Samma misstag i år igen

Man är väl pessimist, men jag tror att han gör om samma misstag igen, det här året också. Att karln aldrig lär sig! Han lunkar som en gammal trofast häst in i det nya året, söker efter nya spår, att hålla sig i, för fördjupning, förkovring, och allmän förnöjelse. Antagligen trampar han snett, tappar lusten och blir tung omn foten., Han har inte fattat att han måste göra egna spår, sätta egna bestämda avtryck i denna värld, att försöka pressa ner foten i någon annans fotavtryck blir på sin höjd en liten förskjutning i avtrycket, av sulan, en förskjutning som sakta försvinner, sjunker in i det ursprungliga spåret som står där ännu klarare och tydligare.

Livsfarlig garderob

Nu ska skiten bort, de eventuella inkräktarna ska förintas, den hemska döden dö. Beväpnad med hård skursborste, småkrypsdödande medel, och sträva trasor, attackerar jag varje skrymsle i den stora garderoben, varje hörn, låda, tygstycken ska vecklaa ut, granskas och skakas.
Det behövs ingen särskild hårdträning för att lyckas sopa rent, eliminera eventuella skadedjur med pansarskal, det är bara att vara noggrann, arbeta infrån och ut.
Ja, och se till att man har ryggen fri.
Då kan man snabbt retirera, om det skulle börja brinna.
För brinna inne vill man väl inte.
Jo, och så se till att du har dörrnyckeln på dig.
Någon kan ju låsa in dig.
Hjälp, då måste jag också se till att ha ficklampa med mig.
Om strömmen skulle gå!
Fy, så mycket hemskt som kan hända i ett hem.
Bäst att ge sig ut, här törs man ju inte vara!

Spår i snö

Jag följer helst tydliga spår i snö
De är lätta att följa
Lätta att förstå sig på
Formen kan man inte missta sig på
Framför allt
Får de mig att hålla mig till spåret

På flykt med barnet

Jag flyr, i min famn sover barnet sina djupa sömn
bakom mig gläfsar skatteskrivarna
Hjärtar bankar, blodet pulserar, hjärnan lyder blint
Slagen från piskan viner
Barnet gnyr tyst i sömnen
Fjärran hägrar det gyllene landet
av klara strömmande pärleforsar
Törnesnår river mina fotsulor
Het ökensand grusar mina ögon
Isvinden drar genom kroppen i bergspassen
Tystar med handen barnets gråt
Ovan svävara svarta korpar.
Nere i den stilla dalen vaggar vi mellan mjuka dunlätta moln
Omkring oss tassar tussar av vit vadd
Försöker krypa ur, gräva mig fram
Men den tränger sig på, lägger sig tätt intill
Kryper in i mig lägger sig på min kropp
In i min strupe, öron, in i hjärnarn
Trycker ner mig med mitt barn
Jag sparkar till, ett litet hål slits upp
Frisk luft strömmar in, blåser ut
Barnets ögon öppnas
Skådar in i det gyllene landet
Av klara strömmande pärleforsar.

Väljästa munnar

I rykande kyla huttrar en irrande ängel
I strålande prålet vältrar sig väljästa munnar
En medlidsam tankeflaga faller
men
försvinner i taleplump tankestrunt

Uttröttad ängel

Fy 17, vad jag är trött, det är himla sablans jobbigt att försöka dunka in stjärneglans in i människorna, en del är som stora proppar, helt igenkorkade! Man får jobba som f-n!
Ge inte upp, om inte vi gör det, vem skulle då göra det?
Men vad spelar roll? En del människor är totalpuckade, fattar nada! Jag står där med min glittrande stjärna,viftar lätt över deras tjocka huvuden, fram och tillbaka, till små små glittrande stjärnstoff faller över deras skallar, men intet tränger in i ders korkade betonghjärnor, stoftet trillar ner i backen, rakt ner som svarta sotflagor! De där typerna är tjockskallade, det rinner diarré ur deras breda käftar, de slåss och svär, ser ut som rödskrynkliga grisar i fejset De kan lika gärna dra dit de hör hemma till…
Visst Enlglie, är det en stor plåga, att se hur de onda bär sig åt, bland de värsta är de som hycklar, låtsas som om de känner empati, men som inte bryr sig, de låtsas bara bry sig för maktens skull. Men vi måste fortsätta hoppas, att den röda härliga blommande kärleken ska segra till slut.
Angie, jag vet inte om jag tror att det blir så, men du är min bästis bland alla himlens och jordens flygande svävande änglar, jag gillar dig. Älskar dig. Du är så schysst. Men du vet att jag bara blir så förb--- förlåt, utröttad. Människors maktgalenhet gör mig matt, suger ut min energi. Min lust till änglalivet!
Hmm, du måste få träffa lite trevliga folkänglar, i kväll är det änglarock på Englan, följ med, rocka loss med alla änglar, vita och svarta! Du blir som en ny sjärnängel efter det, jag lovar.
Änglarock? Du behöver inte fråga mig två gånger. Stjärnklart att jag flaxar med, jag brer ut mina vingar, snärtar till…
Och rockar proppen ur tjockskallekroppen, hi hi…..

