Pang!

Hon är smickrad över att han tycks vara intresserad av henne, just henne bland alla snygga tjejer på festen, medan de pratar med varandra, vandrar hennes blick över hans vackra ansikte, de regelbundna dragen, breda käkpartiet, de mörka ögonen som hon sjunker in i, de lätt blodfyllda läpparna som får hennes mage att pirra och hjärtat att slå. Och det är mitt i en diskussion det händer.
Pang! Handflatan slår mot hennes högra kind, en snabb och rapp smäll, det svider till, hon hinner inte värja sig, reagera, värja sig, bli rädd, vad hände frågar hon sig, och stirrar med uppspärrade ögon på honom, han flinar på ett konstigt förvridet sätt, mumlar att hon sa emot honom, och sluddrar på, hon är för chockad för att fortsätta lyssna.
Hon minns knappt vad de hade pratat om, diskussionen hade böljat hit och dit om det mesta, böcker, politik, filmer.
Ingen i rummet tycks ha sett vad som hände, Anders, Mia, Petra och de andra pratar på, alla är lätt berusade av vinet, skratt, sorl, någon sjunger, spelar gitarr, hon hör allt som på avstånd, svedan känns inte längre på kinden, men desto mer i hennes inre, själen, långt därinne..Han försöker greppa hennes hand, smeka den, men hon drar den till sig, vill inte röra vid honom, hör hans ursäkter efter sig när hon reser sig upp från soffan, tränger sig förbi de skrattande pratande festklädda människorna, ser i ögonvrån hur han lätt flinande vinkar till sig en liten mörk tjej, som fnissande och lätt kråmande böjer sig ner mot honom.
Och nu ser hon hur han egentligen ser ut, han har en slapp aladdrig blekhet, grådaskiga poriga kinder som hänger neråt, en förviden mun där spetsiga vargliknande hörntänder skymtar, och ögonen är som hårda polerade speglar som reflekterar blickarna.

Starkare än starkast

Vad hon är stark, gräver långa rader framför huset för planteringar, och bär de där betongplattorna som om de var av frigolit!
Åh, jag har rå aldrig träffa nån som är så stark som min farmor, när jag va liten och hon grädda pannkakor, då på den tiden hade dom en järnlaggar som dom grädda på, och hon slängde upp övre hällen lätt som fjäder med sina starka armar, dä var grejer dä. Och som hon kunde bära, tunga stenar, bräder, skrot, möbler, fulla tvättbaljer, ungar, och skotta snö, som en rikti karl, stora högar en riktig arbetsmärr va hon min farmor.Och farsan rå, han var urstark, slet i skogen, högg träd, brea stora bjässar, som han kunde hugga, dra och släpa timmerstockarna i djupa snön, flera mil, dä va int som ida när rom ha stora maskiner som gö allt. Och som han har rest runt, han va ända uppe i Lappland, och högg träd, stora tunga trän, som han fällde, i 40-graders kyla, pulsa i snön, och en gång vare en som högg sig bene, blon bara spruta, snön blev alldeles rö, och köttslamserna hängde, strimlor som slängde hit och dit, och benpiperna stack ut,de va bara och knuta ihop vid låre, benet svällde upp som en jättertimmersrock och lägga bene högt och läggen på släden som hästen drog, dä blev blodspår, röda, och vargarna börja yla, di kände väl blolukten, kan en tänka sej, men han klara sej, karn, ändå, och en annan gång när vi ha hos farmor, så skulle hon tvätta, och,,,
Ja ja Gustav, det var det där när hon tappa järngrytan i slänten? Du, jag känner min telefon vibrerar, det är nån som ringer. Hej då vi hörs senare.
Hallå, ja, jag kommer in genast…..ad hon är stark, gräver långa rader framför huset för planteringar, och bär de där betongplattorna som om de var av frigolit!
Åh, jag har rå aldrig träffa nån som är så stark som min farmor, när jag va liten och hon grädda pannkakor, då på den tiden hade dom en järnlaggar som dom grädda på, och hon slängde upp övre hällen lätt som fjäder med sina starka armar, dä var grejer dä. Och som hon kunde bära, tunga stenar, bräder, skrot, möbler, fulla tvättbaljer, ungar, och skotta snö, som en rikti karl, stora högar en riktig arbetsmärr va hon min farmor.Och farsan rå, han var urstark, slet i skogen, högg träd, brea stora bjässar, som han kunde hugga, dra och släpa timmerstockarna i djupa snön, flera mil, dä va int som ida när rom ha stora maskiner som gö allt. Och som han har rest runt, han va ända uppe i Lappland, och högg träd, stora tunga trän, som han fällde, i 40-graders kyla, pulsa i snön, och en gång vare en som högg sig bene, blon bara spruta, snön blev alldeles rö, och köttslamserna hängde, strimlor som slängde hit och dit, och benpiperna stack ut,de va bara och knuta ihop vid låre, benet svällde upp som en jättertimmersrock och lägga bene högt och läggen på släden som hästen drog, dä blev blodspår, röda, och vargarna börja yla, di kände väl blolukten, kan en tänka sej, men han klara sej, karn, ändå, och en annan gång när vi ha hos farmor, så skulle hon tvätta, och,,,
Ja ja Gustav, det var det där när hon tappa järngrytan i slänten? Du, jag känner min telefon vibrerar, det är nån som ringer. Hej då vi hörs senare.
Hallå, ja, jag kommer in genast…..

