Skruvat beslut

Alltså, jag ville se världen på ett annat sätt, lite ovanifrån, lyfta från marken lite grann, se ett annat liv, upptäcka något nytt, och jag var på jakt efter en aluminiumstege.
Men då, där hos Clas Ohlson bland varufyllda hyllor med skruvar, muttrar, dammsugare, plastpåsar, verktyg, brödrostar, män i knälånga shorts, och kvinnor i vadlånga byxor, var det som om någon skruvade till min hjärna eller kanske lossade på en skruv, ha ha.
Det var bland allt det paketerade, importerade, säkerhetsbestämda, ergonomiska färdigstegade stegarna som jag fattade beslutet.
Jag tillverkar min egen stege med pinnar att kliva på, och avstånd utifrån mina egna kliv!
Och jag som aldrig har tvekat att köpa färdiga produkter, som andra har tänkt ut, planerat, ritat, projekteterat och tillverkat, marknadsfört och exporterat, för att jag enkelt och smidigt ska kunna inhandla varan.
Varför jag just nu bestämde mig, vet jag inte, inte heller vad som avgjorde mitt beslut. Kanske var tiden bara mogen, eller att jag var mogen för det, att göra en egen stege, snida till, spika, bedöma avstånd, passa in stegpinnar i hålen.
Eller kanske hade jag varit för länge på landet, inte brytt mig om att se på teve och på vad man borde göra och vad som passade sig.
Du är inte riktigt klok, utbrast min kära fru när jag kom hem tomhänt. Varför ska du göra en stege när du kan köpa en billigt, en som andra har gjort!
Därför att jag vill det, svarade jag bara.
Min fru bara ruskade på huvudet, och fortsatte att koka väldoftande röd vildhallonsylt.
Jag medger att det var lite pyssel att sätta ihop stegen, men jag lyckades till slut. Nåja, tummen i handen har jag inte helt i handen, det är bara att jag har legat lite på latsidan.
Jag har länge önskat göra något själv men jag har nog haft för stora mål, och planer.
Den här gången bestämde jag mig för att göra en stege som inte var hög, till att börja med, och med steg som bara passade min klättring upp och ner.
När jag stolt visade stegen för min fru strök hon mig sakta över ryggen, och sa att stegen var den vackraste stege hon någonsin har sett.
Och nu har jag också funnit en fin plats för min stege, en plats med lite fint skrovliga grå träd, där uppe har jag upptäckt en annan värld, ett annat liv. Här lyssnar jag på trädkronans sus, vindens ljut, bilarnas vrål långt borta, vattnets brusande virvlar, larvernas knastrande, fåglarnas varningsläten och människornas skvaller, gråt och skratt.
Och jag ser med andra ögon vad människorna kan göra nere på marken, men det ska jag berätta om en annan gång.
Att det skulle vara en sådan upplevelse att sitta här, hade jag aldrig anat.
Och allt jag behövde göra var att strunta i andras steg, och ta ut mina egna..