Ett evigt smällande

Gud, så äcklig han ser ut, ta bort tidningen, jag vill äta i lugn och ro.
Men det är ju synd om honom, se så lidande han ser ut! Så där får man ju bara inte göra, bara gå fram och slå ned någon!
Han har sig själv att skylla, gå omkring så där som vem som helst.
Han fick vad han förtjänade, han vill nog att vi ska tycka synd om honom.
Vi ser på bilden av det mosade smöransiktet, han fick sig en rejäl snyting, tänder rök, läppen sprack, blodet strömmade nerför det fusksolbrända ansiktet, munnen fastande i en stel grimas, och smöransiktet förvandlades till en vattnig blek skämd potatis med röda oaptitliga strimmor.
Han är inte ensam. Om att få stryk. Hårda snytingar delas ut dagligen, varje timme, varje minut, i varje sekund på denna jord, dygnet i runt, det är ett evigt smällande från hårda knytnävslag mot mjuka kinder eller ilande örfilar eller ett rejält slag med hjälp av ett hårt vasst föremål, kanske får 66 miljoner människor i denna sekund stryk, över hela jorden, dygnet runt, en liten svag varelse tar darrande, vettsrkrämt med hårt pickande hjärta emot en svidande smäll, påkinden, på örat så det bara susar till, svirrar, ringer i öronen.
Den starkare slår,biter ihop och slår av all kraft.
Ett vinande från en läderrem som lämnar breda svidande köttiga sår,
Någon säger emot, och får en hård knuff mot en vägg, slår bakhuvudet, en ömmande bulnad, och en stor darrande rädsla, att säga fel.
Ett smällande i tysthet.
Till skillnad mot det här som pysslas om i medömkan, med salvor och hjärtan.
- Ska man bry sig?

Hon var inte mycket att ha

Har det hänt nåt här då, under den tid jag har varit borta. Är det nån som har råkat gå in i fel hus?
Va`rå? Gå in i fel hus?
Ha gjort en snedsprång och skilt sig, menar jag.
Jo`rå, de där i i det gula trähuset.
Ojdå. Fick hon sluta?
Ja, de flytta isär, de var ju inte gifta. Hon fick ta sitt pick och pack och dra.
Jaha.
Lika bra det, fö` hon va`inte mycke`å ha.
…….

Oborstat

Han är irriterad. Förbannad. Över att skorna är dammiga med vita saltränder. De sticker honom i ögonen. Och nu är det för sent. För sent att göra något åt det. Ok han försökte gnugga bort skiten, men det blev bara värre. Fläckarna blev blekare men större, och ännu svårare att ta bort. Kanske kommer han före, hinner in på muggen och ta bort skiten. Fan också, hon står där redan, framför bion, vinkar.Vad hon är söt. Liten kurvig figur. Hans hjärta bankar hårt.
Hej, ler hon och ger honom en lätt kram, det doftar sommar, rosor, honung och hans huvud snurrar till, han känner sig lite yr. Blicken faller ner på hennes skor, en snabb ilning drar igenom hans kropp. Joggingskor! Med några små grå fläckar! Hon följer hans förvånade blick, och ler, hennes vita tänder och den rosa tungan får hans hjärta att slå ännu hårdare. Ha, ha, trodde du jag skulle stå här i högklackade stövlar. Jag som säljer sånt, hela dagarna, ler och är artig. Tvärtom. När jag är ledig från skoaffären vill jag gå i bekväma skor. Hon drar i hans jackärm. Kom nu, ska vi köpa popcorn och läsk innan filmen börjar?
Jag älskar film, dramatiska, spännande filmer, säger hon och hennes ögon lyser mot honom.
Det får gärna vara mycket skit, lera, svett, tårar och blod!
Han studsar efter henne in i salongen, på lätta sulor.. .

Gran(n)låt

Alltså
det sägs att du är stor och fin
Men du doftar ju ingenting
Lockar med röda glänsande hjärtan
men utestänger den ljuva smärtan
Du stoltserar med pepparkaksgubbar
Som är torra stela papperssnubbar
Värst av allt
högst upp på toppen har du din stjärna
Jag ser
en spetsig uddlös tom liten hjärna
Jag söker mig hellre en äkta gran
Och
Får nog leta nånstans utanför stan
　

Rädsla i tågvagnen

Den där långa bleka unge mannen i den grå rocken, som vrider huvudet ömsom mot mig, ömsom ut mot fönstret, fram och tillbaka, uppträder minst sagt märkligt.
Egendomlig typ.
Jag glor ut genom tågfönstret för att slippa möta mannens blick, han är säkert en farlig typ, tur att det är dagtrid och att det finns andra människor i vagnen.
Han kan säkert våldta, tänker jag och ryser till.
Hatar dem.
Han slåss säkert om han inte får som han vill, tänker jag och känner ilskan stiga inom mig.
Hatar dem.
Han gillar inte att bli motsagd av kvinnor, tänker jag och knyter mina nävar hårt.
Hatar honom.
Mitt hjärta dunkar hårt, och jag hoppar till högt när jag ser hur han vänder sig om den unga försvarslösa tjejen bakom honom och säger något som jag inte hör.
Till min förvåning svarar hon honom vänligt.
Jag spetsar öroen och uppsnappar att hon inte vet var den stationen ligger.
Och det är då jag tittar på mannane ögon.
De lyser av ett speciell sken, ett förtvivlat sken, som darrar, bleknar ikapp med mannens rädsla och darrande röst. En förtvivlad röst från en vilsen själ, i en strukturerad fokuserad värld men kartor och linjesträckningar från punkt ett till punkt två..
Du ska åka åt andra hållet, pekar jag bakåt-.
Han går med stor tveksamhet av vid nästa station, och lyder min handviftningar genom fönstret, att gå mot tågets färdriktning, för att byta perrong.
Det var verkligen en annorlunda typ, tänker jag och känner inget särskilt.
Tror jag.
　