Fjättrad för livet

Nu är han fast, fjättrad för livet vid livet. Som han hittills i sitt vuxna liv har kämpat emot detta, av någon anledning som han inte förstår varför. Som om det här skulle vara det värsta som skulle hända i livet.
Att ens frihet skulle vara slut, ens självständighet slut.
Som om en människa någonsin är helt självständig, det är bara en inbillning.
Och nu sitter han här, i detta rum, med denna nya insikt.Och han förstår inte vad det var han var rädd för egentligen. För känslan är underbar, och vidunderlig på samma gång.
Han stryker sakta med varsam hand över det fjuniga håret på det lilla huvudet, och betraktar det lilla skrynkliga ansiktet med de ihopknipna ögonen.
"Som du mår kommer jag också att må, viskar han ner mot den lilla kroppen som varmt och tungt vilar i hans armar.
Och det var väl det som skrämde mest egentligen. Att ens känslor skulle bli så inblandade i sitt barns liv. Men nu är han där, och nu finns ingen återvändo till tidigare liv, ett liv som han har bakom sig.
Nu är det bara han och den lille, och han låter de osynliga banden stramas åt än mer.

Raka vägen in i helvetet

Att jag skulle hamna rakt in i helvetet när jag föll för mannen i grå kostym, ljusblå skjorta och ständigt rakad haka, det ska gudarna veta. Men jag var helt förvirrad, som i en annan värld, jag var inte mig själv, tror jag, eller kanske var jag mig själv, man är väl sig själv mest i sina val. Eller?
Länge satt jag och stirrade in i elden medan den falnade, greppade rakan av järnsmide och puttade till en vedklabb för att den skulle börja brinna. Det var som ett omen, de figurer som började framträda i glöden, som flygande drakar, med glödande vingar, och ondskefullt stirrande kolögon.
Hur fan kunde du vara så dum, fnös Vera, rakt på sak som hon alltid brukar vara, medan hon vippade på sina bara tår med avskavt blått nagellack mot kaminglaset. Hur kunde du bara, den där typen, den slätrakade svärmorsdrömmen. Skenet bedrar, har du inte lärt dig det än?
Nej, jag lär mig aldrig, eller kanske vill jag inte lära mig. Att lida är kans eden enda raka vägen för mig, svettas i kval, vältra mig i mina bekymmer, problem. Låta mig bedras, av det yttre, det skenbara, det är ett sätt för mig att leva.

Lugna jobbanden med ett glas mjölk!

Jobbanden svävar runt min säng, håller mig klarvaken, hjärncellerna, synapserna signalerar i ett. Jag argumenterar, jag planerar och justerar. Drar mina riktlinjer, och håller noga min budget. Inga övetramp. Kvaliteten är säkrad, och jag försäkrar att jobbet blir klart i tid.
- Ha ha, skrattar jobbanden. Du hinner inte, du hinner inte. Du har mycket annat som väntar på dig, skynda, skynda, skynda dig.
- Väck med dig din fuling, jag blir trött på dig, fräser jag, Jag hinner visst, håll käften.
Anden hånskrattar och rusar runt runt, jag blir alldelses yr, snurrig.
Jag vill krama livet ur den, få tyst på det fanskapet men den går inte att greppa, slöjorna är undflyende, och stadiga på samma gång. Som en osynlig cementvägg, att stånga sig blodig emot.
Jag kommer inte förbi, hopplöst, mitt öde är denna gäckande ande, som förstör mitt liv, har spolat min karriär och gjort mig till en beskedlig arbeterska.
Fast vad var det hon sa, den unga tjejen som jag anförtrodde mig till:
- Ge den ett glas mjölk, då håller den sig lugn!
Kan det vara så enkelt? Ett glas mjölk? För att kväsa den gäckande jobbanden.
Bara tanken lugnar.

En nedtrampad ängel

Molnen hänger regntunga, men luften är ändå lätt att andas, jag noterar i ögonvrån att hon sitter där igen. Hon sitter på trottaren mot väggen, med en bucklig burk läsk i handen. Det svullna ansiktet har en fördjupad röd färg, som sprider ner på halsen, och vidare ner under den noppriga brungrå tröjan med hål i. Kvinnans ögon är uppgivet matta, som om inget spelar roll längre. Som om allt redan har hänt, och inget kan kränka mer än det redan har gjort.
När som kränkningen är inkapslad i kroppen, som en självklar del i musklerna, hjärnan och blodomloppet.
Och när protesterna är svalda och ligger som skvavande klumpar i hela kroppen.
Jag passerar den hopkrupna gestalten, men får för mig att vända mig om, och tillåter mig att se något annat. Ett par vingar som ligger intill hennes hopkurade kropp.Vingtopparna är svedda av smuts eller kan det vara sot? Och stora hål gapar i det skira tyget som är hoptrasslade i trasiga remsor.
Någon eller några har förstört hennes vingar, har trampat på vingarna med järnhårda skor, starka galna farliga händer har slitit i tyget utan att bry sig om hennes kvidanden och gråt.
Jag förbannar de djävlar som har förstört den en gång vackra flygfärdiga sjungande ängeln. Och har gjort henne till en nedtrampad ängel.
Må de brinna i helvetet!
Må andra nedtrampade änglar hämnas!