Inte tappa kragen i fina hem

Usch, så trist att bli gammal, tappa stilen, bli en ful och ruggig dikesrenblomma. Min fina krage börjar sloka. Så här blev mitt liv att stå vid dikeskanten i sol och regn och sova en hel lång vinter, kul ibland men också slitsamt att bidra tilll grönskan. Jag är avundsjuk på våra släktingar, de som hamnade i välansade trädgårdar, blev ompysslade, de fick vara med på fina middagar, fick ha fötterna i klart vatten i fina kristallvaser. Och de kände doften av vällagade rätter, lätta dofter av moget vin, en stänk grädde, peppar, mättad fin olivolja, och tänk vilka intressanta samtal de säkert har fått lyssna på. Om livet, kärleken, politik, samtal som ger kunskap och skänker eftertänksamhet,,,
Men vi har fått stå kvar i detta eviga ogräs, intill en asfalterad nerkörd landsväg, bilarna dundrar förbi och släpper ut sina avgaser och bildamm, host, och regnar gör det hela tiden, vad jag längtar efter solen..
Sluta med din klagan, de där fina samtalen tror jag inte helt på, de snackar också skit som alla andra, och vad jag har hört finns det de som tycker att folk som inte är som dem, ska jobba mer, ha lägre lön, men ändå köpa deras dyra varor. Ananrs skriker de högt och ropar på höga tullar. Och sedan ska det där fina folket också ha bästa sjukhusvården, bästa skolorna för deras barn och bästa bostäderna. Men sånt säger de inte när andra hör. De pratar de om att alla ska ha samma chans, det har mina släktingar berättat. När vinden ligger på då når orden fram.
Nu är det ju du som klagar! Du har ändå din fina vita krage kvar!
Ja, ja. Men snart slokar den också, jag börjar känna ett litet nedåtdrag i nacken. Jo, förresten en sak får du inte glömma.
Vaddå?
Den dag då våra släktingars kragar slokar, då är deras tid helt ute då duger de inte längre i deras vackra hem, då rynkar deras värdfolk näsan och säger att nu börjar de lukta illa och nu ska de fula vissna blommorna kastas.
Hmmm, du har så rätt. Här får man i alla fall vara kvar trots att man tappar kragen, och ingen bryr sig om att man luktar illa eller ser sliten ut.

Akta dig för snaran

Akta dig för snaran när du flyger iväg min lilla duva, och akta dig för de giriga rovfåglarna, för människornas dödande gevär, och undvik farliga giftiga städer där luften kan skada dina fina luftrör och sveda dina vita vingar.
Flyg till grönskande frisk natur, strömmande klart vatten, påminn människor du möter om att inte skada andra människor, natur och djur, jag ber om kraften att du ska sprida budskapet om fred och frihet och kärlek.
Och kom ihåg att rovfåglarna är tålmodiga och väntar länge på sitt byte.
Men flyg nu!
　

Man kanju bli förgiftad

Varför går du inte den andra stigen där kan du hitta nya arter, sa en av mina vänner till mig när jag visade upp den här sorten som jag fick tag i.
Själv prövar hon olika arter, och väljer olika stigar.
Det förstår inte jag, inte alls, man kan ju bli förgiftad, må illa, spy, kräkas, bli yr i huvudet, och få fel på hela sig, man kanske måste bli inlagd på hospitalet när man har dristat sig till att komma i kontakt med sådana okända arter.
Visst man kan lära sig att skilja de farliga från de ofarliga, pröva något nytt, min väninna säger att vissa får en att sväva när man en gång har kommit i kontakt med dem och att man då gärna vill ha mer. Man kan trotsa alla faror för att få tag i dem, hon tycker till och med tycker att det är värt att gå vilse för att få tag i de där okända arterna.
Själv tycker jag det låter förskräckligt. Att medvetet gå vilse.
Nej då ägnar jag mig åt den är typen, de är pålitliga, trygga och smakar likadant, år för år.
Och inte behöver man gå vilse heller.
De finns där jag går, på säkra stigar.

