Usch, så trist att bli gammal, tappa stilen, bli en ful och ruggig dikesrenblomma. Min fina krage börjar sloka. Så här blev mitt liv att stå vid dikeskanten i sol och regn och sova en hel lång vinter, kul ibland men också slitsamt att bidra tilll grönskan. Jag är avundsjuk på våra släktingar, de som hamnade i välansade trädgårdar, blev ompysslade, de fick vara med på fina middagar, fick ha fötterna i klart vatten i fina kristallvaser. Och de kände doften av vällagade rätter, lätta dofter av moget vin, en stänk grädde, peppar, mättad fin olivolja, och tänk vilka intressanta samtal de säkert har fått lyssna på. Om livet, kärleken, politik, samtal som ger kunskap och skänker eftertänksamhet,,,
Men vi har fått stå kvar i detta eviga ogräs, intill en asfalterad nerkörd landsväg, bilarna dundrar förbi och släpper ut sina avgaser och bildamm, host, och regnar gör det hela tiden, vad jag längtar efter solen..
Sluta med din klagan, de där fina samtalen tror jag inte helt på, de snackar också skit som alla andra, och vad jag har hört finns det de som tycker att folk som inte är som dem, ska jobba mer, ha lägre lön, men ändå köpa deras dyra varor. Ananrs skriker de högt och ropar på höga tullar. Och sedan ska det där fina folket också ha bästa sjukhusvården, bästa skolorna för deras barn och bästa bostäderna. Men sånt säger de inte när andra hör. De pratar de om att alla ska ha samma chans, det har mina släktingar berättat. När vinden ligger på då når orden fram.
Nu är det ju du som klagar! Du har ändå din fina vita krage kvar!
Ja, ja. Men snart slokar den också, jag börjar känna ett litet nedåtdrag i nacken. Jo, förresten en sak får du inte glömma.
Vaddå?
Den dag då våra släktingars kragar slokar, då är deras tid helt ute då duger de inte längre i deras vackra hem, då rynkar deras värdfolk näsan och säger att nu börjar de lukta illa och nu ska de fula vissna blommorna kastas.
Hmmm, du har så rätt. Här får man i alla fall vara kvar trots att man tappar kragen, och ingen bryr sig om att man luktar illa eller ser sliten ut.
Men vi har fått stå kvar i detta eviga ogräs, intill en asfalterad nerkörd landsväg, bilarna dundrar förbi och släpper ut sina avgaser och bildamm, host, och regnar gör det hela tiden, vad jag längtar efter solen..
Sluta med din klagan, de där fina samtalen tror jag inte helt på, de snackar också skit som alla andra, och vad jag har hört finns det de som tycker att folk som inte är som dem, ska jobba mer, ha lägre lön, men ändå köpa deras dyra varor. Ananrs skriker de högt och ropar på höga tullar. Och sedan ska det där fina folket också ha bästa sjukhusvården, bästa skolorna för deras barn och bästa bostäderna. Men sånt säger de inte när andra hör. De pratar de om att alla ska ha samma chans, det har mina släktingar berättat. När vinden ligger på då når orden fram.
Nu är det ju du som klagar! Du har ändå din fina vita krage kvar!
Ja, ja. Men snart slokar den också, jag börjar känna ett litet nedåtdrag i nacken. Jo, förresten en sak får du inte glömma.
Vaddå?
Den dag då våra släktingars kragar slokar, då är deras tid helt ute då duger de inte längre i deras vackra hem, då rynkar deras värdfolk näsan och säger att nu börjar de lukta illa och nu ska de fula vissna blommorna kastas.
Hmmm, du har så rätt. Här får man i alla fall vara kvar trots att man tappar kragen, och ingen bryr sig om att man luktar illa eller ser sliten ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar