Jag går över den livsfarliga vägen

Farorna och hindren är många för en liten varelse som jag på denna jord, och det är lätt att man stannar där man är, tar det lilla man får, och nöjer sig med det. Du kan råka illa ut, om du ger dig iväg, de hemska vidundren kan köra över dig och mosa dig, det har man alltid varnat mig för. Stanna där du är, och må gott med oss! Men nu står jag inte ut längre, oron kryper i mig, jag har fått nog av det trygga livet där man äter sig mätt, slickar sina kroppsdelar, och sedan sitter och glor på de andra, de på andra sidan, hur de beter sig. Det verkar rätt kul där borta, och jag vill också vara där. Och nu vandrar jag därför över den skrovliga livsfarliga vägen, jag skrapar mig ibland, det gör ont, men det är inget som jag beklagar mig över, eller får mig att stanna, ge upp eller vända om. Framåt ska jag, mina smala tentakler är utfällda, boet sitter stadigt på ryggen, jag styr mot, vad det ser ut som, en djup näringsfull mylla, som jag tror kryllar av liv och goda och listiga själar, som är i samma situation som jag, en liten en som föddes till denna konstiga värld, och nu har en kort tid att göra det jag ska.
Måtte jag bara hinna innan de hemska vidundren kommer….