Äntligen får jag feta fångster

Det har varit en lång mödosam vandring att komma hit, till det ljuvliga spindelrike fullt med feta smaskiga flygfän och välnärda larver, och här får jag också tid och ro att spinna tunna starka nät och hitta bra platser att väva på.
Åh, vad mjukt träet känns mot min mjuka luddiga trött kropp, härligt att vila innan det är dags att spinna ett nytt nät för kvällsmaten..
Många hinder har jag stött på och mycket jobb har jag bakom mig genom åren från det jag var ett spindelbarn.
Lär dig spinna ett ordentligt nät, och du ska kunna föda dig själv, sa spindelmor och spindelfar till mig när jag var en liten osäker banrspindel på små darrande spindelben. Och jag fick lära mig spinna i en allmän spindelskola, från grunden fick jag lära mig spinna ordinära nät. Drogs en enda liten tråd lite snett fick man riva upp allt och börja om från början igen. Det var bara att hålla sin spindelmun ihopknipen och spotta fram nya trådar.
Och inte fick man heller mycket hjälp med nätläxorna när jag kom hem på kvällarna, utan satt där och trasslade med de förbaskade övningsnäten själv.
Det gick åt helvete rent ut sagt ibland. Jag började väva sakta, lätt tråden bildas i min mun, blandas med mitt saliv och sakta blev den längre och längre, jag kände mig stolt. Men plötsligt slets allt itu, ofta av någon jävla människotyp som rev allt jag hade satt upp, en liten torr fluga kunde jag kanske knapra i mig. Men skam den som ger sig, det var bara att försöka igen, och snegla på hur de stora gjorde.
Men ibland gick det också bra. Nätet blev stort, tunt men ändå kraftigt, vävt på rätt ställe utom räckhåll för människor och där ändå olika flygfän fastnade.
Mums vad jag mådde bra då!
Men för det mesta har jag jobbat hårt med mina vävar, ordentliga vävar, utan att fångsten har varit särskilt stor, men livnärt mig har jag gjort.
Och hela tiden har jag vetat att det finns spindlar som håvar in massor av käk varje dag, och äter sig propmätta på läckra larver och tjocka feta flugor. Jag trodde länge att det berodde enbart på mig själv om jag kunde göra tillräckligt bra nät, tills den dag jag förstod, då var jag rätt gammal, att det också handlade om det vi spindlar jobbar med hela dagarna.
Det handlar om vilket nätverk man väljer, helt enkelt!
De där stora spindlarna ingår, ofta sedan barnspindelben i sina egna starka nätverk där de stöttar varandra, ge varandra råd, om de perfekta platserna för nät. Och sedan hjälper de varandra om deras nät går sönder, och fångsten inte blir så stor. Och skulle någon av dem sno fångst från någon mindre spindel, då är de stora där och hjälper varandra!
Så är livet, men jag är ganska nöjd nu ändå. Jag har äntligen funnit en fin plats att väva på, nästan alldeles själv och utan hjälp har jag funnit den här platsen, en plats för perfekta byten!
Och ett litet trevligt nätverk har jag också börjat bygga upp.
Och jag tror mig ha kommit på ett knep att nästla mig in i maktnätverken, så där i perferin, där jag skulle kunna dra till en tråd lite snett, lite så där i smyg….
　
　

Människan kan vara kul ibland

Hon svär ovanför mig, människan, som har placerat mig här, hon tröttnade efter att ha rensat rabatten från ogräs, hon stack sig på rosenbuskarna och svedde sig på brännässlorna, och svor över allt ogräs som växte upp bland de planterade rosenbuskarna och körsbärsträden.
Sedan tog hon tag i mina armar och dror iväg med mig, till skogsbrynet för att tippa ogräset i flaket.
Men hon övergav mig, här med krattan slängd över ogräset, som om hon var rädd att ogräset skulle rymma iväg.
Vilken gröngöling!
Hur är människorna funtade egenligten, de jobbar så svetten lackar, de lastar mig med ogräs, ris och stenar, allt som stör deras anlagda rabatter och gräsmattor.
Till vilken nytta? Varför?
Är det verkligen så att människorna efter att ha rensat klart sitter där jättenöjda och pyser och myser över sina välrensade rabatter och gräsmattor?
Kanske en stund, att de gör det, men sedan tar väl fan fatt i dem igen, och det är något annat de måste ta bort, några torra löv eller döda flugor som ligger hopskrumpande på fönsterbrädet.
Förunderligt att människan har ett sådant behov av att sätta sina spår överallt i naturen, att staka ut gränsen mellan den vilda naturen och den tuktade.
Vad är hon rädd för egentligen?
Jag tycks också ha en sexuell betydelse, knäppt men sant. Den hjärna som uppfann den betydelsen, och överhuvudtaget tycker det är intressant och kul är uppmjukad och tom på innehåll av mer betydelsfullt mänsklig art, eller helt enkelt stendöd, dum i huvudet och blfffffffffffffffffff som vi skottkärror säger.
Men nu schhhh, nu hör jag steg, bestämda steg i gräset, hon är på väg mot mig, puh, äntligen ska hon tömma mig, härligt.
Och hon svär inte, hon sjunger när hon greppar tag i mina armar.
Människan kan var rätt kul ibland.

