Två barn väntar

Halv sju, jag plockar halvt sovande upp morgontidningen från hallmattan
Halv sju en mamma träffas av en kraftig bomb i en tunnelbana
Jag gäspar, häller vatten i kaffebryggaren famlar efter kaffeburken, filtret
De blöder kraftigt från gapande sår köttslamsor, benstumpar, kvidanden, skrik
Jag skär upp bröd, skär mig i fingret, några droppar blod, hämtar irriterat plåster
Mamman hinner se folk falla, huvuden flyga, det brinner inom henne, rök fyller hennes lungor
Jag häller upp kaffet, ställer fram juicen smörgåsarna sätter mig ner börjar läsa
Hon kan inte röra sig, får svårare att andas,vad ska hända barnen, vem ska ta hand om dem, -
Dags att göra sig i ordning, borsta tänderna, tvätta sig, klä på sig
Mamman drar sitt sista andetag, hennes lilla pojke längtar efter mamma, dagisfröken ger honom gröt
Jag förbannar det kalla regnet, förbannar att jag inte fick paraplyet med mig, förbannar slasket under mina fötter
Någon lyfter upp mamman kropp, drar en svart platsäck över kroppen, lägger den intill andra svarta plastsäckar
Går genom spärrarna, ner i tunnelbanan, nerför rulltrappan, springande steg, röster, tågbuller
Tänker på mina två barn, ler, nu kommer tunnelbanan, stiger på vecklar upp tidningen.

Den röda kappan

Vad den var vacker, den röda kappan, röd som en flammande solnedgång, röd som passionen i sin heta storm, gnistrande som den hetaste energi, stark som glödgande flytande järn i gjutformen, och lockande eom den blödande rubin! Jag provade den, speglade mig och förvandlades till en brinnande själ färdig att erövra världen.
En vacker solig dag var det dags, stoppa undan det svarta, det gömda, det smygande, jag klädde mig i min nya roll som skulle förvandla mig till den jag vill vara, den oemotståndliga, den starka och den okuvliga.
Solen strålade, himlen var klarblå, fåglar kvittrade, barn skrattade, hundar lekte och jag gick där i min röda kappa, med högt huvud, rak i ryggen och bestämda steg. den svängde rytmiskt kring min kropp, jag var drottningen, kände jag tills jag skådade en röd figur som kom emot mig, samma röda färg, kunde det vara= Det är inte möjligt, jo det är det! Samma röda kappa på en annan kvinna, och efter tag en till, och nu kände jag hur min energi sakta började pysa ut ur mig, jag skrumpnade,livskraften strömma ut och jag ville fly, en till och en till och en till, samma röda kappa, och samma lätt undflyende blick.
Nu sitter jag där jag sitter, fastsydd i min röda kappa. och vet inte hur jag ska komma loss! Hjälp!

Jaga-pryl-dagen

Klockan slår, ding dong, lilla fågeln sjunger i en hög klingande tonart, men det hör inte där vi jagar runt i köpcentret som ilande råttor, på jakt efter bästa godbiten. Bästa erbjudandet viftar åt oss vänligt, lockande pockande. Försäkra dig till max. Strax. Nu finner vi en pryl, vidrör, jämför, pannan i djupa veck, bärbart, driftid, vår drift är stor, enorm, efter bästa prylen. Prisvärda. Någon för ett samtal, om vad som är rätt och orätt, men det hör vi absolut inte, det är musiken som dunkar, i våra öron eller var det en ventilationstrumma, utsug och insug.
Fågeln sträcker ut sina smäckra vingar och lyfter mot himlen, vi ser prylen med sina fyra rättvinkliga kanter, mot hyllan, en holistiskt dimension avtecknar sig i hjärnan.
Vi bestämmer oss nu, den prylen tar vi, den är bäst, porlet får oss att lyfta, och bära prylen varsamt som ett litet barn som ligger bestämt och tungt i våra armar.
Vi bär den hem, lägger den på bordet, och öppnar paketet, vi andas djupt, säger oh oh oh.
Ett lätt slag med svansen, och så biter vi hårt med framtänderna, blundar njuter, en stund, en liten stund bara.
Nu hör vi ljudet, ett svagt susande, som övergår i ett digitalt brus, och vi ler lyckligt mot varandra.
Kontakt är etablerad, 0-1-dimension i våra hjärnor.