ber om ursäkt för fel blankett

Jag ber tusen gånger om ursäkt, det va absoluten inte min avsikt att bedra er. Att lämna falska uppgifter om mitt tillstånd, även om ni tycks tro det. Hot om straff är knäppt, ingen frisk människa kan väl tro att jag befann mig i det tillståndet?
Jag är en vanlig kille på 22 år, bor själv i en lägenhet, är arbetslös, har svårt att få jobb, det är så många arbetslösa nu, säger arbetsförmedlarn som inte gör ett smack för att hjälpa mig hitta ett nytt jobb, sök själv, säger dom, knappar på tangenterna och stirrar in i sina skärmar, men det är inte lätt, jag måste väl också få hjälp med kurser, finns inga pengar till det, säger dom.
Och då måste jag väl också få lov att söka bidrag jag också, måste få ihop stålar, men det är inte lätt när ni säger att man måste ladda ner de där svåra blanketterna från eran hemsida. Det gjorde jag också, med hjälp från en snäll kompis, jag har inte råd att ha dator, har inga pengar.
Och sitta där och välja bland alla blanketter, jag skrev och fyllde i en som såg bra ut. Och hade ingen aning om att det blev så jäkla fel, eller att jag fyllde i fel blankett.
Ber tusen gånger om ursäkt igen, ska aldrig mer fylla i blanketten för gravida, jag lovar.
(undrade åsså över en del konstiga frågor, men det står så mycket konstigt i såna där papper, man orka inte läsa allt),

Gnistrande kalla ögon

Gnistrande kalla ögon följer mig
varje natt
jag flyr till vidundrens farliga vassa käftar
Upplöses i molekyler
svävar runt
försvinner långt bort från smärtan
vidundrens käftar förstelnar
rosslar svagt
såret svider varet rinner
de gnistrande ögonen blundar
varje dag
när vidundrens käftar sover

I den innersta kretsen

I den innersta kretsen hamnar bara de utvalda, de från de bästa kretsarna. Vi i den innersta kretsen smider planer, stakar upp framtiden, driver igenom det vi vill ska ske. Vi gör det för allas bästas skull, men framför allt för vår, för våra privata kretsars skull. Vår framgång och lycka. Varje åtgärd som vi vill ska genomföras ska också gynna oss i innersta kretsen.
Hamnar någon i onåd eller far illa, är vi genast där och hjälper varandra.
Men vi fordrar lojalitet, tystnadsplikt och ansvar mot varandra och för hela innersta kretsen somvi älskar mer än våra privata kretsar.
Tyvärr sprids rykten om oss, om våra dyra avtal eller om att vi har älskarinnor i enkla boningar. Men vi vet att ingen törs offentligagöra dessa rykten eftersom vi har rättvisan på vår sida.
Ingen har råd att processa mot oss i innersta kretsen.
Kortslutningar är vi skyddade från gennom våra säkra in-.och utgångar.
Idiotsäkra, om man säger så.

Man behöver en bra grund

Man behöver en bra grund
Att rasa runt i
En stabilitet
Att förkrossas i
En rejäl dos
Att kvävas i
Framför allt behöver man ett bra golv
Att klampa runt i

Besiktningsmannens tankar

Jag granskar dem från alla håll och kanter, bankar med mina verktyg. Min granskande blick avslöjar minsta skavank. Ingen kommer ut härifrån utan att få ett omdöme av mig.
En del dumskallar tror de kan komma undan, de lappar och lagar, det är skrattretande löjligt, ett lätt slag och allt faller sönder, i bitar.
Mycket har jag sett, skit, skrot, rost, lyx, smuts och, renskrubbat. Vad spiksäkert är att alla minskar i penningavärde med stigande ålder. Men somliga får ändå ett bättre stilvärde, ett inre som klingar djupt och starkt. De är väl underhållna, och innehåller en bättre stomme, en stadighet och ett värde som inte kan värderas i pengar.
Det är då jag lägger verktygen åt sidan och drar lätt med handen utmed sidan på dem.

Överlevarna

Familjen Tistla andas ut, de har klarat den sista bataljen, de står där i den fuktiga jorden, med gruna prunkande starka stickiga blad. Rötterna är sega och sträcker sig långt långt ner i den varma jorden och suger upp den goda näringen i de vita tunna sega rottrådar. Bakom sig har familjen en uttmattande hård strid, många av deras vänner och släktingar har dött, torkat ihop till skrumpna smustgula torra stammar.
Tisslan, dottern i familjen, sträcker lätt på sina blanka ungblad, puffar på mamma Tistla.
Mamma, varför är de där konstiga typerna med grisansikten så arga på oss? Varför svär de så fort de ser oss, vi har väl inte gjort dem nåt?
Mamma Tistla suckar, vrider bekymmersamt ihop toppbladen.
Gristyperna tycker vi är fula,vi förstör deras vackra trädgård. Vi är missprydande, vi stör. Till och med de som säger att de äääälskar naturen, plockar fram den där vidriga giftiga duschen, som svider och gör så ont.
Men vi är ju vackra, det brukar du ju säga, ju, muttrar Tiskel, sonen, och slår med det ena starka bladet i marken som gungar till, små jordkokor rasar.
Sluta med det där, ryter mamma Tistla. Kan du inte hålla dig i bladen!
Det vet ni ju, att jag älskar er, fortsätter hon. Ni är vackrast i hela världen. Men de där gristrynena är förblindade, de tycker att de har ensamrätt på vad som är skönhet. De kallar oss för ogräs! Tvi för dem, ohyra det är vad de är!
Men har vi nån chans mot dem, då? Nu klarade vi oss, men nästa gång då, frågar Tisslan som med sina rötter känner signalen från den nya förälskelsen bakom kullen, hans rottrådar söker sig närmare och närmare hennes krulliga trådar.
Mamma Tistla nickar lätt och ler ett vassmjukt leende.
Visst går det, jag har mina knep. Och det handlar om att sköta sig, äta ordentligt med näringstisslig mat, tvätta era blad i det nedfallande regnet, då får ni massor av pytttesmå rottrådar som sprider sig åt alla håll dit de giftiga strålarna inte når, känner ni inte redan nu hur det låter under där nere i jorden, hur de som klarade sig vid förra duschen dansar, sjunger, skrattar, grälar, gråter, diskuterar, äter. Sträck ut nu, trådarna lååångt ner i jorden. Känn hur de lever!
Men Tisslan vart tar du vägen? Hallå!
Tiskel dunkar med sitt ena ungblad i moderns kraftiga stam.
- Lugn, morsan, Tisslan ska bara ut och tissla och tassla lite med en kompis, kan du inte fixa lite näringstissligt käk, jag är skithungrig.
Du vill ju att vi ska klara oss, och föröka oss, eller?
Mamma Tistla ler med sina vassa taggar, sträcker ut sina rottrådar som är långa, och krafsar runt i jordskafferiet.