Ur askan i elden

Tänk om ni bara visste vad jag får höra här där jag står på en plats med den av världens vackraste utsikter! Hit ut smyger sig folk när det har ätit klart av den goda kvalitetsmaten därinne, innan kaffet eller drinken, och fortfarande finns det de dem som använder mig för att aska sina osande cigaretter.

I går stod två unga vackra kvinnor, lite vingliga på sina höga klackar och huttrande i sina snäva tunna klänningar:

Vildsvinskottletterna var urgoda, men gud vad trött jag blir på den där människan därinne, fan vad hon snackar goja, sa den blonda.

Hennes söta ansikte drog ihop sig, plötsligt såg hon ut som en häxa och sträckte fram cigaretten mot mig med darrande fingrar, naturligtvis missade hon målet och askade bredvid mig, askan föll ned på träräcket.

Vilken slarva!

Och i dag stod en man och en kvinna i 40-årsåldern framför mig, det var bara han som rökte och prickade rätt i hålet när han askade.

Det skulle vara kul att träffas någon gång, om du kan menar jag, kanske kan vi åka hit själva någon gång, schh, nu kommer din man, sa han med lite hesig röst och tryckte lätt till hennes hand.

Kvinnan fnittrade till och nickade med lysande ögon och blossande kinder. Jag kunde höra hennes hjärta slå hårt genom min keramikvägg.

Men sedan finns det såklart de som bara står och beundrar utsikten. De säger alla samma sak: vilken fantastisk utsikt med skogarna och sjöarna.

Sådant är lite sömnigt att lyssna på, och inte alls lika kul som på de andra, de som skvallrar eller är förälskade i varandra, då lyssnar jag, ler, blir sorgsen eller förfasas.

Det är livs levande teater!

Jag klagar inte

Jag kan inte förstå de som klagar på att de inte får en chans att klättra här i livet, när allt hänger på en själv om man lyckas eller inte. Se på mig, jag har en perfekt fin stege att ta mig uppåt på, växa fint, och bre ut mig. Ja, ja visst har mina kära föräldrar ordnat det för mig, stakat ut stegen, men kämpa får jag också göra, näringen suger jag ur jorden jag står i, och som mor och far har köpt för dyra pengar, de ger bara lite tillskott då och då i form av en stadig stege, lite extra gödsel och skyddar mig när det blåser kallt.
Men det är väl det minsta man kan begära av föräldrar, eller hur?
Och så ser de till att jag växer ihop med de som är som jag, stolta, vackra och starka. De andra, de små, de som vissnar lätt, har inget här att göra, det har mor och far sett till.
Tack snälla mor och far för det!
Och jag skulle aldrig komma på tanken att klaga på att jag inte har fått någon chans i livet.

Jag går över den livsfarliga vägen

Farorna och hindren är många för en liten varelse som jag på denna jord, och det är lätt att man stannar där man är, tar det lilla man får, och nöjer sig med det. Du kan råka illa ut, om du ger dig iväg, de hemska vidundren kan köra över dig och mosa dig, det har man alltid varnat mig för. Stanna där du är, och må gott med oss! Men nu står jag inte ut längre, oron kryper i mig, jag har fått nog av det trygga livet där man äter sig mätt, slickar sina kroppsdelar, och sedan sitter och glor på de andra, de på andra sidan, hur de beter sig. Det verkar rätt kul där borta, och jag vill också vara där. Och nu vandrar jag därför över den skrovliga livsfarliga vägen, jag skrapar mig ibland, det gör ont, men det är inget som jag beklagar mig över, eller får mig att stanna, ge upp eller vända om. Framåt ska jag, mina smala tentakler är utfällda, boet sitter stadigt på ryggen, jag styr mot, vad det ser ut som, en djup näringsfull mylla, som jag tror kryllar av liv och goda och listiga själar, som är i samma situation som jag, en liten en som föddes till denna konstiga värld, och nu har en kort tid att göra det jag ska.
Måtte jag bara hinna innan de hemska vidundren kommer….

