, jo det är det! Samma röda kappa på en annan kvinna, och efter tag en till, och nu kände jag hur min energi sakta började pysa ut ur mig, jag skrumpnade,livskraften strömma ut och jag ville fly, en till och en till och en till, samma röda kappa, och samma lätt undflyende blick.
Nu sitter jag där jag sitter, fastsydd i min röda kappa. och vet inte hur jag ska komma loss! Hjälp!

söndag 21 mars 2010

Jaga-pryl-dagen


Klockan slår, ding dong, lilla fågeln sjunger i en hög klingande tonart, men det hör inte där vi jagar runt i köpcentret som ilande råttor, på jakt efter bästa godbiten. Bästa erbjudandet viftar åt oss vänligt, lockande pockande. Försäkra dig till max. Strax. Nu finner vi en pryl, vidrör, jämför, pannan i djupa veck, bärbart, driftid, vår drift är stor, enorm, efter bästa prylen. Prisvärda. Någon för ett samtal, om vad som är rätt och orätt, men det hör vi absolut inte, det är musiken som dunkar, i våra öron eller var det en ventilationstrumma, utsug och insug.
Fågeln sträcker ut sina smäckra vingar och lyfter mot himlen, vi ser prylen med sina fyra rättvinkliga kanter, mot hyllan, en holistiskt dimension avtecknar sig i hjärnan.
Vi bestämmer oss nu, den prylen tar vi, den är bäst, porlet får oss att lyfta, och bära prylen varsamt som ett litet barn som ligger bestämt och tungt i våra armar.
Vi bär den hem, lägger den på bordet, och öppnar paketet, vi andas djupt, säger oh oh oh.
Ett lätt slag med svansen, och så biter vi hårt med framtänderna, blundar njuter, en stund, en liten stund bara.
Nu hör vi ljudet, ett svagt susande, som övergår i ett digitalt brus, och vi ler lyckligt mot varandra.
Kontakt är etablerad, 0-1-dimension i våra hjärnor.

söndag 14 mars 2010

En helsickes väv


Att börja väva den här väven tog en helsickes massa tid
att sätta upp varpen
Det hårda oknäckbara repet
Hur många timmar sömnlösa nätter vridande i svett
Blodiga fingrar sönderbrutna naglar
Smärta bultande hjärta salta tårar
Blossande kinder
Förkrossad
Utan hjälp utan råd utan stöd
Men så kunde jag äntligen väva
Vackra glänsande trådar
Röda som elden gula som solen vita som snön gröna som gräset
Blåa som himlen svarta som sammetsnatten silvriga som månsstrålar på vattnet
Glänsande som guld
Levande livet lekte under fingrarna
Trodde jag
tills trådarna började leka med mig
Slita sig loss spela små spratt
Dra hit dra dit
Gömma sig här gömma sig där
Men vad trodde jag
Egentligen
Att jag bara skulle kunna väva livet
Rakt på utan prut
Nu är det dags att lirka
Har jag förstått
Med silkestrådar vassa nålar
Men nu har jag pansarhud
Ovan det bultande hjärtat

onsdag 10 mars 2010

Mest lever jag för mig själv


Hon lever i byn, utan mobil, utan dator, utan jobb, utan klädbutiker, utan café och utan buss som tar henne därifrån. Jag lever med mobil, dator, jobb, klädbutiker, café och med bussar som tar mig runt dit jag vill. Hon lever ständigt med sin familj, vänner, släktingar och bybor, jag lever med familj, strukturerat med arbetskamrater, planerat med vänner, sällan med släktingar och ytterst sällan med andra stadsbor.
Mest lever jag för mig själv.

söndag 7 mars 2010

Småspännande ostmöte i Arboga


Fann den mest delikata ost på ett vägcafé utanför Arboga, ett sådant där café med en underbar utsikt mot en livligt brusande trafikerad rondell åt ena sidan och en enorm ödslig stor asfaltparkering åt andra flankerad av ett barackliknande pensionat på en blåsig slätt. Själva osten var placerad på en torr brödbit. Ostskrivan var gulnad med ett vaxliknande läckert överdrag, som gjorde att kanterna på osten böjdes lätt uppåt, smaken var lite hårdseg, efter en tugga insåg jag att den är lilla godbiten var alltför välsmakande och lite småspännande för att bara jag skulle få nöjet att äta den. Helt sonika föste jag den åt sidan, och när jag med viss möda hade tuggat i mig den torra brödbiten och sköljt ned den med svart beskt ljummet kaffe typ fosterfördrivningsmedel, bar jag den lilla vaxliknande tingesten tillbaka till cafébiträdet bakom kassan.
Ojdå, utbrast hon förvånat och tog emot den lilla godbiten mellan yttersta toppen av tummen och pekfingret.
Märkligt nog såg hon ut att vilja kräkas.
Ta den här. Spar den och lägg den på en ny brödbit, sa jag och vände på klacken utan att invänta biträdets kommentar.
Någon sådant hade varit helt överflödigt.

måndag 1 mars 2010

Otacksamt folk


Folk är otacksamma. De klagar fast vi ha fått en ledare som pekar med hela handen. I alla väder. I ur och skur. Folk gnäller över hans höga lön, som är helt marknadsmässig. Vi skulle aldrig kunna hitta någon annan, det finns bara inte. Han är unik, kraftfull, energisk, håller i hatten när det blåser, tar motgångar som en utmaning, han är helt oemotståndlig. Vi applåderar honom –klappetiklapp – och ger honom en extra bonus för alla fantastiska beslut. Han är helt otrolig! Och så klagar folk, de gnäller över hans lön, de är avundsjuka, bortskämda, de behöver inte fatta obekväma beslut, de kan bara luta sig tillbaka när de kommer hem efter arbetet, glo på teve och sedan sova. Men det kan inte vår ledare, han är alltid i tjänst. Alltid. Han sluter de bästa avtalen, och gör de bästa affärerna. Han är fantastisk
Och det bästa av allt, är att han med ord kan få koncernen att gå med vinst. Trots att intäkterna har minskat.
Varför klaga?

lördag 27 februari 2010

Det största, smartaste och mäktigaste


Den största konsten är att överleva
Den smartaste skolan är att övervintra
Den mäktigaste rikedomen är att ansa sin kärlek.

söndag 21 februari 2010

En riktig fullträff


Vinnaren koras i stjärneglans
glitterglädje
förnöjsamheten krumbuktar sig
Förloraren
kämpar mot det svarta ögat
sticker lansen rakt in i
En riktig fullträff
segrar i himlaljus

tisdag 16 februari 2010

När kallgreppet lossnar


Kallgreppet drar över pannan
Mörkret svärtar ner ögonen
Men
Förvånansvärt faktiskt
styr kroppen dig ditåt
Trots protest
Till det vibrerarande rummet
Strängar vibrerar
Svirrar av toner
sprödstarkt
Kallgreppet lossnar
Mörkret trycks ihop
Nu är du ljuset

söndag 14 februari 2010

En date med dr Jekyll och mr Hyde


Åh, vad du är fin, söt, alltid snyggt klädd, jag gillar det. Men jag tycker att du skulle ha gjort ett bättre val här i livet som det här med jobbet.
Jag vet men jag trivs rätt bra där.
Vad säger du, du får ju göra skitjobbet.
Så dåligt är det inte.
Säger du emot mig.
Men..
Du kommer inte längre, du tjänar för dåligt.
Kanske tjänar jag inte mycket men jag trivs bra.
Trivs bra, vad är det för skitsnack!
Varför drar du upp det här?
Du är en nolla!
Vad är det med dig vad får du det där ifrån?
Du är ingenting, en ren nolla!
Vad konstig du är, varför säger du sånt där, var har du hört det?
Du är ju sjuk, helt sjuk!
Men snälla du, sluta nu.
Du är värdelös, ingenting värd, fattar du!
Sluta nu!
Är du uppkäftig också? Vänta du bara..
Nejjj!!!

