Ombildningsdrakens vänner matar ombildningsdraken med uppiggande etter som de har fått i gåva från konungens styresmän och styreskvinnor, de spikar fast nytt anslag i kvartert om att i den åttonde månaden är det dags att välja om vi vill köpa de här nedslitna byggnaderna. Och det är draken som ska se till att det blir val! Tala om orättvisa, att konungens sstyresmän skaffar fram en ombildningsdrake som ska sköta om valet!
Gissa om vi andra som inte vill köpa tvingas arbeta hårt, men det är som om motståndet bara sporrar oss att göra vårt bästa!
Draken slickar sig om munnen, klappar sig över magen och spyr ut lite extra eldslågor som sveddar vid våra balkonger. Och sedan kommer det där hemska hånskrattet, ett hest och högt muller!
Jag önskar värmen får hans livsandar att lämnar hans äckliga och vidriga grönfjälliga svettiga kropp och att de far iväg dit de är dömda att höra hemma, i helvetet.
Men nu ska jag resa bort från det här vansinnet, från stanken till en liten underbar plats vid havet. Där finns två små hus, en vacker blommande trädgård med vajande blåklockor, underbara djupröda rosor som täcker en vägg, och söta röda smultron och hallon som smälter på tungan.
Energin från den eget skapade trädgården och de eget framodlade bären, ger en helt underbar dunderkraft som är oslagbar, och tillräcklig för att orka med den sista slutstriden.
tisdag 30 juni 2009
söndag 28 juni 2009
Råd från asparna
I människornas rike
säger man
att nu måste jag
lyssna läsa titta skratta rysa till
göra som de säger
säga som de vill
men här i asparnas rike
rasslar bladen
tänk själv tänk själv
i ditt egna lilla rike
säger man
att nu måste jag
lyssna läsa titta skratta rysa till
göra som de säger
säga som de vill
men här i asparnas rike
rasslar bladen
tänk själv tänk själv
i ditt egna lilla rike
lördag 27 juni 2009
Ensam man behöver uppiggande läsning
Jag sitter här i ensamheten och behöver ett uppiggande tillskott i mitt liv och vill därför gärna prenumerera på er tidning Hem & Lycka, var vänlig skicka den till Urban Johansson, Korsitaketkerstin nr 2, 141 11 Kebnejekajse. Telefonnumret är 001001001. Jag vill hemskt gärna veta mer om kändisar och kungafamiljern,mode, få intressanta restips och laga exotiska maträtter. Sådant piffar upp livet, och gör det roligare att leva.
Kändisar, till exempel, det är mycket stimulerande och utvecklande för mitt själsliv att läsa om, deras liv, och familjer, skilsmässor, katter, mammor, deras kära mormor och renovering av hus. Och hur fascinerande är inte kungahusets barn, och deras lyckade livsöden, och spännande intressanta partners, tänker på det nästan jämt, särskilt innan jag ska somna, vem ska Philip gifta sig med, och hur rara och snälla och väluppfostrade kommer inte Victorias barn att bli? Det är mycker mer intressant än mina egna barns liv, och bekantas barn, de är snälla på sitt sätt men bara helt vanliga människor. Jag ääääälskar kungafamiljen, och deras oerhörda fastlänkning med varandra, inget kan slita dem itu, de sitter där och ler på alla bilder, inga sura miner som det kan vara här ibland. Kungafamiljen är inte som vi, vi som håller på och skiljer oss, super och svär. För de svär aldrig, super inte, röker inte, tror inte att de har kletigt samliv, de finns liksom inga illaluktande kroppsvätskor i kungliga familjer. De pruttar inte heller. De är upphöjda varelser, som man ska dyrka, buga och niga inför.Och visst kommer de från Guds nåde. Även om jorden skulle gå under, ska vi komma ihåg att niga och buga för kungafamiljen innan vi dör.
När det gäller senaste modet vill jag gå omkring här i Kebnekajses sluttnningar med det senaste modet, streetsmart vill man ju vara även här på fjället, svida runt i den senast t-shirten och jeansen bland myggen och björkslyn, i gråskymmingen, intill den porlande bäcken. Man vill ju visa för enstaka fiskare att man hänger med i det senaste.
Restips vill jag också ha, gärna till Thailandd eller Maldiverna eller Mexico, eller varför inte Sydafrika? Nya miljöer och nya bekantskaper piggar alltid upp. Och man blir alltid uppmärksammad när man kommer som från Kebnekajse i Sverige, man är lite exotisk, de är så vänliga mot en, så ödmjuka att man nästan gråter, trots de enkla förhållanden de lever under. Och de gillar att bli fotograferade. Och så gästvänliga de är (undrar om jag och mina bekanta skulle orka vara lika gästvänliga om de kom till oss?).
Och maträtterna då? Jag gillade verkligen receptet på falukorv med kokosmjölk och röd currypasta! Mums, vilken häftig smak, Mera sånt, som lättlagat och smakrikt.
Hem & Lycka kommer verkligen att bli mitt lyft i livet, jag ser fram emot nästa nummer!
Med vänlig hälsning
Urban Johansson
Kändisar, till exempel, det är mycket stimulerande och utvecklande för mitt själsliv att läsa om, deras liv, och familjer, skilsmässor, katter, mammor, deras kära mormor och renovering av hus. Och hur fascinerande är inte kungahusets barn, och deras lyckade livsöden, och spännande intressanta partners, tänker på det nästan jämt, särskilt innan jag ska somna, vem ska Philip gifta sig med, och hur rara och snälla och väluppfostrade kommer inte Victorias barn att bli? Det är mycker mer intressant än mina egna barns liv, och bekantas barn, de är snälla på sitt sätt men bara helt vanliga människor. Jag ääääälskar kungafamiljen, och deras oerhörda fastlänkning med varandra, inget kan slita dem itu, de sitter där och ler på alla bilder, inga sura miner som det kan vara här ibland. Kungafamiljen är inte som vi, vi som håller på och skiljer oss, super och svär. För de svär aldrig, super inte, röker inte, tror inte att de har kletigt samliv, de finns liksom inga illaluktande kroppsvätskor i kungliga familjer. De pruttar inte heller. De är upphöjda varelser, som man ska dyrka, buga och niga inför.Och visst kommer de från Guds nåde. Även om jorden skulle gå under, ska vi komma ihåg att niga och buga för kungafamiljen innan vi dör.
När det gäller senaste modet vill jag gå omkring här i Kebnekajses sluttnningar med det senaste modet, streetsmart vill man ju vara även här på fjället, svida runt i den senast t-shirten och jeansen bland myggen och björkslyn, i gråskymmingen, intill den porlande bäcken. Man vill ju visa för enstaka fiskare att man hänger med i det senaste.
Restips vill jag också ha, gärna till Thailandd eller Maldiverna eller Mexico, eller varför inte Sydafrika? Nya miljöer och nya bekantskaper piggar alltid upp. Och man blir alltid uppmärksammad när man kommer som från Kebnekajse i Sverige, man är lite exotisk, de är så vänliga mot en, så ödmjuka att man nästan gråter, trots de enkla förhållanden de lever under. Och de gillar att bli fotograferade. Och så gästvänliga de är (undrar om jag och mina bekanta skulle orka vara lika gästvänliga om de kom till oss?).
Och maträtterna då? Jag gillade verkligen receptet på falukorv med kokosmjölk och röd currypasta! Mums, vilken häftig smak, Mera sånt, som lättlagat och smakrikt.
Hem & Lycka kommer verkligen att bli mitt lyft i livet, jag ser fram emot nästa nummer!
Med vänlig hälsning
Urban Johansson
fredag 26 juni 2009
Våga joddla
Ska jag våga?
Porten stängs bakom min rygg med en liten metallisk smäll, Marys små mörka klotögon återspeglar min blick, och mina ord, jag gör som jag vill alltså. Det var annat än då Mary, min fru levde, hon bad mig att vara lite tystare eller bara hålla på ett litet tag, folk kunde ju höra. Folk? Här är hur lugnt som helst, här uppe på höjden bland träden, och långt där borta ser man höghusen, skogarna, vägarna och sjön och staden och järnvägsspåren.
Men nog måste jag väl våga? Jag vill så gärna, allra särskilt som när man bor här på höjden, det blir alldeldes rätt på något sätt, det riktigt kliar i halsen på mig, jag älskar det, från första gången jag prövade på det, i Tyskland, i Bayern, i min ungdom.
Och särskilt i dag, när solen skiner, och det kvittrar i grönskan, det är som om jag är föds igen, efter att ha sörjt Mary i en månad, vad jag har längtat efter henne, hur tomt är det inte, hennes steg, hennes röst, hennes väsen, är borta, kan inte återskapas. Men jag måste leva vidare, jag och Mary, min hund.
Kopplet stramar åt i min hand, Mary nosar längs marken, in i buskarna, och sedan sätter hon sig ned och kissar.
Jag ser mig omkring, inga människor, bara grönskande träd, jag harklar mig djupt, drar efter andan, och sätter stämbanden i gungning.
Joddeledeli, joddeledeli, joddelidedeli lej!
Åh, det lät riktigt bra, tonerna föll precis rätt, klara och tydliga, mot den klarblå himlen!
Joddeliedeli, joddeledeli, joddeledeli lej!
Jag andas ut, vad härligt, jag drar Mary intill mig, som lydig lufsar bredvid, jag joddlar lite mer, det känns som om jag svävar fram över gångstigen.
Då hör jag det, fnisset, hjälp nu är jag ett åtlöje, varför kunde jag inte hålla käften, jag vill inte se mot det håll fnisset kommer ifrån, men kan inte låta bli att snegla mot balkongen längs ned, där sitter en ung man och en ung kvinna, hon flinar med hela ansiktet, och vinkar åt mitt håll, hon tycks vilja påkalla min uppmärksamhet. Jag får väl ta skiten då, deras hån, de där unga vet väl inte vad joddling är i alla fall, de lyssnar bara på dunka-dunka-musik, men en är väl van. Värre smällar finns det här i livet. Jag nickar åt dem, men står kvar på stigen, Mary nosar nyfiket på en trädstam.
Det unga paret lutar sig över balkongräcket.
Hej, hej, säger kvinnan.Vad fint du joddlar!
Mannen bredvid henne nickar och ler stort.
Jättekutl! Mera, säger han.
En värme sprider sig i magen,upp till hjärtat och runt i hela kroppen, jag drar djupt efter andan och stöter ut ljudet, jag drar Mary till mig, hon skuttar ystert bredvid mig medan vi fortsätter promenaden längs stigen:
Jodddelledeli, joddeledi, joddeledeli lej! Ho, ho, ho, ho!
Porten stängs bakom min rygg med en liten metallisk smäll, Marys små mörka klotögon återspeglar min blick, och mina ord, jag gör som jag vill alltså. Det var annat än då Mary, min fru levde, hon bad mig att vara lite tystare eller bara hålla på ett litet tag, folk kunde ju höra. Folk? Här är hur lugnt som helst, här uppe på höjden bland träden, och långt där borta ser man höghusen, skogarna, vägarna och sjön och staden och järnvägsspåren.
Men nog måste jag väl våga? Jag vill så gärna, allra särskilt som när man bor här på höjden, det blir alldeldes rätt på något sätt, det riktigt kliar i halsen på mig, jag älskar det, från första gången jag prövade på det, i Tyskland, i Bayern, i min ungdom.