Drycken som får dig att sväva

Kom till mig alla sommarens surrande bin och humlor, stick in era små sugsnablar i mig och njut av min nektar, drycken som smakar ljuvligt, lite sött, läskande, och som får dig att länge sväva lätt omkring i tillvaron. Något liknande kommer du aldrig att uppleva mer, jag lovar.
Min blomningstid är kort, just nu står jag här i min rosa daggiga utslagna skrud, passa på innan mina blad skrumpnar ihop och dör, och blir ett minne blott.
Om jag ens blir det.
Men andra som liknar mig kan ta över, nya vackra rosor, om du bara vill surra över till mig en stund.
Bzzzzzzzzzzz.

Ett skruvat liv

Vilket skruvat liv man lever!
Här kom man till i världen, med ursnygga gängor, skruvade former och perfekt plan skalle. Jag och mina bröder. Vi låg där i asken, tätt, tätt intill varandra, berättade historier, fräcka saker, fantasin skenar iväg när man har sådana former som vi, och tanken på alla läckra hål vi ska hamna i.
Vi har hört om hur en del av dem som ska se till att vi hamnar i hålen, slinter med skruvdragare och mejslar, och luften fylls av osande svordomar, hålen blir fulla av flis, i värsta fall kastar de bort oss, och vi hamnar bland skrot någonstans där vi i bästa fall kan smältas ned och återfödas till nya skruvar.
Man håller gängorna!
Men nu var det alltså vår tur att hamna hos en köpare, ochy där låg jag i asken i affären, tillsammans med alla mina bröder i samma längd. Vi hörde hur mannen sa något om att vi skulle skruvas in i en trapp, och jag blev lite orolig, för man har hört om sånt förr, hur folk har försökt göra trappor själv, det kan helt fel, eftersom det är en av de svåraste saker man kan göra. Det måste bli jämt, bra gånghöjd och kunna klara alla väder, storm, regn, snö, kyla, is och stekande värme. Och naturligtvis alla människors trampande steg upp och ner år efter år.
Rätt som det var, fraktades vi genom kassan, in i en kasse och iväg i en bil, i mörker, och till slut packades vi upp på ett bord på en altan med underbar utsikt! Den sköna sommarluften fläktade över våra skruvade kroppar och skallar, och andades ut, härligt att få vara på landet i alla fall!
Intill oss låg färskt trävirke som doftade barrskog! Och vad jag längtade att få hamna rätt in i träet, få stanna där i det lätt fuktiga skyddande skrymslet, leva mitt liv med andra skruvar och det välkomnande träet!
Jag och alla mina bröder darrade en aning i asken, vi alla skruvarbröder höll andan, när mannen lyfte på locket, hans torra varma hand grep om oss, något sa mig att det nog skulle gå bra.
Men flera av brorsorna viskade lätt smårossliga, vi är oroliga, hoppas vi får hålla ihop genom åren och att vi inte kastas bort.
Jag lugnande dem med att det nog går bra, mannen verkar ha bra fingrar, snabba och smidiga, inga fumliga klumpidunshänder.
Men när han tog brorsa nummer ett tappade han skruven som flög iväg över altangolvet, och då for mitt lilla metallhjärta upp i halsgropen på mig, kanske hade jag misstagit mig!
Jag drog hårt efter andan när han grep efter mig, och ställde mig på högkant i ett av hålen som doftade lockande.
Tänkte att om jag håller andan då tappar han nog mig inte, och jag hamnar rakt i hålet.
Surret av dragaren, nådde mina små öron och jag blundande hårt.
Brrr, brrrr, brss.
Det snurrade snabbt i hela min kropp, jag sögs ner i hålet med en djup suck av välbehag och vips satt jag där, åtskruvad i det fuktiga träet.
Då hörde jag ett mjukt fniss, och jag öppande ögonen, och såg rakt in i massor av glittrande små ögon som satt på små mjuka flickor.
Välkommen till oss, hälsade de och bjöd mig genast på fest i deras fina trädgård.
Det hade alltså gått bra, och nu sitter jag här, omgiven av mina brorsor, fina mjuka träflickor som matar mig med dryck och mat och glada historier, då och då dansar vi, eller springer runt och leker.
Fast då tar vår ägare fram skruvdragaren igen och skruvar till efteråt,.men det känns bara bra.
Ja, det är verkligen ett skruvat liv, men förbaskat trevligt!

