Människan kan vara kul ibland

Hon svär ovanför mig, människan, som har placerat mig här, hon tröttnade efter att ha rensat rabatten från ogräs, hon stack sig på rosenbuskarna och svedde sig på brännässlorna, och svor över allt ogräs som växte upp bland de planterade rosenbuskarna och körsbärsträden.
Sedan tog hon tag i mina armar och dror iväg med mig, till skogsbrynet för att tippa ogräset i flaket.
Men hon övergav mig, här med krattan slängd över ogräset, som om hon var rädd att ogräset skulle rymma iväg.
Vilken gröngöling!
Hur är människorna funtade egenligten, de jobbar så svetten lackar, de lastar mig med ogräs, ris och stenar, allt som stör deras anlagda rabatter och gräsmattor.
Till vilken nytta? Varför?
Är det verkligen så att människorna efter att ha rensat klart sitter där jättenöjda och pyser och myser över sina välrensade rabatter och gräsmattor?
Kanske en stund, att de gör det, men sedan tar väl fan fatt i dem igen, och det är något annat de måste ta bort, några torra löv eller döda flugor som ligger hopskrumpande på fönsterbrädet.
Förunderligt att människan har ett sådant behov av att sätta sina spår överallt i naturen, att staka ut gränsen mellan den vilda naturen och den tuktade.
Vad är hon rädd för egentligen?
Jag tycks också ha en sexuell betydelse, knäppt men sant. Den hjärna som uppfann den betydelsen, och överhuvudtaget tycker det är intressant och kul är uppmjukad och tom på innehåll av mer betydelsfullt mänsklig art, eller helt enkelt stendöd, dum i huvudet och blfffffffffffffffffff som vi skottkärror säger.
Men nu schhhh, nu hör jag steg, bestämda steg i gräset, hon är på väg mot mig, puh, äntligen ska hon tömma mig, härligt.
Och hon svär inte, hon sjunger när hon greppar tag i mina armar.
Människan kan var rätt kul ibland.