Och särskilt i dag, när solen skiner, och det kvittrar i grönskan, det är som om jag är föds igen, efter att ha sörjt Mary i en månad, vad jag har längtat efter henne, hur tomt är det inte, hennes steg, hennes röst, hennes väsen, är borta, kan inte återskapas. Men jag måste leva vidare, jag och Mary, min hund.
Kopplet stramar åt i min hand, Mary nosar längs marken, in i buskarna, och sedan sätter hon sig ned och kissar.
Jag ser mig omkring, inga människor, bara grönskande träd, jag harklar mig djupt, drar efter andan, och sätter stämbanden i gungning.
Joddeledeli, joddeledeli, joddelidedeli lej!
Åh, det lät riktigt bra, tonerna föll precis rätt, klara och tydliga, mot den klarblå himlen!
Joddeliedeli, joddeledeli, joddeledeli lej!
Jag andas ut, vad härligt, jag drar Mary intill mig, som lydig lufsar bredvid, jag joddlar lite mer, det känns som om jag svävar fram över gångstigen.
Då hör jag det, fnisset, hjälp nu är jag ett åtlöje, varför kunde jag inte hålla käften, jag vill inte se mot det håll fnisset kommer ifrån, men kan inte låta bli att snegla mot balkongen längs ned, där sitter en ung man och en ung kvinna, hon flinar med hela ansiktet, och vinkar åt mitt håll, hon tycks vilja påkalla min uppmärksamhet. Jag får väl ta skiten då, deras hån, de där unga vet väl inte vad joddling är i alla fall, de lyssnar bara på dunka-dunka-musik, men en är väl van. Värre smällar finns det här i livet. Jag nickar åt dem, men står kvar på stigen, Mary nosar nyfiket på en trädstam.
Det unga paret lutar sig över balkongräcket.
Hej, hej, säger kvinnan.Vad fint du joddlar!
Mannen bredvid henne nickar och ler stort.
Jättekutl! Mera, säger han.
En värme sprider sig i magen,upp till hjärtat och runt i hela kroppen, jag drar djupt efter andan och stöter ut ljudet, jag drar Mary till mig, hon skuttar ystert bredvid mig medan vi fortsätter promenaden längs stigen:
Jodddelledeli, joddeledi, joddeledeli lej! Ho, ho, ho, ho!
onsdag 24 juni 2009
Aprikosrosa seans
Ur mjuka svarta skinnväskor med smarta blänkande smetallspännen, drar de fram små hemlighetsfulla prasslande påsar, och ur dem trollar de med sina smala fingrar med pärlrosalackerade naglar fram långsmala läckra aprikosrosa kartonger, öppnar locken och drar försiktigt fram avlånga tuber i aprikosrosa med sirlig guldtext, knappt synbar.
En aprikosrosa seans utspelar sig mellan de två kvinnorna i tågvagnen, de har skjutit upp de runda stora glasögonen i sina välkammade släta hår, och granskar noggrant tuberna, följer texten med sina vassa naglar, som svävar lätt över texten, de pratar lågmält mjukt med varandra, nickar allvarligt.
Kvinnorna lägger nu omsorgsfullt tillbaka tuberna i kartongerna och kartongerna i påsarna som nu ligger i de mjuka väskorna, en av kvinnorna har plötsligt ett par flickjeans i knäet, det står cowboy girl på jeansen, och något mer finstilt under. Att det på svenska blir - Kopojke flicka - verkar inte roa dem, deras miner är fortfarande allvarliga när de följer den lilla finstilta texten under rad för rad.
Kvinnan stryker med händerna över jeansen som om det var något mycket fint och viktigt som ska bevaras.
När kvinnorna stiger av vid nästa station, svävar aprikosrosa stoftkorn i luften ovanför de tomma platserna i vagnen.
Då skramlar det till, en urdrucken ölflaska rullar över golvet i tågets krängning, en unken skarp avslagen öldunst av råbröl vräker sig fram, och de glittrande stoftkornen försvinner sakta i de svaga ljusstrålarna från den sjunkande kvällssolen.
En aprikosrosa seans utspelar sig mellan de två kvinnorna i tågvagnen, de har skjutit upp de runda stora glasögonen i sina välkammade släta hår, och granskar noggrant tuberna, följer texten med sina vassa naglar, som svävar lätt över texten, de pratar lågmält mjukt med varandra, nickar allvarligt.
Kvinnorna lägger nu omsorgsfullt tillbaka tuberna i kartongerna och kartongerna i påsarna som nu ligger i de mjuka väskorna, en av kvinnorna har plötsligt ett par flickjeans i knäet, det står cowboy girl på jeansen, och något mer finstilt under. Att det på svenska blir - Kopojke flicka - verkar inte roa dem, deras miner är fortfarande allvarliga när de följer den lilla finstilta texten under rad för rad.
Kvinnan stryker med händerna över jeansen som om det var något mycket fint och viktigt som ska bevaras.
När kvinnorna stiger av vid nästa station, svävar aprikosrosa stoftkorn i luften ovanför de tomma platserna i vagnen.
Då skramlar det till, en urdrucken ölflaska rullar över golvet i tågets krängning, en unken skarp avslagen öldunst av råbröl vräker sig fram, och de glittrande stoftkornen försvinner sakta i de svaga ljusstrålarna från den sjunkande kvällssolen.
tisdag 23 juni 2009
Bry sig och få sparken
Jävla fint att jag fick träffa mina gamla kompisar, röka på och dricka som fan.
Gud, va´ påtända vi var, och jag minns absolut ingenting!
Skit samma.
Det var bara en personal som sa att det var fel att låta mig åka hem, då skulle jag bara vara med gänget.
Han skulle anmäla det.
Fan att göra mig till nån sorts grej!
Klart att jag träffa` gänget, mina bästa kompisar.
Har hört att han får sparken, han som anmält det.
Synd för jag gilla` honom.
Men vem bryr sig?
Gud, va´ påtända vi var, och jag minns absolut ingenting!
Skit samma.
Det var bara en personal som sa att det var fel att låta mig åka hem, då skulle jag bara vara med gänget.
Han skulle anmäla det.
Fan att göra mig till nån sorts grej!
Klart att jag träffa` gänget, mina bästa kompisar.
Har hört att han får sparken, han som anmält det.
Synd för jag gilla` honom.
Men vem bryr sig?
måndag 22 juni 2009
Dags att utplåna draken
Kommer hem efter en härlig midsommar i regn eller sol, sång och dans runt den lövade majstången till vår naturs ära och möts av en ruvande aggressiv stämning i vårt lilla stadskvarter. Och man börjar tänka på att det är dags att utplåna den grönfjälliga ombildningsdraken som fnyser förnöjt där han vilar intill husen, han klipper lojt med de tunga fiskliknande ögonlocken när vi passerar för att gå till marknaden. Våra fiender har tydligen firat midsommar med att rista ned lockande upprop om det fantastiska med att köpa en andel i kvarteret, och hur underbart det är att låna pengar av rika bankhus, och hur änglalikt det är att barnen får ärva en andel i ett gammalt hus.
Och jag tänker att aldrig vill jag köpa något ihop med de där människorna, som har låtit sig duperas och druckit av ombildningsdrakens ettriga dryck, som förtrollar och förblindar hjärnan, de blir som marionetter, rycker, sprattlar till och gör som draken vill. Vi som gillar vår arrendator, kallas förrädare, avskum, slödder, det spottas efter oss, och hatmeddelanden skickas anonymt till oss.
Där på landet berättade vi för byborna om hur den galna ombildningsdraken har förvirrat människornas hjärnor, och byborna skakar på sina huvuden och säger att människorna är galna där i staden, tar tokiga lån av ockrare och vet inte ett dugg om hur man sköter om sina hus.
Här skulle draken inte ha en chans, sa byborna och visade med handen mot de tunga stora mörka träskåpen där de förvarar sina skarpslipade svärd bakom smidade dubbla hänglås.
Jag får nog lära mig av byborna hur man tar kål på en ombildningsdrake. För konungens styresmän och styreskvinnor kommer bara att vända ryggen till, och gäspa likgiltigt åt vår sista strid i augusti.
Och jag tänker att aldrig vill jag köpa något ihop med de där människorna, som har låtit sig duperas och druckit av ombildningsdrakens ettriga dryck, som förtrollar och förblindar hjärnan, de blir som marionetter, rycker, sprattlar till och gör som draken vill. Vi som gillar vår arrendator, kallas förrädare, avskum, slödder, det spottas efter oss, och hatmeddelanden skickas anonymt till oss.
Där på landet berättade vi för byborna om hur den galna ombildningsdraken har förvirrat människornas hjärnor, och byborna skakar på sina huvuden och säger att människorna är galna där i staden, tar tokiga lån av ockrare och vet inte ett dugg om hur man sköter om sina hus.
Här skulle draken inte ha en chans, sa byborna och visade med handen mot de tunga stora mörka träskåpen där de förvarar sina skarpslipade svärd bakom smidade dubbla hänglås.
Jag får nog lära mig av byborna hur man tar kål på en ombildningsdrake. För konungens styresmän och styreskvinnor kommer bara att vända ryggen till, och gäspa likgiltigt åt vår sista strid i augusti.
söndag 21 juni 2009
Kroppen, smärtan och ljuset
Sträcker sig mot ljuset för att leva
någon hugger till ett djupt blödande sår
en vridning av outhärdlig smärta
och se att trots detta
kroppen sträcker mot ljuset
i en sorts samförstånd
kanske.
någon hugger till ett djupt blödande sår
en vridning av outhärdlig smärta
och se att trots detta
kroppen sträcker mot ljuset
i en sorts samförstånd
kanske.
fredag 19 juni 2009
Midsommarstången och den ensamme mannen
Här står jag mitt på bordet, omkring mig står vackra leeende prästkragar, ocn några blå främlingar som jag inte har träffat förr, de står och tisslar med varandra på ett annat språk, men tyvärr störs midsommarfriden. Mannen som köpte oss, sitter och gråter, på en stol framför oss, en helt förtvivlad gråt, och jag känner mig helt vanmäktig, kan inte säga något, han förstår inte mitt språk, men jag förstår mycket väl vad han säger, men han har inte sagt något än, hoppas han gör det, att han har förstånd att åtminstone prata med blommorna, det brukar hjälpa om människorna gör det, vi kan bli en sorts tröst, sa de i affären, de andra blommorna, och de andra midsommarstängerna.
Han verkar bo ensam den här mannen, det är knäpptyst i lägenheten, fönstren är stängda, trots att det är varmt ute, solen strålar och jag önskar att jag var en stor midsommarstång ute i det fria, en som människorna smyckar med blommor och kransar, och som de reser under stort ståhej, Och sedan kan man stå där medan barn och vuxna dansar och sjunger omkring mig, och alla gläds åt min prakt, jag blir fotograferad och beundrad. Men nu blev min lott att istället att vara liten och hamna i en ynklig bordsuppsättning, fin i och för sig, med blommor och mossa. De andra midsommarstängerna och blommorna i affären sa att du kommer kanske att glädja någon som sitter ensam, eller om du har riktigt otur kan du hamna hos någon som super och svär och slåss och är elak mot alla, och de små barnen. Det skulle nog vara värst i mitt midsommarstångsliv att hamna i sådant sällskap! Och då dök den här långa magra mannen med sorgsen blick upp i affären, mitt hjärta klappade hårt, och jag böjde mig en aning, för att inte verka lockande, men han tog mig ändå, som om han inte brydde sig om vad det var han. Jag såg framför mig hur han skulle sitta och supa och svära, och slå kvinna och barn, och så sitter han här helt ensam och gråter. Det var det första han gjorde när han satte sig ned vid bordet, bara föll ihop och slog händerna för ansiktet och grät.