Samla himmelska hemska ord

Vinden sveper
det vita tyget
Du lyfter svävar
Jublande högt mot det djupblå
Glittrande stjärnor, galaxer, svindlande rymder och nebulosor
mjuka smekande moln, pinglande klockor sfärernas toner
Lekande sprittande ord i slingrande slingor, virvlande virvlar, glada fanfarer
Samlar på himmelska hemska ord, för att träda på tråden meter efter meter
Just nära det djupblå stramar seglet
Den jordiska tråden spänner, drar
Du svajar dras ned, släpps upp
Du nuddar igen det djupblå
Sträcker ut handen, fångar en näve full av gnistrande stjärnord
Trär på på den jordiska tråden
Men nu måste du upp igen
det vita tyget fladdrar
　

Förändra livet med plutmun och stora bröst

Jag kan inte vara osynlig längre, inte smyga omkring som en skugga i tillvaron med min medelkropp, mitt hår i mellanlängd och obestämd färg. Nu ska jag göra som hon i intervjun jag läste nyss, hon med plutmunnen, ballongbrösten och det långa vackra blonderade håret.
Jag ska satsa min sparade pengar på att göra om mig, med silikon och vätesuperoxid ska också jag synas!
Runda fylliga läppar är häftiga, man kan nog se dem sticka ut när man sänker blicken, som en liten Kalle Ankanäbb ungefär, men sänka blicken kommer jag inte att göra ofta om jag får plutmun, och tänk vad saften från äpplena kommer att bubbla läckert i munvinklarna!
Och jättestora bröst är något att visa upp, stora ballonger framtill som guppar och gungar, till allas beundan, trånande män och avundsjuka kvinnor. Naturligtvis kan jag då välja och vraka bland snygga män som står på kö för att drömma om att smeka mina vackra bröst!
Håret är kvinnans vackraste prydnad, var det någon som sa, och det är sant. Jag ska också ha ett sådant där vitt hår, glansigt som faller mjukt över axlarna, och som syns lång väg.
På en krog eller ett dansställe kommer snyggisarna att upptäcka mig direkt och stå på kö för att bjuda mig på en drink eller bjuda upp mig till dans.
Och sedan får jag en snygg och trevlig manlig vän som har samma intressen som jag, men han ska tjäna mera än jag, för då kan vi köpa fin lägenhet, resa och en superbil.
Och jag kan handla snygga kläder.
I vårt hem ska allting vara vitt, avskalat och elegant med vackra ting i glas och mosaik.
Där ska jag sväva omkring som en vacker förstående kvinna, och naturligtvis ska jag vara känd och framgångsrik för mina intressant inredningsdetaljer.
Sedan får vi snälla utvecklingsbara barn som ska studera i fina skolor, ha intressanta fritidssysselsättningar som de faktiskt får välja själva (nästan, motorer och sånt hatar jag) och ha fina märkeskläder, och vi ska åka utomlands ofta och ibland till släkten och visa upp oss, vi ska ha det bra tillsammans ochvara snälla mot varandra.
Tycker vi olika ska vi diskutera litet och behärskat innan vi kommer överens.
Vi ska vara glada och tycka om varandra hela livet!
Tänk vad mycket jag kommer att förändra med en ny mun, nya bröst och nytt hår.
Och vad lycklig jag kommer att bli!

