Mördarsnigelvisa

Äckel päckel väck med dig, väck med dig, väck med dig
Äckel päckel väck med dig
Nu styckar jag dig

Förbrukad, bränd en helt vanlig tisdagkväll

Det är en helt vanlig tisdagkväll som blir mindre vanlig när en kvinna, en mager skrana, vinglar in i vagnen, på sätet tvärs över gången. Hon drar en sliten resväska på hjul efter sig. Skranan sätter sig ned med en duns men reser sig upp igen, vinglar fram och tillbaka, stöter ur små otydbara läten, några visslingar av obestämd typ.
Hon har urholkade kinder, stripigt uppsatt hår, och ögonen tycks borta någonstans i fjärran, eller ingenstans. Vad vet jag. Ett par unga killar framför mig flinar försiktigt, och jag sneglar i ögonvrån, eller blundar ibland, som om jag sov.
Det är ändå en tisdagkväll. Om än just nu mindre vanlig.
Jag bara hoppas på att hon inte tilltalar mig. Jag vill bara ha en vanlig lugn tisdagkväll.
När tåget närmar sig centralen, reser hon sig upp med ett ryck, drar med sig väskan och vinglar mot en av dörrarna. Hon kluckar små ljud, vinklar upp armen högt och tittar på armbandsuret som tycks jättestor med den enomrt magra armen.
Hon ser inte ut att ha ätit den närmsta tiden, hon ser inte ut att ha skött om sig nämnvärt den sista tiden, hon ser helt enkelt förbrukad ut. Totalt bränd, förstörd. I prinicp bara skelettet kvar. I andra handen har hon en mobil som hon kollar på, trycker på, men inte placerar intill öran.
När tåget stannar, och dörrarna öppnas, håller jag andan, väntar på dunsen, när hon stiger ut ur vagnen, med den slitna väskan efter sig.
Men inget händer, hon försvinner, ur min åsyn, ur mitt liv.
Jag andas ut, nu kan den vanlig tisdagkvällen fortsätta.

Svikna virkplaner

En varm ensam sommar virkade hon på en vit duk och spann stora planer, varje kväll efter det trista sommarjobbet. Garnet var vitt bomullsgarn, lite strävt. Och duken var rund, med någon sorts blommönster och spetsar, hon minns inte riktigt detaljerna men det skulle bli en stor duk. In i garnet virkade hon stora förhoppningar, stora planer, hon skulle komma långt. Mycket långt. Hon trodde att det skulle räcka med väl tillägnad kunskap, nit och flit och en meritförteckning på heder och samvete. Ungefär som hon följde mönstret hon virkade efter, maska för maska, i ett regelbundet mönster. Runt runt. Ingen att fråga, bara att virka med en normal virknål efter ett normalsvårt mönster.
Duken blev klar så småningom, en vacker duk som lades på ett runt bord, där många fläckar kom att spillas.
En vacker dag många år efteråt mindes hon den där sommaren, och kände hur ilskan sköt som en flodvåg inom henne, hon kände sig lurad, sviken. Ur en kökslåda plockade hon fram en vass sax och klippte duken i små små bitar.

Ärlans hämnd

När de isblå ögonen
försöker spetsa oss
på sin tungas istappar

Då vippar vi ihärdigt
Tills tapparna krossas
tills oceaner brusar

Med svarta plirögonen
dagpatrullerar vi
Småsjunger hela natten
Vad bryr vi oss om
Att heligheten flagnar

Lekande man nr 1

Jag leker med folks pengar, hö hö. Nästan alla skolor och sjukhus som folk har betalat in i skatter för, säljer jag billigt till Privata skattebidragsföretaget. För blir allt privat då kommer folk bara att bry sig om sin privata egenom. Inte sitta i grupper och planera, de kan få dumma idéer i huvudet. Som det där mycko ordet solidaritet. Hur dum får man bli? Ska man bry sig om varandra utan att betala för det? Nej, det enda som jag bryr mig om är mig själv, familjen och min egendom!
Fast ibland är det bra med skatter och staten som Försvaret och Polisen. De
ska försvara min egendom från de hemska tjuvarna och inkräktarna.
Och jag ska ha statliga pengar för att leka lite mer. Hö hö. Klirr klirr, prassel prassel, och jag njuuuuuuuuuuuter….

Stickande härliga vårsol

Han längtar tillbaka till den varma sängen, datorn, vårsolen sticker honom i ögonen, han trycker ner kepsen längre ner i pannan. Fan, provet kommer att gå åt skogen, skit i det.
Naturkunskapsboken vilar mot hans lår, han orkar inte kolla i den, ögonlocken känns mycket mycket tunga.
Den ljusgröna färgen på bladen på träden utanför tågfönstret, blommor, gräsmattor får honom att nästan spy, han mår illa, mycket illa.
Magen börjar kurra, han måste köpa något i affären, innan skolan börjar, han kommer försent, men han måste ha något i magen, annars dör han.
Hej, här han en bekant ljus röst ovanför sig, han ser upp och hans ögon möter ett par glittriga glada ögon.
Sandra!
Hon sätter sig ner på sätet mittemot honom, hon är fräsch som en daggig ros, fan var fick det från, men det funkar på Sandra. Hans hjärta börjar bulta, en värme sprider sig från magen, ögonen öppnas, han hasa rupp sig i sittställning med rak rygg han skjuter upp kepsen från ögonen.
Hej, säger han. Du som är klassen geni, har du lust att hjälpa mig lite med naturkunskapen, jag undrar över en del grejer.
Hon ler mot honom.
Visst, nickar hon. Go on, vi har en kvart på oss.
Hungern är som bortblåst, den härliga vårsolen värmer hans vänstra kind som blossar, förhoppningarna börjar strömma inom honom och han slår upp boken.