Jag sneglar mig omkring för att se om han har några spritflaskor, men här i köket är allt rent, diskbänken skiner blankt, ingen disk står framme, inga dammtussar, rena golv, det doftar rent, en vit fin linneduk ligger under oss, och genom de stängda fönstren skiner solen. Kan han inte öppna fönstren! Men prata då! Jag är expert på att lyssna!
Och då lyfter han på huvudet, och tittar på mig med rödgråtna ögon, usch, de här helt blodsprängda, och svullna.
"Vad jag saknar barnen, mina barn, och vad jag saknar någon att vara med, den jag älskar har stuckit, lämnat mig, vad jag känner mig ensam. Ingen har bjudit mig till någon midsommarfest!"
"Nå, men var är barnen då?", frågar jag och hoppas att han förstår mig.
Han rycker till, och svarar:
"Barnen har det bra, jag ringde dem i morse, de är hos mamma på landet, tillsammans med hennes nya man, fan också, men glada verkar de vara."
"Ja, men gläd dig åt det då!"
"Det är väl bra att barnen har det bra", nickar han och torkar bort en tår.
Börjar han inte undra snart, över att han pratar med en midsommarstång, undrar jag men fortsätter:
"Ångrar du dig att du skiljde dig?"
"Jag ångrar inte att jag skiljde mig, vi hade inte kunnat fortsätta. Men jag är ledsen för att min tjej har lämnat mig ensam, hon har gjort slut, vi passar inte ihop säger hon, snyftar han till.
"Så kan det kanske vara, men jag tycker att du inte ska hänga upp dig på det nu. Om du tänker på ensamhet, så kan du väl tänka framåt, att det kanske är bara den här midsommaraftonen du är ensam, nästa år, kanske du inte är ensam. Vem vet? Och jag tycker att imorgon ringer du någon gammal kompis och be att få träffa honom eller henne, eller varför inte besöka din gamla morsa?"
Nu undrar jag om jag har gått för långt, eller om jag låter för hurtig, det är första gången jag tröstar en ensam man, men jag måste försöka. Mannens ansikte mjuknar sakta framför mig, ögonen börjar glänsa något, en liten ljus prick börjar lysa långt därinne någonstans, han sträcker fram höger hand, som rör sakta längs min kropp, stråna på min kropp reser sig av välbehag, handen lämnar min kropp och söker sig vidare till mina grannar, prästkragarna och de blå blommorna, som har stått blickstilla medan vi har pratat. Jag hör deras fnissande när han stryker dem över blombladen.
"Vad fina ni är", säger mannen, hans röst är nu mjuk och har, i mitt tycke, en behaglig mörk ton.
"Så vackra, helst hade jag förstås önskat se er ute i det fria, och framför allt du."
Nu vänder han sig till mig, jag försöker sträcka på mig.
"Du lilla midsommarstång, är liten och ynklig", ler han.
Nä, nu jävlar, jag har lust att stånga honom, jag sliter och kämpar, men jag sitter fast, prästkragarna och de blå blommorna håller mig fast med sina rötter som de slingrar runt min fot. Mannen lägger sitt finger på mig, jag lugnar mig och står stilla.
"Men du är fin ändå, du påminner mig om alla glada och trevliga midsommaraftnar jag har haft, och du passar faktiskt bra här på bordet. Och fast du inte kan prata, så känns det som om du lyssnar. Man blir väl lite knäpp när man är ensam, men det är faktiskt riktigt kul att vara lite knäpp ibland. Och kanske att jag nästa år får se en stor midsommarstång i det fria tillsammans med någon", säger han, reser sig upp och går fram till fönstret, han slår upp det och en svag sommarvind strömmar in i köket, jag jublar, och hör hur blommorna intill mig skrattar förtjusta.
"Nu ska jag fira midsommar här själv, med sill och potatis, och lite midsommarmusik från radion! "
Jag sträcker på mig stolt, glad över att ha spridit glädje och hopp, de andra blommorna klappar på mig, smeker mig, jag är nog nu den gladaste midsommarstången i världen.
Han verkar bo ensam den här mannen, det är knäpptyst i lägenheten, fönstren är stängda, trots att det är varmt ute, solen strålar och jag önskar att jag var en stor midsommarstång ute i det fria, en som människorna smyckar med blommor och kransar, och som de reser under stort ståhej, Och sedan kan man stå där medan barn och vuxna dansar och sjunger omkring mig, och alla gläds åt min prakt, jag blir fotograferad och beundrad. Men nu blev min lott att istället att vara liten och hamna i en ynklig bordsuppsättning, fin i och för sig, med blommor och mossa. De andra midsommarstängerna och blommorna i affären sa att du kommer kanske att glädja någon som sitter ensam, eller om du har riktigt otur kan du hamna hos någon som super och svär och slåss och är elak mot alla, och de små barnen. Det skulle nog vara värst i mitt midsommarstångsliv att hamna i sådant sällskap! Och då dök den här långa magra mannen med sorgsen blick upp i affären, mitt hjärta klappade hårt, och jag böjde mig en aning, för att inte verka lockande, men han tog mig ändå, som om han inte brydde sig om vad det var han. Jag såg framför mig hur han skulle sitta och supa och svära, och slå kvinna och barn, och så sitter han här helt ensam och gråter. Det var det första han gjorde när han satte sig ned vid bordet, bara föll ihop och slog händerna för ansiktet och grät.
Jag sneglar mig omkring för att se om han har några spritflaskor, men här i köket är allt rent, diskbänken skiner blankt, ingen disk står framme, inga dammtussar, rena golv, det doftar rent, en vit fin linneduk ligger under oss, och genom de stängda fönstren skiner solen. Kan han inte öppna fönstren! Men prata då! Jag är expert på att lyssna!
Och då lyfter han på huvudet, och tittar på mig med rödgråtna ögon, usch, de här helt blodsprängda, och svullna.
"Vad jag saknar barnen, mina barn, och vad jag saknar någon att vara med, den jag älskar har stuckit, lämnat mig, vad jag känner mig ensam. Ingen har bjudit mig till någon midsommarfest!"
"Nå, men var är barnen då?", frågar jag och hoppas att han förstår mig.
Han rycker till, och svarar:
"Barnen har det bra, jag ringde dem i morse, de är hos mamma på landet, tillsammans med hennes nya man, fan också, men glada verkar de vara."
"Ja, men gläd dig åt det då!"
"Det är väl bra att barnen har det bra", nickar han och torkar bort en tår.
Börjar han inte undra snart, över att han pratar med en midsommarstång, undrar jag men fortsätter:
"Ångrar du dig att du skiljde dig?"
"Jag ångrar inte att jag skiljde mig, vi hade inte kunnat fortsätta. Men jag är ledsen för att min tjej har lämnat mig ensam, hon har gjort slut, vi passar inte ihop säger hon, snyftar han till.
"Så kan det kanske vara, men jag tycker att du inte ska hänga upp dig på det nu. Om du tänker på ensamhet, så kan du väl tänka framåt, att det kanske är bara den här midsommaraftonen du är ensam, nästa år, kanske du inte är ensam. Vem vet? Och jag tycker att imorgon ringer du någon gammal kompis och be att få träffa honom eller henne, eller varför inte besöka din gamla morsa?"
Nu undrar jag om jag har gått för långt, eller om jag låter för hurtig, det är första gången jag tröstar en ensam man, men jag måste försöka. Mannens ansikte mjuknar sakta framför mig, ögonen börjar glänsa något, en liten ljus prick börjar lysa långt därinne någonstans, han sträcker fram höger hand, som rör sakta längs min kropp, stråna på min kropp reser sig av välbehag, handen lämnar min kropp och söker sig vidare till mina grannar, prästkragarna och de blå blommorna, som har stått blickstilla medan vi har pratat. Jag hör deras fnissande när han stryker dem över blombladen.
"Vad fina ni är", säger mannen, hans röst är nu mjuk och har, i mitt tycke, en behaglig mörk ton.
"Så vackra, helst hade jag förstås önskat se er ute i det fria, och framför allt du."
Nu vänder han sig till mig, jag försöker sträcka på mig.
"Du lilla midsommarstång, är liten och ynklig", ler han.
Nä, nu jävlar, jag har lust att stånga honom, jag sliter och kämpar, men jag sitter fast, prästkragarna och de blå blommorna håller mig fast med sina rötter som de slingrar runt min fot. Mannen lägger sitt finger på mig, jag lugnar mig och står stilla.
"Men du är fin ändå, du påminner mig om alla glada och trevliga midsommaraftnar jag har haft, och du passar faktiskt bra här på bordet. Och fast du inte kan prata, så känns det som om du lyssnar. Man blir väl lite knäpp när man är ensam, men det är faktiskt riktigt kul att vara lite knäpp ibland. Och kanske att jag nästa år får se en stor midsommarstång i det fria tillsammans med någon", säger han, reser sig upp och går fram till fönstret, han slår upp det och en svag sommarvind strömmar in i köket, jag jublar, och hör hur blommorna intill mig skrattar förtjusta.
"Nu ska jag fira midsommar här själv, med sill och potatis, och lite midsommarmusik från radion! "
Jag sträcker på mig stolt, glad över att ha spridit glädje och hopp, de andra blommorna klappar på mig, smeker mig, jag är nog nu den gladaste midsommarstången i världen.
torsdag 18 juni 2009
Midsommargnabb
Åh, fy, suckar Balder Brå och ruskar till sin krage, små svarta prickar faller ner i gräset. Där åkte en till fartdåre förbi, och stänkte ner mig, jag blir så förbannad.
Kruse Åtel skakar elegant och lätt på sitt svagt rosaskiftande hår, som alla vännerna beundrade (fast han å andra sidan var avundsjuk på de andras vackra kragar).
Ja, inte är det trevligt inte, jag försöker stå ut, säger han med sin lite strama röst.
Kan du säga, på dig fastnar ingenting av skiten, mumlar Balder Brå och sträcker sig mot solen, ett bi kommer surrande och sätter sig på honom, det enda som hörs är en djup behaglig suck.
Kom till oss också, ropar alla i familjen Klint och Klocka, de vecklar ut sina vackra skimrande blå blad, och sträcker ut gula lockande pistiller.
Biet lämnar Balder Brå och flyger till Blå Klint, Balder sträcker på sig som efter en lång natts sömn.
Det där lugnade mig litet, men jag tycker ändå att det börjar bli för mycket för mycket galningar som far runt på vägarna, i alla fall nu när det är midsommar. De kör så det dammar och smutsar ner oss. Och inget kan vi göra!
Ett litet skällande hörs, Balder och Kruse vänder sig om och ser Hund Loka som sträcker sig fram mot dem, hela hennes släkt är faktiskt ganska dominerande, faktiskt.
Gnäll inte så mycket, det har faktiskt blivit bättre, tycker jag i alla fall. Då är det värre när de där hemska stora Björn Loka tränger sig på, jag avskyr dem, de tar över vart de än kommer, sprider sitt gift här, och utplånar oss.
Ett hummande och ett diskuterande bryter ut bland släktena som står samlade vid dikesrenen, släkten Klint och Brå och Åtel viftar och pratar i mun på varandra, om hur eländigt det har blivit, och hur ska de göra, ska de lägga sig ner och dö eller? Stämningen börjar bli lätt grå, kragar och huvuden börjar sloka, men då hörs ett litet pinglande, en skör och ljus ton. Alla lyfter sina huvuden och sträcker ut kragarna som för att lyssna. Det gör alla när Blå Klocka tar ton.