onsdag 10 februari 2010

Den familjekära bedragaren


Josefin, hon läser Svensk Damtidning, är kundansvarig och trippar för övrigt omkring i tillvaron, hon älskar hundar och kör gärna bil, snygga kläder och smink är inte helller dumt. Hennes kille, Viktor, mammas och pappas snälle pojke, lite småbusig och en härlig sportkille, knullar just nu en hora, han är utomlands på uppdrag, och han tycker det är så jävla skönt, en härlig fitta.
När Viktor knullar, ser han extrema porrfilmer framför sig och är en aktör, han är bäst, han har den största kuken av alla och alla tjejer nästan svimmar av lust när han kommer sättandes. Helst i röven, och sedan den härliga fittan.
Fitta är det enda han har i huvudet just nu. Hela hans hjärna är totalt uppmjukad av tanken på kvinnans könsorgan. Tudelad och lika mjuk. Elller snarare förvriden.
Hans tjej Josefin tänker på Viktor att han ska komma hem snart, och hans härliga kropp och närheten.
Och deras mysiga stunder.
Hon tänker att Viktor han är inte som de andra, han är trogen, han älskar henne, han är en perfekt familjefar. Tänk vad fin han blir mot barnen, han kommer att hjälpa till att vänja in på dagis, läsa läxor och skjutsa barnen till träningsmatcher. Och en fin villa ska de ha, med stor trädgård, det är bäst för barnen, att leka och stoja i.
Hon lägger ifrån sig tidningen, och tänker att hon kanske skulle ringa Viktor, lite dyrt kanske, han tycker att sånt är för dyrt, man ska inte ringa när man är utomlands, men ibland får det kosta att få sin längtan stillad.
Hon ringer men ingen svarar, hon knappar in ett sms: älskar dig. Pussar.
Mammas och pappas lille Viktor, han, har fått en perfekt utlösning och halar fram några sedlar som tas emot av en benig hand.
 

lördag 6 februari 2010

Vandrande pinnen gör upp med Herr Padda


Luften är kvalmig, hon kväver en gäspning, hon vill fly, bort från de där genomträngande glosögonen som har stirrat på henne nu snart i en halvtimme, hjärnan känns som ett urblåst ägg.
Inte en idé poppar upp, ja, inget som passar Herr Padda som sitter lätt tillbaka lutad i sin för trånga gröna skjorta.
Nå, hör hon honom säga. Du säger inget. Då måste du nog fundera på om du ska stanna kvar här eller inte. Jag måste ha folk som kan dra in pengar. Sälja.
Utanför glasrutan ser hon de andra pinnarna, de svartklädda figurerna, som hon, de sitter framför skärmar eller står och pratar, skrattar, flinar. Ingen tittar åt deras håll, hon ser senaste anställda vandrande pinnen, på överkroppen iklädd endast en ribbad trikåtopp utan ärmar och utan hals, de lätt brunbrända axlarna och armarna är bara, mitt i smällkalla vintern. Själv har hon sin svarta varma polotröja på sig..
Hon vet sitt värde, att hon kan och vill, ska just öppna munnen, då hon ser Herr Paddas breda käft och hans vassa spetsiga tänder, och då här den kvackande rösten som i trans:
Men det kanske är bäst att du slutar, du börjar anta en annan form, du börjar skilja dig för mycket från de andra, säger han och slår med den korta tjocka armen mot lokalen.
Du börjar svälla, där över magen, han pekar med ett fjälligt grönt finger mot hennes platta mage. Och så ger du för lite vasst intryck, se på henne där, han pekar ut mot den ribbklädda pinnen. Det ser trevligt ut.
Det surrar i hennes huvud, ett svagt surr, som sakta stegras, och blir till en hårdare ilsken ton, som far igenom hela hennes kropp, som börjar skaka, ord bildas i hennes hjärna och flyger ut ur munnen: Då får väl jag också säga att den där gröna färgen verkligen missklär Herr Padda, det har jag alltid tyckt, men nu är det väl lika bra att säga vad jag tycker. Om jag i alla fall ska sluta. Färgen är helt förfärlig, du skulle bara se hur du ser ut.
Vilken min, hon flinar när hon står ute på gatan, vilken hängande haka, rakt ner på tjockmagen, han blev nog minst en storlek mindre.
Hon sträcker på långa svarta kropp och stegar med stora fjädrande steg framåt, bland alla andra vandrande pinnar, och nog tycker hon att hon har blivit lite längre. En aning i alla fall.

