onsdag 30 december 2009

Samma misstag i år igen


Man är väl pessimist, men jag tror att han gör om samma misstag igen, det här året också. Att karln aldrig lär sig! Han lunkar som en gammal trofast häst in i det nya året, söker efter nya spår, att hålla sig i, för fördjupning, förkovring, och allmän förnöjelse. Antagligen trampar han snett, tappar lusten och blir tung omn foten., Han har inte fattat att han måste göra egna spår, sätta egna bestämda avtryck i denna värld, att försöka pressa ner foten i någon annans fotavtryck blir på sin höjd en liten förskjutning i avtrycket, av sulan, en förskjutning som sakta försvinner, sjunker in i det ursprungliga spåret som står där ännu klarare och tydligare.

måndag 28 december 2009

Livsfarlig garderob


Nu ska skiten bort, de eventuella inkräktarna ska förintas, den hemska döden dö. Beväpnad med hård skursborste, småkrypsdödande medel, och sträva trasor, attackerar jag varje skrymsle i den stora garderoben, varje hörn, låda, tygstycken ska vecklaa ut, granskas och skakas.
Det behövs ingen särskild hårdträning för att lyckas sopa rent, eliminera eventuella skadedjur med pansarskal, det är bara att vara noggrann, arbeta infrån och ut.
Ja, och se till att man har ryggen fri.
Då kan man snabbt retirera, om det skulle börja brinna.
För brinna inne vill man väl inte.
Jo, och så se till att du har dörrnyckeln på dig.
Någon kan ju låsa in dig.
Hjälp, då måste jag också se till att ha ficklampa med mig.
Om strömmen skulle gå!
Fy, så mycket hemskt som kan hända i ett hem.
Bäst att ge sig ut, här törs man ju inte vara!

lördag 26 december 2009

Spår i snö


Jag följer helst tydliga spår i snö
De är lätta att följa
Lätta att förstå sig på
Formen kan man inte missta sig på
Framför allt
Får de mig att hålla mig till spåret

onsdag 23 december 2009

På flykt med barnet


Jag flyr, i min famn sover barnet sina djupa sömn
bakom mig gläfsar skatteskrivarna
Hjärtar bankar, blodet pulserar, hjärnan lyder blint
Slagen från piskan viner
Barnet gnyr tyst i sömnen
Fjärran hägrar det gyllene landet
av klara strömmande pärleforsar
Törnesnår river mina fotsulor
Het ökensand grusar mina ögon
Isvinden drar genom kroppen i bergspassen
Tystar med handen barnets gråt
Ovan svävara svarta korpar.
Nere i den stilla dalen vaggar vi mellan mjuka dunlätta moln
Omkring oss tassar tussar av vit vadd
Försöker krypa ur, gräva mig fram
Men den tränger sig på, lägger sig tätt intill
Kryper in i mig lägger sig på min kropp
In i min strupe, öron, in i hjärnarn
Trycker ner mig med mitt barn
Jag sparkar till, ett litet hål slits upp
Frisk luft strömmar in, blåser ut
Barnets ögon öppnas
Skådar in i det gyllene landet
Av klara strömmande pärleforsar.

måndag 21 december 2009

Väljästa munnar


I rykande kyla huttrar en irrande ängel
I strålande prålet vältrar sig väljästa munnar
En medlidsam tankeflaga faller
men
försvinner i taleplump tankestrunt

lördag 19 december 2009

Uttröttad ängel


Fy 17, vad jag är trött, det är himla sablans jobbigt att försöka dunka in stjärneglans in i människorna, en del är som stora proppar, helt igenkorkade! Man får jobba som f-n!
Ge inte upp, om inte vi gör det, vem skulle då göra det?
Men vad spelar roll? En del människor är totalpuckade, fattar nada! Jag står där med min glittrande stjärna,viftar lätt över deras tjocka huvuden, fram och tillbaka, till små små glittrande stjärnstoff faller över deras skallar, men intet tränger in i ders korkade betonghjärnor, stoftet trillar ner i backen, rakt ner som svarta sotflagor! De där typerna är tjockskallade, det rinner diarré ur deras breda käftar, de slåss och svär, ser ut som rödskrynkliga grisar i fejset De kan lika gärna dra dit de hör hemma till…
Visst Enlglie, är det en stor plåga, att se hur de onda bär sig åt, bland de värsta är de som hycklar, låtsas som om de känner empati, men som inte bryr sig, de låtsas bara bry sig för maktens skull. Men vi måste fortsätta hoppas, att den röda härliga blommande kärleken ska segra till slut.
Angie, jag vet inte om jag tror att det blir så, men du är min bästis bland alla himlens och jordens flygande svävande änglar, jag gillar dig. Älskar dig. Du är så schysst. Men du vet att jag bara blir så förb--- förlåt, utröttad. Människors maktgalenhet gör mig matt, suger ut min energi. Min lust till änglalivet!
Hmm, du måste få träffa lite trevliga folkänglar, i kväll är det änglarock på Englan, följ med, rocka loss med alla änglar, vita och svarta! Du blir som en ny sjärnängel efter det, jag lovar.
Änglarock? Du behöver inte fråga mig två gånger. Stjärnklart att jag flaxar med, jag brer ut mina vingar, snärtar till…
Och rockar proppen ur tjockskallekroppen, hi hi…..