Är ni igång igen och klagar, och nu när det ska bli midsommar och allt. Njut av det mjuka varma regn som har fallit, den svaga vind som blåser, solen som kommer fram då och då och värme oss med sina underbara strålar, biet som förhöjer vår tillvaro och lugnar oss en stund, den varma fuktiga jord som värmer våra fötter.
Och snart kommer människobarnen, kanske får några av oss turen att förgylla någons dukade midsommarbord, och vi får delta i glädjen runt bordet. Och alla kommer att beundra oss, och säga och vilka vackra blommor eller att vilt växande blommor är ändå vackrast.
Blå Klocka stillar sin klockröst, endast ett stilla susande hörs från vinden. Naturligtvis kan inte Balder Brå låta bli att invända.
Nå, nå, men alltid är det någon som gör bort sig hos människorna, en del super och ser oss inte överhuvudtaget, njuter inte av vår prakt, människan är en stor synd och skam!
Nej, sluta nu, Balder, hörs en liten ljus men stark röst någonstans inne bland vimlet av strån, blad, färgglada kragar och huvuden. Alla böjer sig ner för att se Styvmor Viol som bär en lila vackert flickad krage, underbart enkelt och raffinerat snitt, med den gula lilla klicken i mitten. Att hon höjer sin stämma, den lilla, men inte konstigt heller, hon är en ovanligt seg och stark liten blomma. Helt otroligt!
Jag håller med Blå Klocka, låt oss njuta av sommaren. Och vi ska komma ihåg att om inte vi fanns då skulle nog människobarnen stressa ihjäl sig, och må mycket dåligt. Tack vare att vi är så vackra, ensamma och tillsammans. för vem som helst, och helt gratis för alla, blir världen så mycket trevligare att bo i.
Men lyssna nu, jag hör människoljud, viskar hon, precis så högt att alla hör.
På avstånd hörs glada barnskratt, och människoröster som pratar.
Sträck på er, viskar Styvmor Viol. Jag hör att de håller på att plocka blommor, kanske har vi turen att hamna på någons bord i midsommar,
Balder Brå ruskar till sin krage, Blå Klocka kupar lätt sina blåa blad, Krus Åtel vajar lätt med kroppen, och alla de andra blommorna sträcker på sig och vecklar ut sina blad.
Kruse Åtel skakar elegant och lätt på sitt svagt rosaskiftande hår, som alla vännerna beundrade (fast han å andra sidan var avundsjuk på de andras vackra kragar).
Ja, inte är det trevligt inte, jag försöker stå ut, säger han med sin lite strama röst.
Kan du säga, på dig fastnar ingenting av skiten, mumlar Balder Brå och sträcker sig mot solen, ett bi kommer surrande och sätter sig på honom, det enda som hörs är en djup behaglig suck.
Kom till oss också, ropar alla i familjen Klint och Klocka, de vecklar ut sina vackra skimrande blå blad, och sträcker ut gula lockande pistiller.
Biet lämnar Balder Brå och flyger till Blå Klint, Balder sträcker på sig som efter en lång natts sömn.
Det där lugnade mig litet, men jag tycker ändå att det börjar bli för mycket för mycket galningar som far runt på vägarna, i alla fall nu när det är midsommar. De kör så det dammar och smutsar ner oss. Och inget kan vi göra!
Ett litet skällande hörs, Balder och Kruse vänder sig om och ser Hund Loka som sträcker sig fram mot dem, hela hennes släkt är faktiskt ganska dominerande, faktiskt.
Gnäll inte så mycket, det har faktiskt blivit bättre, tycker jag i alla fall. Då är det värre när de där hemska stora Björn Loka tränger sig på, jag avskyr dem, de tar över vart de än kommer, sprider sitt gift här, och utplånar oss.
Ett hummande och ett diskuterande bryter ut bland släktena som står samlade vid dikesrenen, släkten Klint och Brå och Åtel viftar och pratar i mun på varandra, om hur eländigt det har blivit, och hur ska de göra, ska de lägga sig ner och dö eller? Stämningen börjar bli lätt grå, kragar och huvuden börjar sloka, men då hörs ett litet pinglande, en skör och ljus ton. Alla lyfter sina huvuden och sträcker ut kragarna som för att lyssna. Det gör alla när Blå Klocka tar ton.
Är ni igång igen och klagar, och nu när det ska bli midsommar och allt. Njut av det mjuka varma regn som har fallit, den svaga vind som blåser, solen som kommer fram då och då och värme oss med sina underbara strålar, biet som förhöjer vår tillvaro och lugnar oss en stund, den varma fuktiga jord som värmer våra fötter.
Och snart kommer människobarnen, kanske får några av oss turen att förgylla någons dukade midsommarbord, och vi får delta i glädjen runt bordet. Och alla kommer att beundra oss, och säga och vilka vackra blommor eller att vilt växande blommor är ändå vackrast.
Blå Klocka stillar sin klockröst, endast ett stilla susande hörs från vinden. Naturligtvis kan inte Balder Brå låta bli att invända.
Nå, nå, men alltid är det någon som gör bort sig hos människorna, en del super och ser oss inte överhuvudtaget, njuter inte av vår prakt, människan är en stor synd och skam!
Nej, sluta nu, Balder, hörs en liten ljus men stark röst någonstans inne bland vimlet av strån, blad, färgglada kragar och huvuden. Alla böjer sig ner för att se Styvmor Viol som bär en lila vackert flickad krage, underbart enkelt och raffinerat snitt, med den gula lilla klicken i mitten. Att hon höjer sin stämma, den lilla, men inte konstigt heller, hon är en ovanligt seg och stark liten blomma. Helt otroligt!
Jag håller med Blå Klocka, låt oss njuta av sommaren. Och vi ska komma ihåg att om inte vi fanns då skulle nog människobarnen stressa ihjäl sig, och må mycket dåligt. Tack vare att vi är så vackra, ensamma och tillsammans. för vem som helst, och helt gratis för alla, blir världen så mycket trevligare att bo i.
Men lyssna nu, jag hör människoljud, viskar hon, precis så högt att alla hör.
På avstånd hörs glada barnskratt, och människoröster som pratar.
Sträck på er, viskar Styvmor Viol. Jag hör att de håller på att plocka blommor, kanske har vi turen att hamna på någons bord i midsommar,
Balder Brå ruskar till sin krage, Blå Klocka kupar lätt sina blåa blad, Krus Åtel vajar lätt med kroppen, och alla de andra blommorna sträcker på sig och vecklar ut sina blad.
tisdag 16 juni 2009
Tyst attraktion i en tunnelbanevagn
Hon blinkar bort gruskänslan i ögonen, dörrarna öppnas och folk strömmar in, hon ser men lägger inte märke till någon, hon vrider huvudet åt vänstret, fönstret men möts av en kompakt vägg av smutsgrå betong, vrider huvudet åt höger, uppmärksammar en lång man i uppknäppt ljus rock, en kostym med skjorta utan slips skymtar fram, hur han smidigt och nonchalant slänger sig ner i sätet snett mittemot hennes, hennes hjärta bultar till, betraktar mannen i ögonvrån, fast hon helst skulle vilja stirra på honom. Han sitter nu med en benet över det andra och lutar sig självmedvetet lätt bakåt, medan han tittar ut genom fönstret åt andra sidan. Blodet pulserar nu snabbt genom hennes ådror, hjärtat bultar hårt, en värme sprider sig i hennes kropp, och hon känner ett lätt sug i magtrakten, saliven rinner till i munnen och hon sväljer hårt flera gånger, medan hon i ögonvrån betraktar mannen som inte verkar se henne, han småler åt något, som om han är nöjd över något. Det är som ett stort spänningsfält runt mannen, hon känner pulserandet, attraktionen, spänningen, och hon tänker att han hon hör hans mörka trygga röst, behaglig, vänlig men bestämd.
Då plingar det i hans ena ficka, han drar upp telefonen och säger hallå, hennes hjärta slår genast långsammare när hon hör mannen prata, rösten har en lite pipig ton och svagljum styrka. Hon känner att hon vill gäspa.
När han lite vresigt fräser - vad är det nu då - in i telefonen, lutar hon huvudet mot fönsterlisten och blundar.
Sakta drar hon luft genom näsborrarna ner i lungorna, suckar och gäspar stort.
Då plingar det i hans ena ficka, han drar upp telefonen och säger hallå, hennes hjärta slår genast långsammare när hon hör mannen prata, rösten har en lite pipig ton och svagljum styrka. Hon känner att hon vill gäspa.
När han lite vresigt fräser - vad är det nu då - in i telefonen, lutar hon huvudet mot fönsterlisten och blundar.
Sakta drar hon luft genom näsborrarna ner i lungorna, suckar och gäspar stort.
måndag 15 juni 2009
Vingklippt
En fågel flyger på himlen, sträcker ut sin vingar, följer med vindarna, friheten, genom dubbla okrossbara glas och det hårda ogenomträngliga galler följer min blick den svävande fågeln med den utsträckta avsmalnande näbben, önskar att de där vingarna satt på mig, de vackra mörka vingarna, långa och smäckert böjda. Men jag är vingklippt, och här finns heller ingen fri luftväg, bara fyra tillslutna stumma väggar med en blockerad tjock tung celldörr. Jag försöker minnas vad som hände, det kan inte vara jag som är skyldig, de andra var ju med på det, men min hjärna är tom, urblåst som ett tomt ruttet illastinkande ägg, en stor ångest kryper i mig, från tårna, genom benen, magen och upp bröstet som trycks ihop, luftstrupen pressas ihop, och jag kämpar för att få luft i lungorna. En smärta hugger till i magen, jag böjer mig framåt för att dämpa hugget. Salta tårar droppar ner på golvet, droppen plattas till på det kliniska platsgolvet, mitt avtryck i detta rum, en genomskinlig blöt fläck som sakta tonas ut och blir suddig i konturen. Det är tyst här, inget mänskligt ljud utanför dörrarna, bara en svag ventilation som susar, men en röst hör jag inom mig mig, den lite ljusa oroliga, nervösa med darr, du ropar på mig, och min hud längtar efter dina lite fuktiga händer på mina axlar, de lugnade när jag var arg, åh mamma, om du kunde lyssna på mig, förstå, allt blev fel, helt fel, det fanns inga val, ingen annan gav mig något val, bara de andra. De valde mig, eller vi valde varandra, vi sökte oss till varandra, ensamma trasiga själar.
Och på såna själar växer inga vingar, man är en vingklippt fan.
Och på såna själar växer inga vingar, man är en vingklippt fan.
söndag 14 juni 2009
Lugna ner dig
I taxikön på Arlanda, en sorts taxivakt hjälper till att dirigera passagerare till bilar. En taxichaufför börjar ta i mina väskor för att lägga in dem i bagageluckan till en bil där två personer just har hoppat in:
- Nej, ta inte mina väskor, jag hör inte ihop med det sällskapet. Jag tar nästa bil, säger jag.
- Lugna ner dig, säger vakten.
- Va?
- Det är lite oroligt här. Ta det lugnt.
Jag tar tyst emot mina väskor och tar nästa bil som kör in framför mig.
-------------
En ung man från ett telecomföretag i andra änden av telefonen:
- Ja, hej vi har ett fantastiskt erbjudande om mobilt bredband.
