Ombildningsdraken är död
Vi har lyckats förinta ombildningsdraken, nu ligger han där utslocknad,den gröna fjällen ligger utsrpidda, gräsmattan och buskarna är svedda efter draken sista utspyende av eld, som blev alltmer svag för att till slut bara bli små pustar av grå stinkande rök.
Det blev faktiskt inte så hård slutstrid som vi hade befarat, draken var ganska svag, han hade inte fått tillräckligt med mat, feta köttbitar, av alla slag, hans lakejer verkade ha lagt av, och de var inte heller många som kom till striden på gården. Alltså där stod vi, undersåtar beväpnade med svärd, och med vattenkanoner. Och där stod mitt emot oss draken, som var betydligt mindre än för ett halvår sedan, och den eld som han utslungade var svag och nådde inte fram till oss. Hans lakejer hukade bakom honom, och de var bara ungefär 60 personer, och de verkade nästan uppgivna. Det kan man nästan förstå. För vi hade tränat hårt, vi kände oss starka, och flankerade draken från sidorna, och när anfallssignalen gick, en trumpetstöt från konungens styresmän, anföll vi med svärd och vattenstrålar från kanonerna. En minut, tror jag, att vi höll på, jag minns att jag sprutade vatten som besatt mot drakens gap. Några högg honom i sidan med svärd, ett skärande gnissel skar genom luften, och den fjälliga kroppen sjönk ihop, det pyste ut grå rök från huggsåren, och huvudet föll ner på marken.
Konungens styresman blåste striden över, och deklarerade att nu fick vi bo kvar i våra hus.
Vi jublade, kramade varandra och ställde till med en ordentlig fest, god mat, dryck, sång och musik, och glada skratt till långt in på natten….

Jag är kär och otrogen

Jag är kär och otrogen. Länge har jag väntat på dig, du skulle dröja sa man till mig, och spänd av förväntan väntade jag på din ankomst för ett par dagar sedan, och i går äntligen fick jag träffa dig. Jag loggade ut mig från jobbet och smög iväg tidigare, för att få se din ljuva uppenbarelse, och jag blev inte besviken. Underbart att få smeka din mjuka med mina fingertoppar, snudda vid ditt lena hår, och få se in i dina ögon.
Bävande tog jag emot din kropp i mina armar, en värme spred sig inom mig, när jag kände tyngden av din kropp och kände hur ditt hjärta slog. All stress försvann, mina muskler slappande av och ett stilla lugn spred sig inom mig när du vilade i mina armar.
Ditt förundrade ansikte har följt mig hela dagen, framför datorn, vid fikabordet och på toaletten och under lunchpromenaden. Jag är som besatt av dig.
Jag längtar hett till dess vi ses igen.
Tillsammans ska vi upptäcka världen!!

Lyckligt skattad

Han slår ett lyckat slag och sträcker på sig, i sin fullaste längd som är ganska kort för att vara man. Men med slaget som ger en hole in one, livet, lägenheten, bilen och kvinnan vid hans sida, sprider sig en varm gosig förnöjdhet inom honom.
Henrietta, denna pigga alerta och attraktiva kvinna, uppsakttar verkligen hans humor och hans briljanta middagstal och roliga historier. Det enda som irrriterar honom är att det finns de som inte har humor, surpuppor som missunnar andra att vara rika och leva ett bra liv. Som de där i förbannade fackliga jävlarna, sossesvin och kommunisterna, fan man tappar nästan humöret. De som tycker att man ska leva på andras skatter, och inte själva göra ett förbannat dugg.
Missunnnar en att tjäna pengar på skolan, det finns ingen som kan driva en skola bättre än ett privat företag. Bästa sättet att använda skattepengarna och uppfostra ungarna i att vinst är det bästa drivmedel som finns i ett samhälle.
Och med vinsten kan han leva ett gott liv, äta god mat, köra fina bilar och båtar, och mår man gott kan man göra gott åt andra. De borde vara tacksamma istället. Som han uppoffrar sig.
Jävlar också den där bollen hamnade snett.
Kan de inte hålla käften de där vänstersvinen!

Från skitlukt till väldoft

Då (som barn):
Åhhhhh, nä, fyyyyyyy, va äckligt, luktar illa, det sticker i näsan, det luktar skit.
Nu: (som vuxen)
Mmmm, det doftar syrligt, skarpt kanske, en svag doft av jäst.