Visst. visst, gristrynena ska få, de ska få igen, muttrar hon medan hon stökar runt med sina långa fina rottrådar.

Fläckterror

I dag hände det som inte får hända. Ok, jag var lite stressad, slängde i mig kaffet och bet stora tuggor av smörgåsen, jag var trött, sover dåligt, vänder och vrider mig på nätterna, tittar på klockan ett, två, halv tre och så vidare, jo jag läste gårdagens kvällstidning samtidigt, helst de psykologiska artiklarna, om djupintervjuer med olyckliga människor, just när jag hade fastnat för en intressant artikel om självmord, gled smörgåsen ned på min nya fina blus, en grå sidenblus, som kostade skjortan, smörgåsen låg där upp och ned, och jag svor och droga bort den kletiga mackan, slängde den på bordduken (fläckar där spelar mindre roll) jag skrek rakt ut, tur att jag lever ensam, just då alltså, där på blusen, mitt på bröstet bredde sig en svart ojämn kletig fläck ut sig. Som ett blödande sår, som ett hugg i mitt hjärta, så kändes det.
Och jag som hatar fläckar på kläder, de förstör allt, utseende, stil, stolthet, finess, charm. De är som stora varbölder, förfular, förvanskar.
Jag drog genast av mig blusen och fösökte gnugga bort vidrigheterna med diskmedel i badrummet, jag tror att jag fick bort fläckarna, får se när blusen har torkat.
Men min dag var förstörd i alla fall, hela min planering, nu fick jag ställa mig vid garderoben och prova fram en ny uppsättning kläder, och det tar tid vill jag lova. Jag höll på att snubbla på använda trosor som låg på golvet, tur att jag hann ta tag i dörrkarmen!
Och nu står jag här med nya kläder, en vit sidenblus, pärlhalsband och svart tröja till svarta snäva jeans, allt fläckfritt. Nu måste jag också hinna fixa håret, kamma noggrant, spraya.
Och kolla noggrant i ansiktet att jag inga fläckar har där, hemska tanke!
Måste bara dricka lite vatten, fan också, inget rent glas, får skölja ur en gammal mugg som ligger nånstans i högen på diskbänken. Borde diska nån gång, det var nog över en vecka sedan, kanske skulle jag slänga de halvätna pizzorna, nä, jag hinner inte, måste fixa håret.

Förpackade testiklar

I dag längtade vi efter det annorlunda, vi ville uppleva främmande kultur, exotisk doftande mat, ingefära, kanel, citron och glittrande tyger, böljande danser och skratt och gråt. Kaffe med doftande kardemumma. Gnistrande stjärnor.
Men vi möttes av disiga moln, stängda portar och fördragna fönster. Mittemellan den stängda Försäkringskassan, Skatteverket och socialpsykiatriska mottagningen hittade vi i den av Hälsovårdsnämnden godkända affären lammtestiklar, väl inpackade i Gladpack. De låg där under det genomskinliga som ljust hudfärgade, blanka, sprängfyllda blodsprängda, lustiga bollar.
Kvinnorna i hucklen skyndade förbi bland gula höstlöv med fyllda plastpåsar, till signalerna hemifrån eller bortfrån gatans blickar.
På det doftlösa caféet fortsatte männen diskussionen med livliga kramande händer, om läget hemma eller kanske var det om något annat.
Efter en stämpel var vi hemma igen, till doftande mat, och levande ljus som tände gnistrande stjärnor i våra ögon, men långt därinne skymtade de runda bollarna, hucklena och de livliga händerna.