- Det blir dyrt, och det är för lång nedladdning, det är vi inte intresserade av, säger jag.
- Hmm, egentligen står det på din man. Det här är ett lågt pris. Och vilken storlek behöver ni på nedladdningen?
- Det där tror jag inte på. Det blir säkert dyrare så småningom, och det brukar vara segt. Och vi har fast linje både till stan och till landet.
- Lugna ner dig, det här är ett bra erbjudande.
- Vi köper aldrig något per telefon, ni får skicka information.
Vi lägger båda på luren.
--------------
I konditoriet, ett nummer ropas upp, ingen träder fram, sedan ropas mitt nummer upp av biträdet bakom disken:
- Jag ska ha två.., hinner jag säga.
- Lugna ner dig. Jag har numret före dig, avbryter en bister ung man med rödmosigt ansikte och stiger fram.
Biträdet bleknar, och jag backar.
----------
Anmärkning: Kan se mig kontaktannons från någon av ovannämnda män: Sökes - Stillsam lydig kvinna med svag röst och långsam reaktionsförmåga.
- Nej, ta inte mina väskor, jag hör inte ihop med det sällskapet. Jag tar nästa bil, säger jag.
- Lugna ner dig, säger vakten.
- Va?
- Det är lite oroligt här. Ta det lugnt.
Jag tar tyst emot mina väskor och tar nästa bil som kör in framför mig.
-------------
En ung man från ett telecomföretag i andra änden av telefonen:
- Ja, hej vi har ett fantastiskt erbjudande om mobilt bredband.
- Det blir dyrt, och det är för lång nedladdning, det är vi inte intresserade av, säger jag.
- Hmm, egentligen står det på din man. Det här är ett lågt pris. Och vilken storlek behöver ni på nedladdningen?
- Det där tror jag inte på. Det blir säkert dyrare så småningom, och det brukar vara segt. Och vi har fast linje både till stan och till landet.
- Lugna ner dig, det här är ett bra erbjudande.
- Vi köper aldrig något per telefon, ni får skicka information.
Vi lägger båda på luren.
--------------
I konditoriet, ett nummer ropas upp, ingen träder fram, sedan ropas mitt nummer upp av biträdet bakom disken:
- Jag ska ha två.., hinner jag säga.
- Lugna ner dig. Jag har numret före dig, avbryter en bister ung man med rödmosigt ansikte och stiger fram.
Biträdet bleknar, och jag backar.
----------
Anmärkning: Kan se mig kontaktannons från någon av ovannämnda män: Sökes - Stillsam lydig kvinna med svag röst och långsam reaktionsförmåga.
Óndska och kärlek
"Räven sluter sina grå ögon. Och när hon öppnar dem igen är mannen borta. Hon höjer huvudet. Då lägger pastor Baldur Skuggason fingret på avtryckaren."
Baldur kommer att skjuta räven, men får småningom sitt straff för dödandet av djuret från naturen, och antagligen också för en ondskefull handling gentemot en flicka född med Downs syndrom, allt skildrat i en poetisk och medryckande skildring i boken Skugga - Baldur av islänningen Sjón. Boken, som utkom 2003, kallas för folksaga, händelserna utstpelar sig under slutet av 1800-talet, och det är väl kanske därför den tillhör en av de få böcker som jag nyligen har läst om igen. Det är något som fascinerar mig när jag läser boken, jag rycks med i det karga livet i den dramatiska isländska naturen, och människors kärlek och ondska ligger och gror mellan människorna och orden i boken, och de olika dimensioner jag upptäcker andra gången jag läser den. Författaren smyger också, lika vackert skrivet, lite fakta om varför det heter Downs syndrom och hur sådana personer behandlades förr.
Men jag anar att det finns mer att upptäcka i den här boken, och det blir nog en tredje gång som jag kommer att dra fram den mjuka pocketboken ur bokhögarna. Om inte annat för att njuta av språket!
Baldur kommer att skjuta räven, men får småningom sitt straff för dödandet av djuret från naturen, och antagligen också för en ondskefull handling gentemot en flicka född med Downs syndrom, allt skildrat i en poetisk och medryckande skildring i boken Skugga - Baldur av islänningen Sjón. Boken, som utkom 2003, kallas för folksaga, händelserna utstpelar sig under slutet av 1800-talet, och det är väl kanske därför den tillhör en av de få böcker som jag nyligen har läst om igen. Det är något som fascinerar mig när jag läser boken, jag rycks med i det karga livet i den dramatiska isländska naturen, och människors kärlek och ondska ligger och gror mellan människorna och orden i boken, och de olika dimensioner jag upptäcker andra gången jag läser den. Författaren smyger också, lika vackert skrivet, lite fakta om varför det heter Downs syndrom och hur sådana personer behandlades förr.
Men jag anar att det finns mer att upptäcka i den här boken, och det blir nog en tredje gång som jag kommer att dra fram den mjuka pocketboken ur bokhögarna. Om inte annat för att njuta av språket!
fredag 12 juni 2009
En fuktig fredagkväll
En fuktig fredagkväll fluktar jag runt
efter flirtande flämtande fläkt
fort går det framåt står det
frankt flimrar förförarn stumt
frusen famlar jag förvirrat i vimlet
tills friarn äntligen framför mig står
fattar hans hand vi flyr tillsammans
mot främmande frisläppta spår.
efter flirtande flämtande fläkt
fort går det framåt står det
frankt flimrar förförarn stumt
frusen famlar jag förvirrat i vimlet
tills friarn äntligen framför mig står
fattar hans hand vi flyr tillsammans
mot främmande frisläppta spår.
torsdag 11 juni 2009
Sluta skrämmas!
Sluta med att skrämma och hota folk! De blir ju livrädda när ni säger att räntorna kommer att höjas, och att det blir för dyrt att ta lån! När deras livs chans är att köpa lägenheten. Och vad ni än säger om att fastighetsägarna har sagt ja till en ny förhandlingsmodell för hyror, så blir det marknadshyror, för det blir det, det vet jag, politikerna kommer att bestämma, de kommer att se till att vi drivs från våra lägenheter som blir svindyra. De ger inte upp förrän vi har flyttat långt bort till dåliga mögliga lägenheter i en otrygg förort, så blir det, jag vet. Vi kommer inte att ha en chans mot politikerna, de vill ha marknadshyror, de vill att de rikare ska bo centralt och bra, och vi som har låga inkomster ska bo dåligt och ha långa och tröttsamma resvägar till våra jobb. Visst är det så. De vill tvinga bort oss från våra lägenheter som vi trivs i och som vi känner oss trygga i. Det blir ett Och rikemansreservat i innerstan. Och ingen kommer att protestera eller säga emot, alla kommer att göra precis som politikerna bestämmer. Vi kommer inte att höra ett pip eller något motstånd alls mot hyrorna. Ett riktigt elände, kommer det att bli. Men köper vi lägenheten och ombildar till bostadsrätt då blir det billigt och bra. Räntorna är låga, så de kan man knappt tala om. Och avgiften till fastigheten är låg, underhållet lånar vi till, och med de låga räntorna blir ju det knappt något att räkna med! Tänk sådana bra lån vi kommer att få, fast vi har låga inkomster, vi får ett jättebra avtal med banken, vi är ju lovade det. Ingen kommer att bo så billigt och lyxigt som vi! Och besiktningsmannen som var här gick ju runt en dag och tittade på fastigheten och han sa att det såg bra ut. Så då vet vi att det är inga större problem med underhåll av vår 70-talsfastighet, det är bara att köpa. Och när det gäller siffrorna och ekonomin, är var det väl toppen att de som kan det här, ombildningskonsulterna fixar det hela. Fiffigt är också att de inte får betalt när de hjälper oss, bara om det blir ombildning till bostadsrätt. Så de kan inte skinna oss! Och så slipper man det dödtrista jobbet med siffror och ekonomi. Man är ju ingen ekonom! Och det där med fastighetens underhåll det får en firma ta hand om när det blir bostadsrätt. Och tänk så trevligt och extra utrustat vi kommer att kunna ha det med vår låga avgift, vi kommer att ha ett vackert och väl underhållet hus, lyxiga vindslägenheter, ett tip-top-utrustat motionsrum, högklassigt samlingsrum, gästlägenheter, en otroligt fin uteplats med mera. Och vi kommer säkert bra överens vi alla som bor här, om hur vi vill ha det. Inga problem! Sedan har styrelsen lovat att de inte alls ska sälja när det blir ombildat, de ska bo kvar för de trivs så bra, säger de. Ni ljuger när ni säger att de kommer att sälja genast för att göra ett klipp. Sluta med att skrämma folk med det också!
Man måste väl lita på folk, eller hur?
Man måste väl lita på folk, eller hur?
onsdag 10 juni 2009
Krig och spirande kärlek
Blodiga byxor som smetar mot benen, blod som rinner från ansiktet, över armarna, kroppar i vridna ställningar på marken, män i slitna illasittande kläder som gestikulerar med armar och händer, rödflammande lågor som slår ut från två bilar, och de små magra smutsiga pojkarna som förskrämt tittar på. Att det alltid är fattiga människor som ska drabbas av ondskan, suckar Sara och trycker sig lätt mot mig, jag låter fingrarna dra genom hennes långa bruna hår, det känns som svalt silke mot huden, och något varmt och lyckligt sprider sig inom mig, och samtidigt den lätta spykänslan av det vämjeliga som sker framför oss, på teveskärmen.
Jag gnuggar min kind mot hennes, den är sidenmjuk som skalet på en mjuk persika, och jag känner mig som den lyckligaste mannen i världen, jag vill beskydda henne mot allt ont, mot all illvilja och ha henne kvar för allt evighet. Inget ont får hända henne!
Det onda där, framför oss, i rutan, är en annan värld, just nu är det bara vi och vår kärlek, den är ny och jag svävar runt i tillvaron, hon och jag, vi lever som i en bubbla, fylld med champagne som vi berusar oss med.
Hon ser på mig med sin stjärnögon som glimmar, och jag dras in i henne, och faller djupt och handlöst.
Det är så förbannat orättvist, mumlar hon och lägger sina armar om mig, allting stannar, och vi är, vi två, i ett rus, jag sträcker ut armen, och trycker på off-knappen.
Jag gnuggar min kind mot hennes, den är sidenmjuk som skalet på en mjuk persika, och jag känner mig som den lyckligaste mannen i världen, jag vill beskydda henne mot allt ont, mot all illvilja och ha henne kvar för allt evighet. Inget ont får hända henne!
Det onda där, framför oss, i rutan, är en annan värld, just nu är det bara vi och vår kärlek, den är ny och jag svävar runt i tillvaron, hon och jag, vi lever som i en bubbla, fylld med champagne som vi berusar oss med.
Hon ser på mig med sin stjärnögon som glimmar, och jag dras in i henne, och faller djupt och handlöst.
Det är så förbannat orättvist, mumlar hon och lägger sina armar om mig, allting stannar, och vi är, vi två, i ett rus, jag sträcker ut armen, och trycker på off-knappen.
tisdag 9 juni 2009
Brev till mormor från skolvalströtta Elin
Hej mormor!
Hoppas att du mår bra, det ska bli kul att få komma till dig och morfar nu när skolan slutar. Vad kul att få bada, paddla och fiska i sjön och få träffa Josefin och Missekissen. Det ska bli skönt att få sluta skolan, jag är så trött på den. Jag skulle helst vilja gå i en ny skola. Kanske hos er? Får jag det? Då kan jag ju bo hos dig ochmorfar och Missekissen?