Den skarpa lukten lagrad är i ord
ett avlägset minne blott
Nu vid detta förväntansfulla bord
Sniffar jag en ljuvlig doft

Snart är jag mogen

Snart är jag mogen, och då får jag göra vad jag vill! Ingen kan bestämma över mig, styra över mig, bara jag kan bestämma vad som är bäst för mig. Gud, så trött jag är på de där stora människorna som ska fixa till mig, ger mig nån sorts näring som ska vara bra för mig, säger de, så jag växer. Växer gör jag väl ändå?
Och som de pysslar med mig, drar i mig, de stöttar mig för att jag ska bli stor och stark och bli fullmogen, säger de! Visst är det väl bra att de ger mig stöd, men va fan, jag klarar mig bra själv. Och de bara snackar om att man ska klara sig, det gör jag ju.
Fast det är jobbigt när de tjatar att jag inte växer som jag ska, och att de är oroliga för om jag ska klara mig över vintern.
Fast mest ororar de sig för fåglarna, de kan picka i sig av mina frukter, säger de och diskuterar hur de ska kunna skydda mig.
Vad de överdriver, jag är inte rädd för några fåglar, inte kan de göra mig något. De flyger så vackert, och är fria, det var en här, han visade upp sina vackra fjädrar och erbjöd mig en flygtur.
Ska nog passa på någon gång när ingen ser mig.

Trevligt sällskap och väckarklocka

Varför ska du ha hund? Hundar är bara till besvär.
För att de är så söta, jag älskar hundar! Och trevligt sällskap är de också!
Men de luktar ju skunk, särskilt när de är blöta!
Inte den här, och så tvättar man den.
Du måste plocka upp bajset med plaståsar, äckligt!
Det vänjer man sig vid, och det är inget problem för mig, jag har varit hundvakt och det var helt ok att plocka upp bajset.
Hundar kostar en massa pengar, försäkringar och sånt.
Ja, ja, men det är det värt, jag drar in på något annat.
Men att skaffa hund är som att ha småbarn, man måste vara med dem hela tiden, du kani inte lämna den ensam!
Det har vi fixat, vår hund kan vara med oss på jobbet, vi turas om, det finns andra som har hund där också.
Och så kan inte resa någonstans, när ni har hund, ni måste ordna nån som passar hunden.
Vi har inte behov av att resa nu, och den här lilla kan vi ta med dit vi ska åka. Och om det behövs passning får vi väl ordna det då. Så där kan man inte hålla på och tänka, negativt, jag gillar hundar och det har jag alltid gjort.
Okej då, nu måste jag dra.
Vart ska du?
Jag ska ut och motionera, jogga eller gå stavgång,
Jaha, jo, du det nåt mera toppen med att ha hund.
Vaddå?
Man får motion också. En jäkla trevlig motion.
Tidigt om mornarna?
Haha, den trevligaste väckarklocka man kan tänka sig----

Dramaverklighet

Könsorden som haglar ur den barnsliga lilla runda munnen, avbryter mig i läsningen av teaterns påverkan på samhället, och om mycket intressanta resonemang om att uttrycka sina innersta tanker på den kulturella arenan::
"Du din kukhora, fuck you, knulla, horunge, hora, gå hem och knulla!"
Jag stirrar förbluffat på den unga tjejens mascaraspäckade uppåtböjda fransar som rör sig stelt upp och ner över de runda blanka ljungande ögonen, den magra modern med skapra veck i det bleka ansiktet, höjer handen för att hyssja den unga tjejen.
Modern bär en åttarmånaders bebis som gnyr.
Schhhh, väser den magra modern med låg förtvivlad röst, räcker fram en mobiltelefon till tjejen som slänger en ilsken sned blick åt modern.
Fuck you, säger hon och rycker åt sig telefonen, och sätter sig tillrätta på sin plats i bussen.
Modern återgår till sin plats längre bak i bussen.
Mina medpassagerar skruvar på sig nervöst, kastar en hastig blick på den unga tjejen som har sjunkit ihop i sätet, och folk återgår att läsa eller stirra ut genom fönstret eller sova.
Också jag greppar efter min studiebok igen, och läser vidare den intressanta texten om att teaterns uppgift är att genom dramatiska skildringar göra livet begripligt för människorna, det vill säga åskådarna.
Mycket intressant,verkligen.
　

Endast döden skiljde oss åt

Endast döden kunde skilja oss åt.
Vi var jämt tillsammans, dag och natt, år efter år, handlade, promenerade, åt mat, tittade på teve, promenerade, handlade, tittade på teve, sov, vaknade, dag efter dag, sekund för sekund. Vi fick samma hållning, raka i ryggen, och samma längd på kroppen. Samma lite satta kroppsbyggnad.
Men nu är det bara jag kvar. Jag vaknar bredvid en oanvänd säng, stolen framför mig vid köksbordet är tom, ingen kommentar fälls om vad som står i morgontidningen, och det är bara jag som spolar i toaletten, och inga blöta spår finns efter någon som har duschat.
Inga klädesplagg slarvigt slängda på stolen eller på golvet, ingen kvarlämnad urdrucken kaffemugg på diskbänken.
När jag kommer hem efter promenaden ser allt ut som när jag lämnade det.
Osagda ord kommer inte längre att kunna tas emot. Det sagda är begravt, glömt, borta. Det är som om sorgen plockar fram något mera som skulle ha sagts, om hur mycket jag egentligen tyckte om dig.
Men det är försent nu.
Ensamheten gapar inom mig, ett stort kväljande tomrum.
Jag tvättar en maskin till, sätter på teven, radion och förstår ingenting, förstår inte varför jag ska vara ensam kvar.
För man står väl bäst tillsammans men den man älskar
Eller?