Det här är ingen lekstuga

Jag tycker att du ska ta bort ordet skyldig, det låter för allvarligt! Använd ska istället.
Men de måste göra som vi har sagt. Det här är ingen lekstuga!
Jag tycker att man ska skriva att vi ska vägleda dem.
Nej, styra ska vi, annars blir det bara dynga av alltihop.
Nu överdriver du, det behöver det väl inte bli.
Jo, någon ordning måste det vara
Ordning kan det väl bli ändå. Och det är bättre att vi får med dem i våra idéer. Vi måste berätta varför vi vill att de ska använda det nya konceptet, och varför det är bra för dem. Sedan tycker jag att de inte ska uteslutas för att de inte gör som vi vill.
De måste uteslutas, puts väck, om de inte följer reglerna.
Det där verkar vara mera regler för en sekt.
Då är det väl bara att dra om det inte passar.
Menar du det? De kommer att bli galna!
Sure, vad trodde du. Att det var ett skämt eller?
Då får du ta över hela jobbet, jag medverkar inte i det här.
Ok, lika bra det. Nu ska det bli tuffa tag här med tydliga klara regler och inget floskeltjafs, nu ska vi styra mot nya mål, ta nya initiativ, göra nya insatser, formulera ett nytt åtgärdsprogram och syfta till en högre nivå i våra strävanden mot det bästa för företaget..

Den svarta mattan är utrullad

Den svarta mattan är utrullad när vi återvänder från vår flykt sent en kväll, lyktstolparna bugar stelt, fordonens fronter ler sina vargagrin och skyltfönstren flirtar förföriskt åt oss. Vi säkrar våra plånböcker och vässar våra tungor för stålskodda möten.
Men i våra hjärtan rasslar mjukt de guldgula asplöven.

Mattan är utrullad framför våra fötter

Den guldgula mattan är utrullad framför våra fötter, välkomnar oss, när vi anländer sent till vårt eget rike. De smäckra stolta asparna bugar lätt, och vinden bär oss framåt, steg för steg mot den gyllene lövande porten.
Vi sträcker på våra stela ryggar, all trötthet efter den långa färden på svarta hårda vägar är som bortblåst, vi ler mot mottagningskommittén, som med rasslande grenar applåderar vår ankomst. Regndropparna tvättar våra bleka kinder som sakta färgas röda, vårt bagage greppas med lätta händer och vi går framåt på den mjuka mattan mot den gyllene porten.

Stickande eld

En glödande massa rinner i mina ådror.
Elden är stickande het, svettdropparna tränger fram på min panna.
Jag dricker ett glas vatten för att släcka den glödande massan, men det hjälper inte, det svider i halsen och jag hostar till.
En liten gnista flyger ur min mun, en till och en till, det går inte att hejda, jag kväljer, sväljer men trycker är för hårt, jag spyr ut eldkvastar och jag känner hur kroppen sakta svalnar, känns lätt, ren.
Eldslågor börjar slå upp intill mig, men de bränns inte, jag går rakt igenom dem, jag svävar.
　

Rispar i storm

I grunden är jag en stabil varelse
vispar runt med handfasta råd
men allra längst där ute på topparna
rispar jag i rasande storm

Brinnande lugnande tavla

Bilarna brusar, pulsen stiger, reklamen översvämmar med nya exotisksvenska maträtter, bortfrånvardagenslängtande resmål, maskinblankputsade kromade elegantkrumma kaffeapparater, de senaste slappeleganta utmärkande utstyrslarna för gatans tysta teater.
Men framför kvarterets vackraste levande tavla i brinnande färger, gult, orange, slår våra hjärtan lugna jämna slag och våra ögon klarnar.
Då ser våra hjärnor lövets vinkningar och hör dess prasslande sång.

Drömmen - den enda friheten

Det enda jag kan göra för att stå ut här, där jag står fjättrad är att drömma mig bort. Jag drömmer om att jag smyger omkring på savannen, i det höga gräset, i gryningen när de första solstrålarna färgar himlen rosa, då sträcker jag på mina ben, i det torra gräset, över väsande ormar, krälande ödlor, förbi surrande insekter, tyst tassar jag på mina mjuka tramdynor, mot det läckra morgonbytet, vars ljuvliga doft jag har vädrat i den varma morgonvinden, doften får min mage att kurra, saften i mungiporna att rinna, jag dras som en magnet mot målet, jag lägger mig ner bakom en taggig buske, sniffar, där står något mörkt med långa ben, horn på huvudet, en smäcker hjort, den har kastat nervöst med huvudet bakåt, åt sidorna, spetsat öronen, men inte ett ljud har den hört, jag ligger helt sitlla, rör inte en muskel, väntar, inte ens svansen rör sig, jag väntar tålmodigt, nu böjer sig den ner huvudet mot vattnet, nu dricker den, jag reser mig, sträcker ut de vassa huggande klorna, spärrar upp munnen, blottar mina spetsiga stora tänder, jag skjuter kroppen bakåt och kastar mig framåt………………..

Snart kommer de

Den spröda sången, de pinglande klockorna, hörs i vinden
Snart är de här
Varsamt ska de lossa mig från den iskalla hårda betongen
Från de huggande hungrande varulvarna
Inneslutande värmer de min frusna stelnade kropp
Tills den rör sig vibrerar darrar gränslöst
Jag följer dem, flyr de hungrande varulvarna
I ett evigt sugande havsbrusande andetag