måndag 1 februari 2010

Välsignelsen hänger som droppar i luften


Välsignelsen hänger som droppar i luften
Studsar emot de tjocka vita väggarna
I Guds hus
Fram tillbaka
Från vaggan till graven
evig besvärjelse
heta lågor brinner
lyssnar med dövöron
Snart kommer frälsaren
Säger mannen trosvisst
Ska frälsa oss från ondo
skänka oss ett evig liv
kärleken
Vi väntar
Skådar i fjärran
Tonerna ljuder
Sången stiger mot taket
Jag kippar efter luften
tonerna darrar fram.

tisdag 26 januari 2010

Skarpslipad frihet


Den svarta isen med vit snö, skarpslipade blanka skenor med vassa taggar på vita mjuka stövlar ritsar till ytliga skorpor som bildar vita figurer, cirklar, åttor, ovanför den svarta oändligheten med små gnistrande stjärnor, du flyger fram som en virvelvind i det skyddande mjuka mörkret, fri från kritiska snedblickar, vassa ormtungor, och det är då du kan, du tar sats med höger ben, snurrar runt, runt runt, du är mittpunkten som får världen att snurra.
.

lördag 23 januari 2010

Då passerade en yxa


Varför ens ägna en tanke
Över detta tillyxade liv
Uppstaplat framfraktat
plocka bära
framåt tillbaka
Då passerade en yxa
Skarpslipat blänkande tungt stål
smäckert kurvigt trädfäste
minnet svider till
över ett annat liv bakom stapeln.

måndag 18 januari 2010

Giftiga pilar




Vissa skyttar tycks tillverka giftiga pilar
Av sin egen stinkande gula sura galla
Tungan spänns, pilen spottas iväg
borrar sig rakt in i hjärteroten
Sliter upp ett svidande sår
Man får hoppas att pilarna en dag
Fastnar inne i skyttarnas halsar

torsdag 14 januari 2010

En besvärlig man


- Är du säker på att du tog rätt nu?
Jag stoppar konservburken i varukorgen och tittar upp, åh, är det Platon, den person jag minst av allt ville möta nu, när jag är total stressad, hungrig, svettig i de varma kläderna, jag vill hem, laga mat, äta, glo på tv och vila.
För möter man Platon, då blir det besvärligt, han gillar inte snabba och enkla konversationer, han är envis och ifrågasätter allt man gör.
Jag säger att visst är jag säker på att jag tog rätt burk, krossade tomater ska ingå i den köttfärssås jag ska laga till.
Men hur vet du att du är säker, frågar han och ler, lite så där överseende.
Mallhoppa, tänker jag men säger att nu får han lägga av, jag vet vad som ska ingå i den mat jag ska laga,
Självklart, fnyser och kan i nästa sekunde nästan bita av mig tungan. Jag vet vad som ska komma.
Vad menar du med självklart?
Nu har han övertaget, men jag har mig själv att skylla, säger man ett ord som självklart, då går han igång, och nu har han ställt sig mittemot mig, hela hans kropp spärrar min väg.
Att det ska vara krossade tomater i tomatsås och inget annat.
-. Men vad menar du med ordet självklart i det fallet?
Nej Platon, jag orkar inte diskutera det där nu, släpp fram mig nu!
Kära medborgarinna, menar du kanske att man inte kan ifrågasätta handlingen bakom ordet självklart?
Jag suckar och ställer ner korgen på golvet.
Det var väl precis så jag menade, du krånglar jämt till allt! Jag menar att det ska vara krossade tomater i köttfärssås, det blir godast så.
Men det är något helt annat, du tycker alltså att det är godast med krossade tomater?
Det är inte helt sant, tänker jag.
Nja, godast är färska tomater som man skållar och kokar med i såsen, säger jag och ler nu mot Platon.
Han nickar med sin belåtna min, skägget vippar till lite grann.
Då överger du ordet självklart, säger han.
O ja, säger jag och lägger till. Självklart.
F-n också, att jag aldrig lär mig! Nu föll jag dit igen.
Och nu skrattar han sitt stora bullrande skratt, folk som hastar omkring med korgar och vagnar kikar mot vårt håll, innan de pilar vidare eller tränger sig förbi.
Jag föreslår att du lägger tillbaka dina varor, och följer med mig istället till en krog här i närheten. Jag bjuder på både mat och samtal.
Vad sägs om det?
Jag ger mig, det är faktiskt ganska trist att äta själv, och ett samtal med Platon är aldrig fel. Alltid lär man sig något.
Självkl…förlåt, tack, det skulle vara mycket trevligt, faktiskt, ler jag.