Min skola är jättedålig, säger mamma. Pappa säger att det ordnar sig nog. Nej, säger mamma, det är nya lärare hela tiden, och ibland får vi gå hem för det finns inga lärare. Och vi ska ha fått välja nytt ämne till hösten nu innan sommarlovet börjar. Men jag har fått veta att jag inte får välja musik i höst, för det finns inga lärare, säger dom i skolan. De vill att jag väljer bild. Jag vill inte det, jag vill ha musik för jag vill spela elgitarr och göra egna melodier. Jag och mamma och pappa blev lovade när vi valde den här skolan att jag skulle få välja musik eller bild eller slöjd nästa år. Och så säger dom att det kanske inte går!
Det är jätterörigt, mina kompisar vill sluta och letar en ny skola. Och jag blir ledsen av att man måste leta en ny skola. Helst vill jag gå kvar med samma klasskompiar och ha musik och inte ha nya lärare hela tiden. Pappa säger att jag ska välja musik ändå, strunta i vad dom säger säger han. Men det kan man väl inte göra. Jo, säger han och då blir mamma sur. Jag ska gå i en vanlig skola säger hon.
Och jag tänkte då att nu frågar jag dig, för där du bor finns det väl bara en skola? Där slipper man väl hålla på och välja? Josefin säger i alla fall att de har samma lärare hela tiden. Och att de har musik. Men också bild och slöjd.
Nu måste jag sluta skriva, vi ska äta middag. Men det ska bli roligt att få komma till dig och morfar. Vi åker väl också i år till Liseberg?
Hälsa Missekissen och ge honom en fin strömming från mig!
Kramar Elin
Hoppas att du mår bra, det ska bli kul att få komma till dig och morfar nu när skolan slutar. Vad kul att få bada, paddla och fiska i sjön och få träffa Josefin och Missekissen. Det ska bli skönt att få sluta skolan, jag är så trött på den. Jag skulle helst vilja gå i en ny skola. Kanske hos er? Får jag det? Då kan jag ju bo hos dig ochmorfar och Missekissen?
Min skola är jättedålig, säger mamma. Pappa säger att det ordnar sig nog. Nej, säger mamma, det är nya lärare hela tiden, och ibland får vi gå hem för det finns inga lärare. Och vi ska ha fått välja nytt ämne till hösten nu innan sommarlovet börjar. Men jag har fått veta att jag inte får välja musik i höst, för det finns inga lärare, säger dom i skolan. De vill att jag väljer bild. Jag vill inte det, jag vill ha musik för jag vill spela elgitarr och göra egna melodier. Jag och mamma och pappa blev lovade när vi valde den här skolan att jag skulle få välja musik eller bild eller slöjd nästa år. Och så säger dom att det kanske inte går!
Det är jätterörigt, mina kompisar vill sluta och letar en ny skola. Och jag blir ledsen av att man måste leta en ny skola. Helst vill jag gå kvar med samma klasskompiar och ha musik och inte ha nya lärare hela tiden. Pappa säger att jag ska välja musik ändå, strunta i vad dom säger säger han. Men det kan man väl inte göra. Jo, säger han och då blir mamma sur. Jag ska gå i en vanlig skola säger hon.
Och jag tänkte då att nu frågar jag dig, för där du bor finns det väl bara en skola? Där slipper man väl hålla på och välja? Josefin säger i alla fall att de har samma lärare hela tiden. Och att de har musik. Men också bild och slöjd.
Nu måste jag sluta skriva, vi ska äta middag. Men det ska bli roligt att få komma till dig och morfar. Vi åker väl också i år till Liseberg?
Hälsa Missekissen och ge honom en fin strömming från mig!
Kramar Elin
måndag 8 juni 2009
Nära döden
Den filmen är en typisk tjejfilm, vi tar en action, säger han och klappar henne på låret. Hon skrattar sitt hesa skratt som han tycker om, och gasar lite extra, han rattar med en hand, runt med handflatan lätt tryckt mot ratten.
Vi kan väl se när vi kommer fram, säger hon och tittar ut på alla bilarna som pilar förbi och om dem, hon ser fram emot den här kvällen, äntligen får de tid att gå på bio.
Nu är de framme vid korsningen ner mot centrum, och han trycker ner bromsen för att svänga till vänster.
Sedan går allt mycket snabbt, han hinner inte tänka, inte hon heller förrän de hör en hård duns och krasch i höger sida av bilen, kuddarna slår upp mot deras ansikten och bilen snurrar runt ett och ett halvt varv. Sedan blir det dödstyst, en röklukt sprider sig bilen och de sitter som fastskruvade i sätena.
Hur är det, frågar han med svag röst och hon säger det är ok men jag är chockad.
Han ser ett par män utanför bilen, de rycker upp dörrarna, starka händer drar ut de ur bilen som är bucklig på vänster sida, bakdörren är helt intryckt, och han tänker att det är tur att ingen satt där.
Ett svagt illamående sköljer över honom, och han får lust att spy, han sväljer kväljningarna och lyckas tvinga tillbaka illamåendet.
Hennes ben börjar skaka, lite lätt bara, hon kan ändå stå, och hon kan inte förstå vad som har hänt, en krock, de har krockat med en annan bil som står intill, bara en lätt buckla fram. De har kört på en annan bil, eller om det var den bilen som körde på dem, hennes huvud snurrar och hon vet att från och med nu kommer hon aldrig att kunna helt trygg i en bil.
Bilarna måste flyttas, han känner sig lugn, konstigt lugn, och sätter sig i bilen, den går att starta och han kör in bilen till sidan av vägen.
Han säger till den andre mannen, som står blek och allvarlig framför honom, att det var hans fel, han hade inte sett bilen när den kom, i den mötande filen, han skulle ha stannat, han skulle ha trampat ner bromsen och stannat.
Det är nu också han känner hur han börjar huttra, frysa fast det är varmt, tänker på hur det kunde ha gått, att någon kunde ha blivit allvarligt skadad, förlamad, eller ha dött, borta på en sekund.
Och den osynliga rispan i medvetandet är nog den svåraste skadan.
Vi kan väl se när vi kommer fram, säger hon och tittar ut på alla bilarna som pilar förbi och om dem, hon ser fram emot den här kvällen, äntligen får de tid att gå på bio.
Nu är de framme vid korsningen ner mot centrum, och han trycker ner bromsen för att svänga till vänster.
Sedan går allt mycket snabbt, han hinner inte tänka, inte hon heller förrän de hör en hård duns och krasch i höger sida av bilen, kuddarna slår upp mot deras ansikten och bilen snurrar runt ett och ett halvt varv. Sedan blir det dödstyst, en röklukt sprider sig bilen och de sitter som fastskruvade i sätena.
Hur är det, frågar han med svag röst och hon säger det är ok men jag är chockad.
Han ser ett par män utanför bilen, de rycker upp dörrarna, starka händer drar ut de ur bilen som är bucklig på vänster sida, bakdörren är helt intryckt, och han tänker att det är tur att ingen satt där.
Ett svagt illamående sköljer över honom, och han får lust att spy, han sväljer kväljningarna och lyckas tvinga tillbaka illamåendet.
Hennes ben börjar skaka, lite lätt bara, hon kan ändå stå, och hon kan inte förstå vad som har hänt, en krock, de har krockat med en annan bil som står intill, bara en lätt buckla fram. De har kört på en annan bil, eller om det var den bilen som körde på dem, hennes huvud snurrar och hon vet att från och med nu kommer hon aldrig att kunna helt trygg i en bil.
Bilarna måste flyttas, han känner sig lugn, konstigt lugn, och sätter sig i bilen, den går att starta och han kör in bilen till sidan av vägen.
Han säger till den andre mannen, som står blek och allvarlig framför honom, att det var hans fel, han hade inte sett bilen när den kom, i den mötande filen, han skulle ha stannat, han skulle ha trampat ner bromsen och stannat.
Det är nu också han känner hur han börjar huttra, frysa fast det är varmt, tänker på hur det kunde ha gått, att någon kunde ha blivit allvarligt skadad, förlamad, eller ha dött, borta på en sekund.
Och den osynliga rispan i medvetandet är nog den svåraste skadan.
Brev till Berlusconi
Ciao,
ditt hårda leende håller väl sig kvar, när ditt parti med det lustiga namnet Frihetens folk håller er kvar efter valet till EU-parlamentet. Men både du och alla andra partier runt om i Europa borde sätta sig ner och fundera varför så få masar sig iväg till vallokalerna och röstar. Man undrar hur det skulle ha sett ut, om åtminstone 80 procent av alla europeer hade röstat. Fast egentligen det inte konstigt heller. Det är ursvårt att veta hur det blir av ett beslut i EU-parlementet och kommissionen, hur det kommer att fungera i våra länder. Och vem ska man skälla på om man är missnöjd? Du verkar själv hal som en ål, du sträcker på smilbanden, sänder ut eldslungande tal och pilvassa blickar, och drar sedan iväg till någon ohemlig vacker ung dam, i dina barnbarns ålder. Fattar du inte, att det är dina pengar hon vill åt? Tur att man slipper se sådant i Sverige (finns nog men inte lika vanligt som i vissa länder).
Tyvärr fick inte det parti jag röstade på någon person att skicka till Bryssel, men det gläder mig att det ändå var många kvinnor som röstade på partiet. Till skillnad från Piratpartiet, som fick flest unga manliga röster. Konstigt det där, kanske har det att göra med namnet, unga killar och svärmiska drömmar om att vara pirat, slåss man mot man och sedan erövra skutan.
Men just nu oroar det mig att så många extrema högerpartier ändå går framåt i Europa och att det är deras anhängare som går och röstar. Och du lär inte gråta tårar över det.
Kan tänka mig att de tårar du kan klämma fram är ansträngningen av att hålla smilbanden uppåt i alla väder.
Saluti
ranghild
ditt hårda leende håller väl sig kvar, när ditt parti med det lustiga namnet Frihetens folk håller er kvar efter valet till EU-parlamentet. Men både du och alla andra partier runt om i Europa borde sätta sig ner och fundera varför så få masar sig iväg till vallokalerna och röstar. Man undrar hur det skulle ha sett ut, om åtminstone 80 procent av alla europeer hade röstat. Fast egentligen det inte konstigt heller. Det är ursvårt att veta hur det blir av ett beslut i EU-parlementet och kommissionen, hur det kommer att fungera i våra länder. Och vem ska man skälla på om man är missnöjd? Du verkar själv hal som en ål, du sträcker på smilbanden, sänder ut eldslungande tal och pilvassa blickar, och drar sedan iväg till någon ohemlig vacker ung dam, i dina barnbarns ålder. Fattar du inte, att det är dina pengar hon vill åt? Tur att man slipper se sådant i Sverige (finns nog men inte lika vanligt som i vissa länder).
Tyvärr fick inte det parti jag röstade på någon person att skicka till Bryssel, men det gläder mig att det ändå var många kvinnor som röstade på partiet. Till skillnad från Piratpartiet, som fick flest unga manliga röster. Konstigt det där, kanske har det att göra med namnet, unga killar och svärmiska drömmar om att vara pirat, slåss man mot man och sedan erövra skutan.
Men just nu oroar det mig att så många extrema högerpartier ändå går framåt i Europa och att det är deras anhängare som går och röstar. Och du lär inte gråta tårar över det.
Kan tänka mig att de tårar du kan klämma fram är ansträngningen av att hålla smilbanden uppåt i alla väder.