Ombildningsdrake härjar i Körsbärsdalen

Att man aldrig kan få lugn och ro i den här staden! Ombildningdrakar stör friden! Ettriga varelser som spyr ut stickiga brännande eldsflammor. En av konungens styresmän är en fruktansvärt lömsk figur. Sirlig, lågmäld, hal, småleende, smider han sina planer i det tysta. Han vill förinta oss, vi som vill fortsätta arrendera våra hemman.
Styresmannen avskyr oss, vi som har lyckats förinta en av de största ombildningsdrakarna till en rykande askhög efter en hård strid.
Nu riktar han sina beräknande lismande blickar mot Körsbärsdalen, en vacker trakt med vackra blommande rosa körsbärsträd om våren. Där ser han till att föda den uslaste ombildningsdrake som någonsin funnits, en falsk, feg liten stackare som lurar folk, bedrar de bakom deras ryggar, vaggar folk i falsk trygghet, lockar, smeker med sina grönfjälliga ben, blinkar med de hårda ögonlocken, de rödsprängda ögonen stirrar, hypnotiserar en del människor, så de blir helt från vettet. De är beredda att pantsätta sina liv, i bankirernas palats, de tror på alla löften som ombildningsdraken, i den lismande styresmannens tjänst, viskar i deras öron: du kommer att bli rik på det här, det blir ditt livs chans att köpa ditt hemman.
Vad han inte säger är att det är ett rent helvete att köpa de där husen, att lånen blir som en livslång livegenskap mot banken, att om du ska tjäna pengar måste du flytta fort, direkt efter köp.
Men den är draken är, som sagt, en av de fulaste drakarna i staden, fast folk inte vill, vänder han på allt, och säger att folk visst vill köpa.. Bakom allt står naturligtvis den lismande styresmannen!
Naturligtvis handlar allt om att det är hemman ägda av staden, och då struntar konungens styresmän totalt i arrendatorerna. Då får man göra vad man vill! Då finns ingen demokrati längre!
Hoppas bara att undersåtarna orkar ta sig samman, och träna för slutstriden mot draken.
Att de sticker hål mellan de gröna hårda fjällen, mellan ögonen, ner i halsen, att draken förvandlas till en hög pyrande aska.
Mot styresmannen strider vi med ord, svidande som pilar, genomträngande som kulor och stickande som lansar.

En hederlig medborgare

Jag försäkrar på heder och samvete att ovanstående lämnade uppgifter är riktiga. Jag bedyrar att jag har varit förkyld i fem dagar, jag har legat till sängs, och har haft feber och en ihållande hosta. Jag intygar att jag inte ens har tänkt på jobbet.
Jag betalar skatt, jag går alltid genom den rätta entrén och betalar alla biljetter. Allt jag åtar mig gör jag klart. Kommer alltid i tid och slutar i tid. Avbokar möten och tider när jag inte kan komma. Det avtalade är självklart för mig att utföra. Jag redovisar allt. Och låter andra tala till punkt.
Jag sköter min hälsa, motionerar och äter nyttig hälsosam mat i lagom portioner, dricker ingen alkohol och röker självklart inte. Mitt sexliv är sunt.
Jag tänker på att vidareutveckla mig i arbetet, och att ständigt öka min kompetens för att min arbetsgivare ska glädjas åt min insats åt företaget.
Jag älskar att bli betygsatt och värderad av andra.
Jag försäkrar att jag endast har de inkomster jag har angivit ovan, 150 000 kronor om året. Jag intygar att jag betalar skatt för vartenda öre jag har tjänat. Jag bedyrar att jag är sjuk när jag är sjuk.
På heder och samvete.

Underlig färd

Strandade här i sanden
Efter en underlig färd
Här finns allt
Blåa vågor friska vindar
Sand som förpackas tätt
Tryggt i stora balar
Minns hur
Vattnet skvalpade vinden ilade
Vågorna lågade årorna sågade
Träet knarrade flisorna rök
Motvinden ilade
Vattendroppar pilade
Friskade piskade
De seglade förbi med lätta segel
Svips svops
Svirr knirr
Motorer dunkade med rätta takter
Dnk dnk dnk
Takte-ti tak
Åra bröts
Vatten östs
Ro ro vinden kilar
Knot knot stå ut håll in
En blank dag med glitter
ljum bris kisande ögon
I diset en viskning
en hamn en famn
Stilla blixtar
Förunderliga villor
Druknade en smula
Fylldes sakta med sand
Skådar in i universums stjärnor
Gnistrar blixtrar
Beskådar betåras
I böljande sandhavet
Famlar efter styråran.

Må de galna stymparna få sitt straff

Hon ber ofta med hårt klappande hjärta inne i sitt mörka hus i det varma landet, hon knäpper hårt sina vita fingrar som egentligen skulle ha varit svarta på ovansidan. Hon ber om att få behålla sina händer, att slippa få dem avhuggna, att slippa förblöda, slippa smärtan. Hon ber också om att må de onda få sitt straff, må de sluta med stympandet, dödandet, för pengarna. Hon ber att må häxdoktorerna sluta med sina vidskepelser, tron att svarta människor som föds med vit hy är utsatta för trolldom, och att den som får en avhugget ben eller en avhuggen arm får lycka här i livet.
Hon tror att det är andra som köper kroppsdelarna, människor med pengar och att de betalar de galna stymparna.
Hon frågar om hjälp men får bara rysningar till svar, och en gäspning från polisen i det varma landet.

Att bli handplockad

De andra fulingarna blev kvar och jag är en av dem som valdes ut, blev handplockad, direkt ur skogens fuktiga mossa! Det var väl mitt behagliga yttre de föll för, de som plockade mig, och min mjällsöta smak, doft och charm.
Det lönar sig verkligen att tänka på hur man ser ut, sträcka på sig, vifta med stjälken som är stark och smidig, rätta till den mjukformiga hatten, som sitter så nätt på våra halsar.
De andra ruttna, fläckiga, typerna fick stå kvar därute i vätan, fukten och kylan, det är kanske synd om dem, men till stor del har de sig själva att skylla. De gör ju inget för att förändra sin situation! De sköter inte om sig, de har dålig hållning, ful grådaskig maskäten hy, trista typer, helt utan charm, etikett och vett, lusiga, stinker dyig sumpmark, usch! Om de bara visste att sköta om sig själva, sin hälsa och försöka sträcka på sig lite grann. Men ack nej, de sjunker ihop och liksom löses upp när man tar på dem, som äckligt slem.
De får helt enkelt skylla sig själva, att de blev som de blev, och att de inte ryckte upp sig när tid var.
För vem som helst får sin chans här i livet, så är det bara!

ps. Sedan har vi det där med att umgås i de rätta kretsarna, och att umgås med ett läckert snett leende. Mer om det en annan gång.