Det hårda slaget

Mannen lyfter sin högra hand och drämmer till över kvinnans ansikte, hennes lilla huvud far åt sidan, mannen böjer sig mannen över barnvagnen, tar upp den lilla kroppen i den ljusblå jackan med ett tryck att en ljusbrun nalle med pepparkonsögon, mannen skakar med illrött hopskrynklat monsteransikte den lilla späda kroppen, ha slänger tillbaka, hårt, det lilla barnet i vagnen igen, inte ett pip hörs från barnet.
Den unga kvinnan som gick bakom dem, stirrar på den sanna mardrömmen framför sig, som fastfrusen står hon, hennes hjärta bultar och hon hör sig själv skrika med darrig röst, det är svårt att skrika när hjärtat slår och blodet pumpar hårt i ådrorna och strupen är åtsnörd, hon vässkriker att det är förbjudet att slå barn enligt svensk lag.
Mannen vänder sig förvridna ansikte mot den unga kvinnan.
Ska du också ha stryk, ryter han och höjer höger arm. Din jävla hora.Och du som är kvinna ska inte titta på oss män.
Han närmar sig henne, en mansröst från andra sidan gatan ropar att hon måste gå därifrån, hon vänder sig om och märker knappt att hon springer nedför gatan, hon hör sig själv skrika igen ,"att det är förbjudet att slå barn enligt svensk lag, det är förbjudet att slå barn enligt svensk lag", det är som om hon sprang i luften, bort från monstermannen, som hon tror förföljer henne, bort från den späda kvinnan och det lilla barnet, som hon inte kan hjälpa, hon springer fort, snabbt, hon drar knappt efter andan, att hon kunde springa så fort, kunde hon hon aldrig tro.
Hon vet knappt hur långt hon har sprungit på den ödsliga trottoaren, men när hon närmar sig en busshållplats där står några människogestalter vågar hon vända sig om, men ser nu bara ett par tonårstjejer i korta shorts som korsar gatan, annars är den grå trottoaren tom på folk. I alla fall i hennes synfält.
Av de tre, kvinnan, barnet och mannen finns inga synliga spår, men ett stort svidande slag i den unga kvinnans inre.
Ett slag som hon aldrig kommer att glömma.
Och hon kan aldrig förstå eller acceptera att ett sådant fruktansvärt omanligt och ogudaktigt beteende, som att slå en som är mindre och svagare än en själv.
Måtte mannen hamna i helvetet och brinna levande där för evigt, viskar den unga kvinnan för sig själv med darrande röst och skakar sin högra knutna näve mot himlen.
Men däruppe är himlen jämngrå av moln.

Avslöja trollkarlens tricks

Nu ska du avslöja hans bluff, trollkarlens magiska tricks! Du stirrar på hans långa smala smidiga fingrar när han blandar kortleken, han talar till dig om vad han ska göra, att du ska få dra ett kort som hans sedan ska försöka finna i kortleken, han får dig att lyfta blicken och du ser honom in i hans leende ögon. Men du glömmer inte att snegla mot korten och hans magiska förtrollande fingrar, hur han blandar korten om och om igen. Han ber dig att dra ett kort.
Aha, hjärter tre, säger han när du visar kortet. Det är kortet för kreativitet,.
Kreativitet, du känner dig smickrad, att du lyckades dra just det kortet, kortet för kreativitet, det är precis det du vill vara, kreativ, påhittig, hitta nya vägar, nya infallsvinklar, inte ge upp. Du uppfylls av tanken, medan du ser på hans händer, och lyssnar till hans lugna lite ljusa röst.
Trollkarlen ber dig att dela på kortleken, du delar den i två delar.
Lägg kortet på den ena halvan, ber han mig och du gör som han säger.
Kortet för kreativitet, upprepar han.
Du ser på hans händer, och då upptäcker du ett vikigt tricks, aha!
Ditt kort ligger överst, eller orört, när trollkarlen börjar lägga ihop korten igen.
Han blandar korten, och ber dig nu att plocka upp det översta kortet.
Naturligtrvis är det hjärter tre.
Det kreativa kortet, säger han igen.
Du skrattar förläget, och nöjer dig med trollkarlens illusion av att ha hittat det rätta kortet.
För det är du som är avslöjad, din inbillning hindrar dig från att se verkligheten.
　