Saluti
ranghild
lördag 6 juni 2009
En äkta svensk
Nu kära barn ska du få äta äkta svensk urspunglig mat och sedan lyssna på äkta svensk musik, och jag tänkte köpa en äkta svensk fokdräkt till dig, och sedan ska du få lyssna på äkta svenska berättelser!
Va`er med dig nu då, harru blivi`knäpp eller?
Du tjatar ju jämt om att bevara den svenska särarten, eller vad är, men nåt har det med något svenskt i alla fall, och jag tänkte att nu skulle du få det som du pratar om hela tiden!
Eh?
Sätt dig ned, du är hungrig väl? Ok, här varsågod och ät!
Va, fan har ru gjort, du vet ju att jag hatar sånt här skit!
Det är ju äkta rågmjölsgröt med mjölk, du kan få en klick smör om du vill, så smakar det bättre, lite salt sill kan du få till också.
Men morsan, du fattar ju inget, det handlar inte om det.
Jag har hört tillräckligt av ditt svammel, det här är äkta svensk urspunglig mat, du kan få saltat fläsk om du vill.
Du är ju rubbad!
Undrar vem som är rubbad, och nu ska du få höra äkta svenska fiolstompa med dragspel, fast jag tror inte det här riktigt svenskt, det lär vara lite polskt, eller italienskt, eller nåt annat land som också har sån musik, sitt kvar, jag sätter på en skiva nu, vänta, sitt kvar.
(en hambo spelas upp från vardagsrummet och sonen sjunker ihop på stolen i köket)
Stäng av för fan, morsan!
(hon sänker volymen)
Men var det inte sådan här musik du och ditt gäng lyssnar på? Det är svensk ursprunglig musik, kom inte och säg att ni lyssnar på musik som har amerikanska, afrikanska eller andra rytmer, och rötter, som sån där rockmusik, eller vad det heter, eller lyssnar du på militärmarscher kanske?
Lägg av nu, jag drar.
Ok, du får annan mat innan du sticker, här, köttbullar och potatismos.
(han sätter sig ner och äter upp snabbt en stor portion, och reser sig upp från bordet)
Man kanske kan få ett tack.
Tack.
Du har nyss ätit köttbullar med turkiska och asiatiska kryddor, hoppas det smakade.
(han säger inget utan vänder sig om och går ut ur köket)
Vill du inte se bilden av folkdräkten?
Morsan, kan du inte sluta nu och stäng av fiolgnället!
Det gör jag bara om du sätter dig ner med mig i en kvart och pratar om det här, vad du håller på med, och jag får säga vad jag tycker. Gör du det, annars blir det rågmjölsgröt nästa middag! Du vet att bestämmer jag något så blir det så!
Fattar inte varför du är så här, men ok, en kvart då!
Va`er med dig nu då, harru blivi`knäpp eller?
Du tjatar ju jämt om att bevara den svenska särarten, eller vad är, men nåt har det med något svenskt i alla fall, och jag tänkte att nu skulle du få det som du pratar om hela tiden!
Eh?
Sätt dig ned, du är hungrig väl? Ok, här varsågod och ät!
Va, fan har ru gjort, du vet ju att jag hatar sånt här skit!
Det är ju äkta rågmjölsgröt med mjölk, du kan få en klick smör om du vill, så smakar det bättre, lite salt sill kan du få till också.
Men morsan, du fattar ju inget, det handlar inte om det.
Jag har hört tillräckligt av ditt svammel, det här är äkta svensk urspunglig mat, du kan få saltat fläsk om du vill.
Du är ju rubbad!
Undrar vem som är rubbad, och nu ska du få höra äkta svenska fiolstompa med dragspel, fast jag tror inte det här riktigt svenskt, det lär vara lite polskt, eller italienskt, eller nåt annat land som också har sån musik, sitt kvar, jag sätter på en skiva nu, vänta, sitt kvar.
(en hambo spelas upp från vardagsrummet och sonen sjunker ihop på stolen i köket)
Stäng av för fan, morsan!
(hon sänker volymen)
Men var det inte sådan här musik du och ditt gäng lyssnar på? Det är svensk ursprunglig musik, kom inte och säg att ni lyssnar på musik som har amerikanska, afrikanska eller andra rytmer, och rötter, som sån där rockmusik, eller vad det heter, eller lyssnar du på militärmarscher kanske?
Lägg av nu, jag drar.
Ok, du får annan mat innan du sticker, här, köttbullar och potatismos.
(han sätter sig ner och äter upp snabbt en stor portion, och reser sig upp från bordet)
Man kanske kan få ett tack.
Tack.
Du har nyss ätit köttbullar med turkiska och asiatiska kryddor, hoppas det smakade.
(han säger inget utan vänder sig om och går ut ur köket)
Vill du inte se bilden av folkdräkten?
Morsan, kan du inte sluta nu och stäng av fiolgnället!
Det gör jag bara om du sätter dig ner med mig i en kvart och pratar om det här, vad du håller på med, och jag får säga vad jag tycker. Gör du det, annars blir det rågmjölsgröt nästa middag! Du vet att bestämmer jag något så blir det så!
Fattar inte varför du är så här, men ok, en kvart då!
fredag 5 juni 2009
Behov av syrgas
Ljuset över sjön står stilla
och hon ligger med syrgas
en fisk snappar efter luft
och jag drar efter andan
släpper sakta ut luften
och kroppen vill ha mer
fisken simmar iväg
letar föda i mörkret
jag drar efter andan
andas in och ut
som hon med syrgasen
ljuset över sjön mörknar
och jag snappar efter luft
och föda i mörkret bakom mig
behöver nog också syrgas.
och hon ligger med syrgas
en fisk snappar efter luft
och jag drar efter andan
släpper sakta ut luften
och kroppen vill ha mer
fisken simmar iväg
letar föda i mörkret
jag drar efter andan
andas in och ut
som hon med syrgasen
ljuset över sjön mörknar
och jag snappar efter luft
och föda i mörkret bakom mig
behöver nog också syrgas.
torsdag 4 juni 2009
Brev till Berlusconi/ för kännedom tilll påven
Ciao!
Hoppas du får en bra skilsmässa från din fru, om det nu blir någon. Det är väl för andra gången du isåfall ska skiljas? Hur som helst, skulle jag önska att ditt parti förlorar i EU-valet, och att du pensionerade dig, det skulle en man i din ålder behöva. Och då kan få tid för dina barnbarn till exempel.
Jag vet att man inte ska tro allt man hör och säger, men om dig står det nu på så många ställen här på Internet, att en del ändå måste vara sant. En del av det du gör är rent skrattretande. Kanske är det ditt breda konstgjorda tandleende och bakåtslickade hår som får en att skratta, vet inte. Men så mycket vet jag att du representerar en av alla kostymklädda självbelåtna gubbar som måste ersättas av duktiga kvinnor, som jag är övertygad om att det finns massor av i Italien.
Du som äger de stora tevekanalerna i Italien har massor av chanser att visa kvinnor som bra förebilder för andra kvinnor. Men det jag såg när jag besökte Italien för ett antal år sedan, gjorde mig deppad. Hotellrummets teve visade program efter program med tröttsamma reklamfilmer eller någon sorts tävlingsprogram med lottdragningar och liknande. Jag minns särskilt en reklamfilm som framställde kvinnan som någon sorts aningslös idiot. Man fick se hur en kvinna glädjestrålande i hemmiljö drog på ett par svarta tights, sedan drog hon en kjol över och gjorde allt vad en italiensk kvinna helst ska göra enligt den kvinnliga speakern. Tightskvinnan dammsög, lagade mat, tog bilen och handlade mat! Och speakerkvinnan påstod då att hon blev smal om magen, höfterna och baken därför att hon bar dessa tights! Suck, säger jag.
Inte någon av de där reklamfilmerna eller de program jag såg, visade kvinnor när de läser böcker,skriver, målar, kör buss, pratar politik, joggar, tankar bilen eller i arbete på en arbetsplats.
Jag vill ha bra förebilder av kvinnor, jag vill att kvinnor ska ha samma lön för samma jobb som män har, och jag vill att kvinnor i Europa (ja, i hela världen) ska ha ett uttalat skydd för sina rättigheter, rätten till sin kropp och för abort. Därför röstar jag i valet till EU-parlamentet söndag den 7 juni, på en kvinna som du helst nog skulle vilja skicka hem till Sverige igen, om hon kom till Bryssel. Hon finns här http://www.skickaschymantillbryssel.nu/
Ja, jag vet att hon måste ingå i någon grupp där nere i Bryssel, och då vet man aldrig hur hon kommer att rösta i olika frågor. Men det får man väl se då vad som händer.
Men man får väl ändå hoppas att du kan få bättre insikt i livet och le med hjärtat om hon får chans att få igenom några av sina frågor!
Fast chansen eller risken för det är förmodligen minimal, leendet alltså.
Saluti
ranghild
ps. hoppas någon översätter brevet till italienska åt dig!
Hoppas du får en bra skilsmässa från din fru, om det nu blir någon. Det är väl för andra gången du isåfall ska skiljas? Hur som helst, skulle jag önska att ditt parti förlorar i EU-valet, och att du pensionerade dig, det skulle en man i din ålder behöva. Och då kan få tid för dina barnbarn till exempel.
Jag vet att man inte ska tro allt man hör och säger, men om dig står det nu på så många ställen här på Internet, att en del ändå måste vara sant. En del av det du gör är rent skrattretande. Kanske är det ditt breda konstgjorda tandleende och bakåtslickade hår som får en att skratta, vet inte. Men så mycket vet jag att du representerar en av alla kostymklädda självbelåtna gubbar som måste ersättas av duktiga kvinnor, som jag är övertygad om att det finns massor av i Italien.
Du som äger de stora tevekanalerna i Italien har massor av chanser att visa kvinnor som bra förebilder för andra kvinnor. Men det jag såg när jag besökte Italien för ett antal år sedan, gjorde mig deppad. Hotellrummets teve visade program efter program med tröttsamma reklamfilmer eller någon sorts tävlingsprogram med lottdragningar och liknande. Jag minns särskilt en reklamfilm som framställde kvinnan som någon sorts aningslös idiot. Man fick se hur en kvinna glädjestrålande i hemmiljö drog på ett par svarta tights, sedan drog hon en kjol över och gjorde allt vad en italiensk kvinna helst ska göra enligt den kvinnliga speakern. Tightskvinnan dammsög, lagade mat, tog bilen och handlade mat! Och speakerkvinnan påstod då att hon blev smal om magen, höfterna och baken därför att hon bar dessa tights! Suck, säger jag.
Inte någon av de där reklamfilmerna eller de program jag såg, visade kvinnor när de läser böcker,skriver, målar, kör buss, pratar politik, joggar, tankar bilen eller i arbete på en arbetsplats.
Jag vill ha bra förebilder av kvinnor, jag vill att kvinnor ska ha samma lön för samma jobb som män har, och jag vill att kvinnor i Europa (ja, i hela världen) ska ha ett uttalat skydd för sina rättigheter, rätten till sin kropp och för abort. Därför röstar jag i valet till EU-parlamentet söndag den 7 juni, på en kvinna som du helst nog skulle vilja skicka hem till Sverige igen, om hon kom till Bryssel. Hon finns här http://www.skickaschymantillbryssel.nu/
Ja, jag vet att hon måste ingå i någon grupp där nere i Bryssel, och då vet man aldrig hur hon kommer att rösta i olika frågor. Men det får man väl se då vad som händer.