Höstglöd

Vi kom sent om hösten
Maskätna frusna äpplen
Tände en värmande eld
Tvättade våra ögon, öron

Elden kastade glöd
Rakt in i våra hjärnor
Små gnistor virvlade
Våra munnar brusade

Flammorna falnade
Gnistorna dalade
Våra ögon öron
Brann av glödande kol.

Bomba alltihop

Att snitta bort är lönlöst
Svulsten har invaderat
cellerna, ribosomerna
I alla kopplingar transporter
Lagrad fastspikad
Inkapslad

Bomba alltihop istället
Spräng lås upp
Dörrarna på vid gavel
Låt det blåsa korsdrag
Brinn sväva plocka
Tills du svävar

Många fula fiskar därute

Jag darrar än, det var förfärligt, det som hände i dag. Mamma tittar på en film, smeker mig sakta över ryggen, det är skönt, vi kommer nog aldrig att glömma det som hände i dag..
Jag minns nästan allt.
Mamma sitter på en parkbänk och läser i en bok, jag nosar runt i gräset bakom en buske, detär så många intressanta lukter i den fuktiga jorden, just som jag sniffar stoppas jag av ett par mörka kraftiga byxben, jag hoppar till, känner en kall hand stryka över min rygg, jag blir stel i hela kroppen, handen tar tag om min kropp och lyfter upp mig och jag ser in i ett par smala ögon i ett stort blekt ansikte med kort hår på huvudet.
Mitt hjärta klappar hårt, och mina ben börjar darra.
"Lugn, så fin du är", säger mannen och stryker mig sakta över ryggen.
Hans ögon är små och lite stickande. Var är mamma, gnäller jag inom mig.
"Inte skaka", viskar gubben otäckt mjukt. "Följ mig hem ska du få något gott, något smaskens."
Mitt hjärta lugnar ner sig, jag tänker att det är nog inte så farligt, och gott att äta har jag inget emot. Och sedan kan jag gå till mamma, hon sitter ändå bara och läser, hon märker inget.
Jag slutar gnälla, lutar mig försiktigt mot gubbens jacka som känns sträv mot min korta mjuka päls, och då greppar han mig hårt om nacken, jag rycker till, han stoppar han mig snabbt in i rocken.
Det är varmt, trångt och jag kippar efter luft, hjälp, mamma var är du, försöker jag ropa men inget ljud hörs.
Då hör jag hur mamma ropar mitt namn, mitt hjärta klappar hårt och jag försöker röra mig men jag sitter fast som i ett skruvstäd. Jag hör hur mamma frågar gubben om han har sett mig, men gubben säger nej, han har inget sett, och jag hör hur förtvivlad hon låter, hon nästan gråter. Mitt hjärta slår hårt igen, jag håller nästan på att svimma, och då händer det, det rinner ur mig, kisset, ner längs gubbens skjorta, den blir våt, jag hör gubben svära, han sliter upp jackan, tar tag i min nacke, det gör jätteond och han kastar iväg mig, tvärs över ett staket.
När jag flyger i luften och lander ner i det mjuka gräset, tack och lov här jag mammas röst: Vad i helvete gör du gubbjävel, hon rusar mot gubben som knuffar henne hårt över staketet också, och där ligger hon, jag kravlar mig fram till henne och slickar henne försiktigt i ansiktet, hon har smutsig men jag gör henne ren.
Åh, älsklingen, säger hon, kramar mig hårt och mumlar mot min hals. Aldrig mer ska jag släppa dig ur sikte, den här världen är för farlig för dig, det finns för många fula fiskar här för en sötnos som dig.
Vi har lite ont i ryggen båda två, men det går nog över. Mest är jag nog chockad över att det finns sådana där fula gubbar, och fattar inte varför de ska ta en liten som jag? Har de något fel på hjärnan, eller? Det måste vara något fel på en del människor, när man ger sig på en som är mindre och försvarlös, bara roffar åt sig, för att man se något man vill ha. De är som vuxna elaka barn!
Tur att jag har min lilla mamma, hon är bäst i hela världen.
.

Måttfullt liv

Begapas
vägas mätas
Matas nattas
vyssjas pysslas

Uppfostras
Betygsättas satsas
tjatas ratas
Putsas granskas

Värderas
Utbildas bedömas
Lönesättas sparkas
Lånesättas förökas

Avinstalleras
Vårdas behandlas
Matas gnatas
Rastas nattas

Det smäller

Det smäller, det smattrar
Vita tyget lägger sig
Vinden piskar, viskar
vårdslös lek kan sänka dig!