Trädgårdens stolta soldat anfaller

Nu ska fienden bekämpas, se upp här kommer jag med bärsele och skärutrustning av senaste skarpaste effektivaste snitt, de röda hörselskydden sitter på plats och jag är redo för anfallet,jag är trädgårdens egen stolta soldat! Giv akt! Här ska inkräktarna förintas, här ska bara finnas plats för minikorta grässtrån, våra egna planterade blommor, träd, som vi i min familj ska njuta av.
Bruum, brumm, svisch, bort med de höga äckliga stråna, det här är inget att skämta om, det är allvar, höga strån och vilt växande blommor är min trädgårds värsta fiender och ska bekämpas.
Hugg av stråna och blommorna med ett snabbt motorsnitt, brummm, ratsch!
För fan det är som en jävla häftig utlösning!
Jag hälller på extra bensin i tanken, det kostar och osar men det är värt att få en perfekt jämt skuren gräsmatta, perfekta gångar i trädgården. Jag mår så jävla bra av det. Att sedan sitta vid grillen med en iskall bärs på kvällen och se det renstädade slagfältet.
För mig och min familjs skull.
Jag är trädgårdens soldat, jag skyddar min trädgård mot de fientliga inkräktarna.
Anfall!

En gång sjöng jag vackert

En gång, sjöng jag så vackert, jag var med i en gosskör, vi turnerade, sjöng och fick applåder.
Hon har hört det där för hundrade gången och är förbannat trörr på att lyssna på hans gamla minnen, trött på att dra gräsklpparen, trörr på att rensa ogräs, trörr på att laga mat, trött på att städa, just nu villl hon bara lägga sig ned och sova.
Han sitter där i fåtöljen, med en stor grön kudde bakom ryggen, mumlar och blundar.
Jag sjöng och folk lyssnade på oss.
Hon frågar om han tagit sin medicin.
Det är hans sak att veta när han ska ta sin medicin, inte hennes.
Men ändå.
Hon vill ha honom kvar, minns deras tid tillsammans, då när de var unga och älskade varandra.
Nu går han henne på nerverna ibland.
Och han skriker åt henne ibland. Ord som han aldrig tog i sin mun förr.
Sluta, din kärring.
Ett desperat rop med en djup smärta från barndomens sår som aldrig läker.
Men varför ska de rivas upp nu? Livet måste gå vidare, trots allt.
Du måste ta din medicin, säger hon högt och tillrättavisande.
Han sjunker ihop i fåtöljen.
Va, vad då, stammar han och munnen gapar.
Här, fräser hon och slänger fram korgen med små vita plastburkar med etiketter.
Han petar bland burkarna och mumlar att en gång i tiden sjöng han vackert. De äldre fick tårar i ögonen av hans höga gossröst.
Hon ser på honom och tänker att hon faktiskt aldrig har hört honom sjunga inte ens försökt ta en ton, det var hon som försökte sjunga vaggvisor för barnen när de var små, det var hon som sjöng med i allsånger och hon minns att han knappt rörde på munnen.
Men jag minns att du visslade fint, säger hon och lägger en tröstande hand på hans arm.
Hans ögon öppnas lite på glänt.
Det minns jag inte, säger han. Bara att jag sjöng mycket vackert en gång i tiden.