En helsickes väv

Att börja väva den här väven tog en helsickes massa tid
att sätta upp varpen
Det hårda oknäckbara repet
Hur många timmar sömnlösa nätter vridande i svett
Blodiga fingrar sönderbrutna naglar
Smärta bultande hjärta salta tårar
Blossande kinder
Förkrossad
Utan hjälp utan råd utan stöd
Men så kunde jag äntligen väva
Vackra glänsande trådar
Röda som elden gula som solen vita som snön gröna som gräset
Blåa som himlen svarta som sammetsnatten silvriga som månsstrålar på vattnet
Glänsande som guld
Levande livet lekte under fingrarna
Trodde jag
tills trådarna började leka med mig
Slita sig loss spela små spratt
Dra hit dra dit
Gömma sig här gömma sig där
Men vad trodde jag
Egentligen
Att jag bara skulle kunna väva livet
Rakt på utan prut
Nu är det dags att lirka
Har jag förstått
Med silkestrådar vassa nålar
Men nu har jag pansarhud
Ovan det bultande hjärtat

Mest lever jag för mig själv

Hon lever i byn, utan mobil, utan dator, utan jobb, utan klädbutiker, utan café och utan buss som tar henne därifrån. Jag lever med mobil, dator, jobb, klädbutiker, café och med bussar som tar mig runt dit jag vill. Hon lever ständigt med sin familj, vänner, släktingar och bybor, jag lever med familj, strukturerat med arbetskamrater, planerat med vänner, sällan med släktingar och ytterst sällan med andra stadsbor.
Mest lever jag för mig själv.

Småspännande ostmöte i Arboga

Fann den mest delikata ost på ett vägcafé utanför Arboga, ett sådant där café med en underbar utsikt mot en livligt brusande trafikerad rondell åt ena sidan och en enorm ödslig stor asfaltparkering åt andra flankerad av ett barackliknande pensionat på en blåsig slätt. Själva osten var placerad på en torr brödbit. Ostskrivan var gulnad med ett vaxliknande läckert överdrag, som gjorde att kanterna på osten böjdes lätt uppåt, smaken var lite hårdseg, efter en tugga insåg jag att den är lilla godbiten var alltför välsmakande och lite småspännande för att bara jag skulle få nöjet att äta den. Helt sonika föste jag den åt sidan, och när jag med viss möda hade tuggat i mig den torra brödbiten och sköljt ned den med svart beskt ljummet kaffe typ fosterfördrivningsmedel, bar jag den lilla vaxliknande tingesten tillbaka till cafébiträdet bakom kassan.
Ojdå, utbrast hon förvånat och tog emot den lilla godbiten mellan yttersta toppen av tummen och pekfingret.
Märkligt nog såg hon ut att vilja kräkas.
Ta den här. Spar den och lägg den på en ny brödbit, sa jag och vände på klacken utan att invänta biträdets kommentar.
Någon sådant hade varit helt överflödigt.

Otacksamt folk

Folk är otacksamma. De klagar fast vi ha fått en ledare som pekar med hela handen. I alla väder. I ur och skur. Folk gnäller över hans höga lön, som är helt marknadsmässig. Vi skulle aldrig kunna hitta någon annan, det finns bara inte. Han är unik, kraftfull, energisk, håller i hatten när det blåser, tar motgångar som en utmaning, han är helt oemotståndlig. Vi applåderar honom –klappetiklapp – och ger honom en extra bonus för alla fantastiska beslut. Han är helt otrolig! Och så klagar folk, de gnäller över hans lön, de är avundsjuka, bortskämda, de behöver inte fatta obekväma beslut, de kan bara luta sig tillbaka när de kommer hem efter arbetet, glo på teve och sedan sova. Men det kan inte vår ledare, han är alltid i tjänst. Alltid. Han sluter de bästa avtalen, och gör de bästa affärerna. Han är fantastisk
Och det bästa av allt, är att han med ord kan få koncernen att gå med vinst. Trots att intäkterna har minskat.
Varför klaga?