Utbrottet är nära

I den här staden kommer jag inte undan. Jag hade ett ärende till banken men tvingades stanna och lyssna på fru Borgmästarinnans svammel om herr och fru Borgmästares senaste golfresa till Thailand och om fru Doktorinnans oklippta buskar i doktorparets trädgård.
I den här staden vet alla sin plats. När jag gifte mig med min make sade min svärmor till mig att i den här staden springer man inte i gårdarna, det hon ville säga var att du får inte umgås med dem som tillhör arbetar- och lägre medelklass i staden. Det skulle få oss att sjunka ner i dyn, till samma nivå som dem. Vi skulle helt tappa vårt anseende och distans. Detsamma gäller våra barn som vi skickar till särskilda skolor där de får umgås med varandra och få nytta av varandra när de blir stora och ska ha bra jobb. Det enda våra barn behöver lära sig att ha ett hövligt, vänligt men bestämt avstånd till de andra barnen.
I den här staden säger mina grannar att de är fördomsfria, när de upplever kultur. För där får de se och höra på det som de inte vill ska hända dem själva: passioner, hat, ilska, skilsmässa, svek, uppror, kärlek över klassgränserna, burlesk komik.
Inte undra på att det är som om jag inom mig har en brännhet lava som trögt men bestämt börjar röra sig, sakta.

Ombildningsdraken ruvar

Ombildningsdraken stånkar och stönar där han ruvar med sina gröna hårda fjäll runt vårt kvarter. Hans lakejer gnisslar tänderna av vrede, det ryktas om att de är alltför få och svaga inför den slutliga striden om några veckor.
Vi andra rustar oss till tänderna för den sista striden, vi vill behålla våra hus som de är, vi vill ha kvar vår ägare, som tillhör stadens styre.
Men ombildningsdraken får rikligt med föda av vår stads styresmän och styreskvinnor som en gång har lovat draken att han och hans lakejer ska få styra över oss, och det är i slutstriden som det avgörs om draken ska ta över eller om vi får ha vår gamla ägare kvar.
Vi tränar hårt, vi pratar smart taktik, övar oss i anfall och uthållighet.
Om slutstriden går hederligt till har vi stora chanser att vinna, men om draken och hans lakejer fuskar, då blir det besvärligt.
Det har tydligen fuskats en del när ombildningsdraken har varit i gång, lakejerna kan vara riktigt fula och fega. På ett annat håll i staden har sådana där lakejer gjort allt för att blidka draken bland annat har de köpt in folk utifrån, legosoldater som har kämpat på deras sida.
Och det är fusk enligt stadens regler!
Men då ska draken och hans lakejer få smaka på annat, vi lovar!

Dödande eller dödsläckra djur

"Jag kan dö om jag äter de där!"
Mitt dreglande över tanken på den salta saften från de röda rara djuren stannar tvärt av, och jag höjer lätt på ögonbrynen.
"Är du allergisk mot kräftor", frågar jag, och översköljs med vad som händer om min arbetskamrat råkar få i sig en enda liten tugga av för henne mordiska djur.
"Mitt ansikte sväller upp först, ögoen täcks igen, jag blir som en stor boll, mår jättedåligt, hjärtar slår snabbt och pulsen stiger, jag får svårt att andas och sedan sväller resten av kroppen upp, och jag måste till akuten, förstår du, får kortison. Livsfarligt alltså."
Jag känner ett svagt illamående stiga upp inom mig när jag hör hennes livfulla beskrivning, och suckar hårt inom mig. Vi måste välja något annat till vår lilla augustifest, vår kick-off i arbetsgruppen inför hösten, besvikelsen går ända ner i tårna som kröker sig i skorna.
Jag älskar att suga och sörpla i mig den salta saften med dillsmak ur den beniga underdelen på det röda hårda djuret, knipsa av klorna, knäcka skalen med en nötknäppare och peta ut det vita köttet och stoppa in i munnen, ahh, och sedan det bästa: dra av underdelen, se det gulbruna kräftsmöret blottas under huuvdet, peta ur det med en kniv, lägga det på en skiva rostat bröd, suga och sörpla ur saften ur underdelen, rycka loss stjärten, knäcka de små benen mitt itu och peta loss det vita köttet, som jag lägger på brödet.
Efter två tre kräftor är det dags att äta smörgåsen, mmmm.
"Sallad då?"
Arbetskamraten ruskar på huvudet, är det inte lite tråkigt, undrar hon.
Det här börjar bli besvärligt, verkligen, och vi som arbetar så bra ihop, vill inte äventyra vårt framtida samarbet, jag trodde det skulle bli en enkel match att fixa maten till kick-offen. Men å andra sidan måste alla äta likadant?
Jag säger det till henne, och hennes ansikte ser ut som ett litet mörkt moln på en annars klarblå himmel, men bara ett litet moln.
"Jag föreslår en buffé".
Det mörka molnet försvinner från hennes ansikte, och vi börjar plocka ihop de godsaker vi gillar, oliver, lufttorkad skinka, pärltomater, getost, segt lantbröd, olivolja, potatissallad, gurkor med mera.
När vi står i kön i kassan med den välfyllda varukorgen, säger jag till arbetskamraten, att jag har glömt en sak.
Hon gör stora ögon, men säger inget när jag lägger paketet högst upp i varuhögen.
Ett paket frysta kokta kräftor!
Jag viftar lätt på tårna i skorna.