måndag 14 december 2009

Ett evigt smällande


Gud, så äcklig han ser ut, ta bort tidningen, jag vill äta i lugn och ro.
Men det är ju synd om honom, se så lidande han ser ut! Så där får man ju bara inte göra, bara gå fram och slå ned någon!
Han har sig själv att skylla, gå omkring så där som vem som helst.
Han fick vad han förtjänade, han vill nog att vi ska tycka synd om honom.
Vi ser på bilden av det mosade smöransiktet, han fick sig en rejäl snyting, tänder rök, läppen sprack, blodet strömmade nerför det fusksolbrända ansiktet, munnen fastande i en stel grimas, och smöransiktet förvandlades till en vattnig blek skämd potatis med röda oaptitliga strimmor.
Han är inte ensam. Om att få stryk. Hårda snytingar delas ut dagligen, varje timme, varje minut, i varje sekund på denna jord, dygnet i runt, det är ett evigt smällande från hårda knytnävslag mot mjuka kinder eller ilande örfilar eller ett rejält slag med hjälp av ett hårt vasst föremål, kanske får 66 miljoner människor i denna sekund stryk, över hela jorden, dygnet runt, en liten svag varelse tar darrande, vettsrkrämt med hårt pickande hjärta emot en svidande smäll, påkinden, på örat så det bara susar till, svirrar, ringer i öronen.
Den starkare slår,biter ihop och slår av all kraft.
Ett vinande från en läderrem som lämnar breda svidande köttiga sår,
Någon säger emot, och får en hård knuff mot en vägg, slår bakhuvudet, en ömmande bulnad, och en stor darrande rädsla, att säga fel.
Ett smällande i tysthet.
Till skillnad mot det här som pysslas om i medömkan, med salvor och hjärtan.
- Ska man bry sig?

lördag 5 december 2009

Hon var inte mycket att ha


Har det hänt nåt här då, under den tid jag har varit borta. Är det nån som har råkat gå in i fel hus?
Va`rå? Gå in i fel hus?
Ha gjort en snedsprång och skilt sig, menar jag.
Jo`rå, de där i i det gula trähuset.
Ojdå. Fick hon sluta?
Ja, de flytta isär, de var ju inte gifta. Hon fick ta sitt pick och pack och dra.
Jaha.
Lika bra det, fö` hon va`inte mycke`å ha.
…….

torsdag 3 december 2009

Oborstat


Han är irriterad. Förbannad. Över att skorna är dammiga med vita saltränder. De sticker honom i ögonen. Och nu är det för sent. För sent att göra något åt det. Ok han försökte gnugga bort skiten, men det blev bara värre. Fläckarna blev blekare men större, och ännu svårare att ta bort. Kanske kommer han före, hinner in på muggen och ta bort skiten. Fan också, hon står där redan, framför bion, vinkar.Vad hon är söt. Liten kurvig figur. Hans hjärta bankar hårt.
Hej, ler hon och ger honom en lätt kram, det doftar sommar, rosor, honung och hans huvud snurrar till, han känner sig lite yr. Blicken faller ner på hennes skor, en snabb ilning drar igenom hans kropp. Joggingskor! Med några små grå fläckar! Hon följer hans förvånade blick, och ler, hennes vita tänder och den rosa tungan får hans hjärta att slå ännu hårdare. Ha, ha, trodde du jag skulle stå här i högklackade stövlar. Jag som säljer sånt, hela dagarna, ler och är artig. Tvärtom. När jag är ledig från skoaffären vill jag gå i bekväma skor. Hon drar i hans jackärm. Kom nu, ska vi köpa popcorn och läsk innan filmen börjar?
Jag älskar film, dramatiska, spännande filmer, säger hon och hennes ögon lyser mot honom.
Det får gärna vara mycket skit, lera, svett, tårar och blod!
Han studsar efter henne in i salongen, på lätta sulor.. .