Våga joddla

Ska jag våga?
Porten stängs bakom min rygg med en liten metallisk smäll, Marys små mörka klotögon återspeglar min blick, och mina ord, jag gör som jag vill alltså. Det var annat än då Mary, min fru levde, hon bad mig att vara lite tystare eller bara hålla på ett litet tag, folk kunde ju höra. Folk? Här är hur lugnt som helst, här uppe på höjden bland träden, och långt där borta ser man höghusen, skogarna, vägarna och sjön och staden och järnvägsspåren.
Men nog måste jag väl våga? Jag vill så gärna, allra särskilt som när man bor här på höjden, det blir alldeldes rätt på något sätt, det riktigt kliar i halsen på mig, jag älskar det, från första gången jag prövade på det, i Tyskland, i Bayern, i min ungdom.
Och särskilt i dag, när solen skiner, och det kvittrar i grönskan, det är som om jag är föds igen, efter att ha sörjt Mary i en månad, vad jag har längtat efter henne, hur tomt är det inte, hennes steg, hennes röst, hennes väsen, är borta, kan inte återskapas. Men jag måste leva vidare, jag och Mary, min hund.
Kopplet stramar åt i min hand, Mary nosar längs marken, in i buskarna, och sedan sätter hon sig ned och kissar.
Jag ser mig omkring, inga människor, bara grönskande träd, jag harklar mig djupt, drar efter andan, och sätter stämbanden i gungning.
Joddeledeli, joddeledeli, joddelidedeli lej!
Åh, det lät riktigt bra, tonerna föll precis rätt, klara och tydliga, mot den klarblå himlen!
Joddeliedeli, joddeledeli, joddeledeli lej!
Jag andas ut, vad härligt, jag drar Mary intill mig, som lydig lufsar bredvid, jag joddlar lite mer, det känns som om jag svävar fram över gångstigen.
Då hör jag det, fnisset, hjälp nu är jag ett åtlöje, varför kunde jag inte hålla käften, jag vill inte se mot det håll fnisset kommer ifrån, men kan inte låta bli att snegla mot balkongen längs ned, där sitter en ung man och en ung kvinna, hon flinar med hela ansiktet, och vinkar åt mitt håll, hon tycks vilja påkalla min uppmärksamhet. Jag får väl ta skiten då, deras hån, de där unga vet väl inte vad joddling är i alla fall, de lyssnar bara på dunka-dunka-musik, men en är väl van. Värre smällar finns det här i livet. Jag nickar åt dem, men står kvar på stigen, Mary nosar nyfiket på en trädstam.
Det unga paret lutar sig över balkongräcket.
Hej, hej, säger kvinnan.Vad fint du joddlar!
Mannen bredvid henne nickar och ler stort.
Jättekutl! Mera, säger han.
En värme sprider sig i magen,upp till hjärtat och runt i hela kroppen, jag drar djupt efter andan och stöter ut ljudet, jag drar Mary till mig, hon skuttar ystert bredvid mig medan vi fortsätter promenaden längs stigen:
Jodddelledeli, joddeledi, joddeledeli lej! Ho, ho, ho, ho!