Endast döden skiljde oss åt

Endast döden kunde skilja oss åt.
Vi var jämt tillsammans, dag och natt, år efter år, handlade, promenerade, åt mat, tittade på teve, promenerade, handlade, tittade på teve, sov, vaknade, dag efter dag, sekund för sekund. Vi fick samma hållning, raka i ryggen, och samma längd på kroppen. Samma lite satta kroppsbyggnad.
Men nu är det bara jag kvar. Jag vaknar bredvid en oanvänd säng, stolen framför mig vid köksbordet är tom, ingen kommentar fälls om vad som står i morgontidningen, och det är bara jag som spolar i toaletten, och inga blöta spår finns efter någon som har duschat.
Inga klädesplagg slarvigt slängda på stolen eller på golvet, ingen kvarlämnad urdrucken kaffemugg på diskbänken.
När jag kommer hem efter promenaden ser allt ut som när jag lämnade det.
Osagda ord kommer inte längre att kunna tas emot. Det sagda är begravt, glömt, borta. Det är som om sorgen plockar fram något mera som skulle ha sagts, om hur mycket jag egentligen tyckte om dig.
Men det är försent nu.
Ensamheten gapar inom mig, ett stort kväljande tomrum.
Jag tvättar en maskin till, sätter på teven, radion och förstår ingenting, förstår inte varför jag ska vara ensam kvar.
För man står väl bäst tillsammans men den man älskar
Eller?