Men man får väl ändå hoppas att du kan få bättre insikt i livet och le med hjärtat om hon får chans att få igenom några av sina frågor!
Fast chansen eller risken för det är förmodligen minimal, leendet alltså.
Saluti
ranghild
ps. hoppas någon översätter brevet till italienska åt dig!
onsdag 3 juni 2009
Klubbkväll
Hon sitter på ett café med sin kompis:
- Det är ett schysst jobb, oroa dig inte. Och jag måste ha pengar, morsan blir galen annars, hon har heller inga pengar, och inget jobb, kan inte leva på henne, det blir ett jävla trist liv.
- Ska `ru dansa, du kan väl inte dansa, ha ha.
- De lär en, lite steg och sånt där, och man får jättefina kläder.
- Du får dansa naken!
- Inte alls, det var en glittrig bikini och häftiga strumpor och skor, de sa att jag inte behövde ta av mig kläderna. Det var frivilligt att ta av sig behån. Aldrig att jag gör det
- Men det är väl äckelgubbar som går dig, som du ska hälla i sprit!
- Nä rå, det var inte alls så, lite champagne kan man be om, men bara lite. Och hon var jättesnäll hon som intervjuade mig, och jag fick hälsa på andra som jobba där, jättetrevliga. De frågade inte efter nåra betyg eller nåt sånt, utan frågade bara om jag var myndig och om jag tyckte det var kul att vara fint klädd, fräsch, dansa lite på scen, servera kunderna och prata med dom. Nåt annat är inte tillåtet, sa dom.
- Men det brukar bli mera, har jag hört, de brukar följa med kunderna hem.
- Det bestämmer man själv, vad man gör på fritiden har de inte att göra med, sa dom Och jag kommer inte att följa nån kund hem, aldrig!
Och jag tjänar rätt bra, en grundlön och provision på hur mycket jag säljer, det kan bli en 25 000 kronor i månaden, tänk dig, jag har knappt något i dag, från morsan får jag knappt någonting. Inga kläder, och skitdålig kletig mat, och de där jävla kläderna ska vi inte prata om. Och bråkar varje dag, och jag vill flytta så fort som möjligt, jag hatar hennes nya kille, han har en ful äcklig stor hund, och dricker bärs hela jävla dagarna. Det här här chansen i mitt liv, här är annonsen, ring du också!
- Nä aldrig, jag hatar och stå och vifta på ändan i såna där kläder, det vet du! Jag är lovad praktik på ett hunddagis, gillar hundar bättre.
- OK. Men du kan väl ändå hänga med mig nu kolla in lite läckra underkläder, jag fick lite pengar till det. Ska börja servera ikväll.
- OK.
Han pratar med en manlig kollega över ett glas öl på en pub:
- Vi måste hitta något kul att göra med kunderna ikväll, de nöjer sig aldrig med en middag, vi måste ta hand om dem, det gör de alltid när vi besöker dem, fan, vilka grejer man har varit med om, oj oj.
- Kan tänka mig det, ha ha. Det är liksom deras kultur, att man går på klubbar. Men på de resorna kan du väl inte ta med dig frugan?
- Är du inte klok! När hon följer med då blir det en annan sorts underhållning.
- Har du något förslag ikväll?
- Jodå, kolla den här annonsen, tänkte att vi skulle åka till den här klubben efter middagen, ska finnas läckra tjejer där.
- Det är väl där de dansar och serverar topless?
- Yes, skitläckert! Alla gör det. En del av de nya tjejerna brukar ha behå på sig i början, men då brukar man vifta med en femhundring, och då brukar den åka av till slut! Det de inte har i skallen det har de i tuttarna, ha ha.
- Man gör dem en tjänst faktiskt, de får inga andra jobb, och här får de en chans att tjäna pengar, men jag skulle bli skitförbannad om min egen dotter höll på med sånt där. Jävlar vad förbannad jag skulle bli. Skulle låsa in henne.
- Äh, glöm familjen, hemma hos mig är det jag som bestämmer, frugan får pengar och sedan håller hon käften, häll i dig ölen, sedan måste vi iväg och hämta kunderna vid hotellet.
- Sure, skål!
- Det är ett schysst jobb, oroa dig inte. Och jag måste ha pengar, morsan blir galen annars, hon har heller inga pengar, och inget jobb, kan inte leva på henne, det blir ett jävla trist liv.
- Ska `ru dansa, du kan väl inte dansa, ha ha.
- De lär en, lite steg och sånt där, och man får jättefina kläder.
- Du får dansa naken!
- Inte alls, det var en glittrig bikini och häftiga strumpor och skor, de sa att jag inte behövde ta av mig kläderna. Det var frivilligt att ta av sig behån. Aldrig att jag gör det
- Men det är väl äckelgubbar som går dig, som du ska hälla i sprit!
- Nä rå, det var inte alls så, lite champagne kan man be om, men bara lite. Och hon var jättesnäll hon som intervjuade mig, och jag fick hälsa på andra som jobba där, jättetrevliga. De frågade inte efter nåra betyg eller nåt sånt, utan frågade bara om jag var myndig och om jag tyckte det var kul att vara fint klädd, fräsch, dansa lite på scen, servera kunderna och prata med dom. Nåt annat är inte tillåtet, sa dom.
- Men det brukar bli mera, har jag hört, de brukar följa med kunderna hem.
- Det bestämmer man själv, vad man gör på fritiden har de inte att göra med, sa dom Och jag kommer inte att följa nån kund hem, aldrig!
Och jag tjänar rätt bra, en grundlön och provision på hur mycket jag säljer, det kan bli en 25 000 kronor i månaden, tänk dig, jag har knappt något i dag, från morsan får jag knappt någonting. Inga kläder, och skitdålig kletig mat, och de där jävla kläderna ska vi inte prata om. Och bråkar varje dag, och jag vill flytta så fort som möjligt, jag hatar hennes nya kille, han har en ful äcklig stor hund, och dricker bärs hela jävla dagarna. Det här här chansen i mitt liv, här är annonsen, ring du också!
- Nä aldrig, jag hatar och stå och vifta på ändan i såna där kläder, det vet du! Jag är lovad praktik på ett hunddagis, gillar hundar bättre.
- OK. Men du kan väl ändå hänga med mig nu kolla in lite läckra underkläder, jag fick lite pengar till det. Ska börja servera ikväll.
- OK.
Han pratar med en manlig kollega över ett glas öl på en pub:
- Vi måste hitta något kul att göra med kunderna ikväll, de nöjer sig aldrig med en middag, vi måste ta hand om dem, det gör de alltid när vi besöker dem, fan, vilka grejer man har varit med om, oj oj.
- Kan tänka mig det, ha ha. Det är liksom deras kultur, att man går på klubbar. Men på de resorna kan du väl inte ta med dig frugan?
- Är du inte klok! När hon följer med då blir det en annan sorts underhållning.
- Har du något förslag ikväll?
- Jodå, kolla den här annonsen, tänkte att vi skulle åka till den här klubben efter middagen, ska finnas läckra tjejer där.
- Det är väl där de dansar och serverar topless?
- Yes, skitläckert! Alla gör det. En del av de nya tjejerna brukar ha behå på sig i början, men då brukar man vifta med en femhundring, och då brukar den åka av till slut! Det de inte har i skallen det har de i tuttarna, ha ha.
- Man gör dem en tjänst faktiskt, de får inga andra jobb, och här får de en chans att tjäna pengar, men jag skulle bli skitförbannad om min egen dotter höll på med sånt där. Jävlar vad förbannad jag skulle bli. Skulle låsa in henne.
- Äh, glöm familjen, hemma hos mig är det jag som bestämmer, frugan får pengar och sedan håller hon käften, häll i dig ölen, sedan måste vi iväg och hämta kunderna vid hotellet.
- Sure, skål!
tisdag 2 juni 2009
Oro i bystugan
Ni skrämmer folk, och upprepar hela tiden ordet oro, oro för framtiden, oro för vad som ska hända, oro för..
Men vi är oroliga, skriker flera av de äldre männen och kvinnorna i bystugan rakt ut.
Luften är kvav, ilskan och frustrationen gör luften än mera tät, och någon öppnar altandörren för att släppa in sval kvällsluft. Vi har diskussion om ombildningen, och rummet är fullt av män och kvinnor, många har bott här i många år, är pensionärer, och har tänkt sig en lugn och harmonisk ålderdom i vårt trivsamma kvarter med de vackra och väldoftande syrenenerna bland andra Madame Lumon vars blommor har en mättad vit pärlfärg.
Den unge mannen ser lätt förvirrad ut och kurar lätt inför det oväntade raseriet, han pratar nervöst och snabbt.
En annan kvinna ställer up och pratar om hur bra allt kommer att bli, bara vi köper våra lägenheter, och hur hemskt det kommer att bli med skyhöga hyror, hur vi drivs från hus och hem om vi inte köper, det menar hon, hennes röst har ett lätt vibrato, hon låter som en hängiven politiker, en som vill övertyga folk om sin åsikt, hon håller kramaktigt i mikrofonen, som hon motvilligt lämnar ifrån sig till arrangörerna.
Ombildarna är på hugget.
När vi kommer in på ekonomi ruskar de bara på huvudet och säger att de är inga ekonomer, experterna säger att allt är bra.
Men vi hyresgäster litar inte på de där experterna, de får ju betalt bara om det blir köp av fastigheten. Annars får de inga pengar.
Klart att experterna vill att de ska bli köp. Ingen lurar oss som vill fortsätta hyra.
Och vi rustar oss för den sista striden mot ombildningsdraken, som verkar har något fel på eldsprutningsmaskinen, det rasslar och det verkar just nu komma mest sot ur den spetsiga munnen.
Men vi är oroliga, skriker flera av de äldre männen och kvinnorna i bystugan rakt ut.
Luften är kvav, ilskan och frustrationen gör luften än mera tät, och någon öppnar altandörren för att släppa in sval kvällsluft. Vi har diskussion om ombildningen, och rummet är fullt av män och kvinnor, många har bott här i många år, är pensionärer, och har tänkt sig en lugn och harmonisk ålderdom i vårt trivsamma kvarter med de vackra och väldoftande syrenenerna bland andra Madame Lumon vars blommor har en mättad vit pärlfärg.
Den unge mannen ser lätt förvirrad ut och kurar lätt inför det oväntade raseriet, han pratar nervöst och snabbt.
En annan kvinna ställer up och pratar om hur bra allt kommer att bli, bara vi köper våra lägenheter, och hur hemskt det kommer att bli med skyhöga hyror, hur vi drivs från hus och hem om vi inte köper, det menar hon, hennes röst har ett lätt vibrato, hon låter som en hängiven politiker, en som vill övertyga folk om sin åsikt, hon håller kramaktigt i mikrofonen, som hon motvilligt lämnar ifrån sig till arrangörerna.
Ombildarna är på hugget.
När vi kommer in på ekonomi ruskar de bara på huvudet och säger att de är inga ekonomer, experterna säger att allt är bra.
Men vi hyresgäster litar inte på de där experterna, de får ju betalt bara om det blir köp av fastigheten. Annars får de inga pengar.
Klart att experterna vill att de ska bli köp. Ingen lurar oss som vill fortsätta hyra.
Och vi rustar oss för den sista striden mot ombildningsdraken, som verkar har något fel på eldsprutningsmaskinen, det rasslar och det verkar just nu komma mest sot ur den spetsiga munnen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)