måndag 11 januari 2010

Stinkande hemligheter

Där bland de kletiga stinkande soporna, bland äggskalen med stelnad gula, apelsinskalen, sönderkokt spaghetti, köttslamsor, ostkanter, mögligt bröd, blodiga bindor, fettkanter, kletiga servietter, blött tidningspapper och annat odefinierbart slibb, där ligger små vita noggrant sönderrivna pappersbitar, papper med snedskrivna meddelanden, som om man satte ihop texten skulle åstadkomma en totalt splittring av familjen i huset, pappan skulle tappa humöret totalt, och skrika åt mamman som först skulle falla i gråt, och sedan själv skrika om att vad skulle hon göra, han är ju aldrig hemma, är jämt borta på jobb, hon ska sköta allt, huset, barnen, göra läxorna, och dessutom sköta sitt eget jobb, aldrig att de gör något trevligt tillsammans, han är jämt borta, kundträffar, konferenser, resor, middagar.
Aldrig att de talar till varandra, berättar, samtalar. Han vill inget säga, det är en kyla mellan dem som aldrig har funnits tidigare.
Vad skulle hon göra? Inget. För hon blev totalt förblindad, förälskad. Hon kunde inte hejda sig, det gick bara inte. Det var som en osynlig kraft som drog henne till mannen.
Men allt ska hållas hemligt, det är nog bäst.
Alla spår måste förstöras, förintas, utplånas.
Och snart kommer de sopgubbarna, och bär bort hennes hemligheter.






måndag 4 januari 2010

Besök hos ett monster


Hon bara grep tag i mig jättehårt med sina klohänder i plasthandskar, den där tanten i gröna rocken, jag försökte slita mig loss, min mamma och pappa såg allvarligt på mig, och höll kvar mig på den hårda gröna sängen, de tog tag i mina små ben, och tvingade mig kvar, jag trodde jag skulle dö, hjärtat slog hårt, benen skakade, och jag kippade efter luft. Luftstrupen snördes ihop än mer.
Ovanför mig stirrade ett stort mörk monster på mig, nu slukar det mig snart, tänkte jag och blundade, varför gör mamma och pappa detta, tänkte jag och ville plötsligt bita dem, men jag blundande och hörde plötsligt ett litet knäpp från monstret, och två knäpp till, sedan sa den elaka tanten, med hög röst, att nu var det klart.
Mamma lyfte upp mig och la mig till sitt mjuka bröst, smekte min päls och sa att jag hade varit "såååå duktigt". Jag kände hur jag ville sova, jag var jättetrött och hostade till, det sved i bröstet igen.
Och det var härligt att känna mammas hand över min rygg, det blev varmt och pirrigt i hela kroppen, jag kände inte svedan i halsen lika mycket.
Jag minns inget sedan inte förrän vi kom h em, jag måste ha sovit hela vägen i väskan, då gav pappa mig ett par tabletter, och jag blev sömnig igen.
Nu känner jag mig pigg igen, efter att sovit en stund, svedan i halsen är borta, nu vill jag leka, men nu är mamma och pappa trötta, säger de.
Vilka tråkmånsar! Jämt ska man göra som de där människorna säger. Även de snälla.

lördag 2 januari 2010

Mobbande änglar


Tycker du att Elise ska få komma på festen?
Nja, vad tycker du?
Hon är lite knäpp, lite lustig.
Mmm
Hon har så fult leende, tandköttet syns liksom när hon ler.
Ja, det ser konstigt ut.
Och så har hon fula kläder.
Du menar den där grå tröjan, och noppiga mössan.
Ja, den och allt annat, det hänger, jeansen ser inte kloka ut. Nåt billigt märke, säkert köpt på Lindex, tantaffären.
(Fniss)
Hon kommer inte att passa bland dom som kommer, man vet aldrig vad hon skulle sätta på sig. Och så är hon lite småkonstig, säger ju inget nästan. Bara flinar. Med det där äckliga tandköttet.
Ja.
Då tar vi inte med henne. Nej nu vill jag gå och kolla lite i den nya jeansaffären. Kom så drar vi.
Ok-