De färska spåren efter den försvunne

Han tar bilen för att åka iväg och handla och försvann, han kommer aldrig någonsin tillbaka. Lämnar allt, livspartnern, huset, den oklippta gräsmattan, räkningarna och tidningprenumerationen.
Kvar är de färska spåren.
På sjukhuset hämtar livspartnern ett stort brunt utbuktande kuvert med påhäftad blankett där det står: En ring, ett armbandsur, en hörapparat, en plånbok och 200 kronor.
I plånboken drar hon fram körkortet, och betraktar för en kort sekund ansiktet på mannen.
- Jag fattar det inte, säger hon och ruskar sorgset på huvudet, och plockar med sig kuvertet.
Hemma: hon betraktar de nyinköpta skorna som skulle ha använts när hösten kom. I badrummet, den ljusgrå morgonrocken på plats bredvid hennes i badrummet. I sovrummet, hans kortärmade skjorta som han hängde av sig innan han åkte iväg med bilen.
I köket, det olösta korsordet på köksbordet,och en oanvänd snusdosa på diskbänken, en odiskad kaffemugg.
En gnisslande tomhet, en stilla gråt i hjärtat och ögonen känns torra.
Det är som om tillvaron står sitlla runt henne, och sakta vitnar.
Lukten av spåren är genomträngande.

Den dödes bomärken

Väntande hänger ärmarna ner
En svag lukt av svett har dröjt sig kvar
Som om du bara ska ta en dusch
Och sedan sätta dig ned i fåtöljen
Men du försvann oplanerat
(Som om döden kan planeras)
till en annan fas
en annan beståndsdel i universum
vi andra vi vandrar bland de levande
deltar i levandet i livet
planerar strategerar producerar
sörjer i våra minnen av dig
Tills insikten att blodet inget betyder
Mot dina utlagda bomärken
I gesterna, orden, tankarna.
Dina tecken ska märkas, vi lovar!

En vild frestelse på kontoret

Jag satt i en ergonomisk sittriktig stol framför datorns flimrande skärm och fyllde i ett excelformulär, och blev lite överraskad av den nyanställda kvinnan på kontoret i morse. Hon kom in i mitt arbetsrum, stod där i rummet med sin blommiga vida kjol. Innan kaffepausen.
Smaka, sa hon, och sträckte fram en hand full med frestande rödmogna vildhallon.
Hon berättade att hon plockade bären i morse, när hon cyklade förbi ett hallonsnår, hon kunde inte låta bli att stanna och plocka de röda fullmogna bären.
Jag var stressad, formuläret skulle levereras om en halvtimme, men sa ja tack, tog det röda bäret och hoppades att hon hade tvättat händerna noga, sedan kollade jag om det fanns en äcklig ringlande slemmig mask inuti, men fann ingen och stoppade artigt bäret i min mun.
Men jag måste säga att hallonets ljuvliga sötma övervann mina farhågor, smaken stimulerade mina smaklökar, en spetsigt söt smak med en friskhet, syrlighet, en förtrollande smak som fick blodet att susa till för ett ögonblick, att tänka på något man drömde om en gång, som barn, då man satt där i skolbänken under en tråkig malande lektion och tittade ut genom fönstret, eller satt i ett soffhörn när regnet skvalade mot fönsterrutan, och man var i landet-långt-.borta där man var kungen, drottningen och prinsessan och hela kungariket.
När jag vände mig om för att tacka än en gång var hon försvunnen, och jag återvände till ifyllandet av formuläret.
Nere i högerkant på skärmen inbillade jag mig för en kort sekund se en liten hallonmask.
Vid närmare granskning, med bultande hjärta, konstaterade jag besviket att det bara var damm, som jag noggrant torkade av.