För många drakar i staden

Konungens styresmän föder alltför många ettriga ombildningsdrakar i den här staden, de tar sig in i bostadshusen och spyr ut sina eldkvastar, lämnar ingen hyresgäst i ro, lismar, lockar och pockar om löften om hyresgästerna köper sina lägenheter, allt blir mycket bättre. Drakarna snärtar med de hårda grönfjälliga svansarna om man tvekar.
Drakarna säger att djänar du dåligt blir du rik, även om du sparkas från jobbet, blir sjuk, räntorna är ju så låga, och de kommer alltid att vara låga . Och de här gamla –70-talshusen är i toppenskick, det är bara att köpa!
Men om man invänder och säger att det är orättvist och odemokratiskt att de som inte vill köpa, inte alls får vara med och besluta att det inte ska vara någon köpstämma, så spyr den förbannade draken ut en osande het eldkvast.
De där ombildningsdrakarna ställer till ett förbannat elände och osämja. Grannar blir ovänner! Tidigare har de hälsat på varandra i trapphus och på gården, men nu är de som förbytta, de gör miner och fräser, skäller och till och med spottar efter varandra.
Ett litet hopp är i alla fall på gång, i vårt kvarter lyckades vi som bekant ta död på en jättestor ombildningsdrake, och grannkvarteret har också lyckats utplåna sin.
Men fler välgödda drakar lurar runt om i staden.
Hoppas de förintas till en osande hög och torra fjäll hela bunten!
　

En kvinna att beundra

Jag beundrar och avundar henne, den mexicanska journalisten Lydia Cacho som har suttit fängslad och torterats för att ha avslöjat en pedofilhärva med förgreningar in i den politiska och ekonomiska eliten i Mexico. Hon tvingas numera ha livvakt eftersom hon är mordhotad.
Jag beundrar henne för hennes mod och energi att avslöja, skriva artiklar och bok och driva den största kvinnojoouren i Mexico. Vid ett framträdande på Kulturhuset i Stockholm den 22 september fick Lydia Cacho frågan om vad hennes drivkraft är:
- Jag hade en mycket bra och kärleksfull uppväxt, min mamma var feminist och psykolog, pappa var militär, han var strukturerad. Och jag så alla orättvisor, att alla barn inte hade det bra. För min övertygelse är att alla ska ha rätt att ha en bra uppväxt och tillvaro, svarade hon och gestikulerade precist och elegant.med sina händer medan hon pratar där framme vid podiet, hennes engelska har en stark amerikansk accent med ett litet staccato i ordföljden
Jag avundar Lydia Cacho, hennes urspung, i sin bok "Jag låter mig inte skrämmas" skriver hon: "I mina ådror rinner blod från portugisiska sjömän, arabiska erövrare, starka och modiga franska kvinnor. Från pappas sida hade jag dessutom med mig budskap från de indianfolk som spanjorerna besegrat i Mexico och från mexicanska militärer.
Det var därför, sa morfar, som jag opponerade mig mot alla former av auktoritärt beteende och alla påtvingade tankesätt. Det föll på min lott att ta till mig mina förfäders och förmödrars kunskap och deras lidande, och göra något av det."
Nu ska jag, en enkel kvinna av folket, läsa hennes bok!

Förbannat också!

Förbannat också
Det hände igen
Mitt i svävande dansen
En klo grep om pannan
kramade hårt
sprattlade till
Bläddrade med spretiga fingrar
Andades sakta ut
Glimmande stjärnor
Klon lossnade
Jag svävar igen.

Hårda tag, det gillar jag!

Vicket himla schysst styre av riket, vi har. Jag behöver knappt betala skatt, får massor av kosing att köpa prylar för, en ny häftig bil, och frugan och ungarna får shoppa loss. Kanske vi skulle köpa en lägenhet åt sonen, räntorna är ju så låga. Funderar faktiskt på att säga upp mig, och bilda ett bolag och köpa en skola, ett dagis, eller en vårdcentral. Man får ju betalt för att man driver det hela, goa skattepengar rakt in i fickan, inga lån behöver man ta, bara köra direkt, kan det bli bättre? Och sedan ska jag se till att det blir pengar över, på ett dagis kan man alltid låta föräldrarna dra dit material och städa och renovera på "trivseldagar". Vinsten flyttar jag så klart till andra bolag, och de där skatteparadisen. Finemang då får jag leva härligt i paradiset.
Eller kanske man skullle försöka komma åt lite kommunal mark? edan sätta upp privatskyltar, förbjudet för andra att beträda, som i England, där får folk inte gå hursomhelst. Gör de det riskerar de att få ett kulskott i baken, ha, ha, ha.
Apropå baken, taskigt att regeringen inte törs skrota anställningsskyddet, så att man direkt utan nåt jävla jollande kan sparka dem som inte passar in på ett jobb. En spark i baken, och ut!
Hårda tag, det gillar jag!

Vi för dina bomärken vidare

Oplanerat försvann du från oss
Som om döden kan planeras
En dag just när blåbären mognade
när semestern var slut
Lämnade du oss utan att ta farväl

Med gråtande hjärtan sökte vi länge
efter dina levande spår
I de väntande hängande skjortärmarna
Med den knappt förnimbara tvåldoften svettlukten
I den ljusa mjuka morgonrocken på sin krok
i den mönstrade fåtöljen vänd mot ljuset
Länge letade vi efter tecknet
Varför – vart – hur?

Alltmedan bladen gulnar
Bleknar de levande spåren
Som en tröst letar vi nu
Efter andra spår
Spåren efter dina utlagda dolda bomärken
I våra tankar, ord, handlingar
Några finner vi i
Kärleken, kunskapen, stoltheten
Med varsamt hjärta bär vi orden framåt
Avhändar till kommande generation
Som för dina bomärken vidare till nästa
Vi tackar dig för det du gav oss
Och
För att du för evigt kommer att leva med oss
　
　
　
　
　
　
　

Konstig lukt

Vad konstigt det luktar?
Det är strömming panerad med kryddor som garsam marsala och gurkmeja, pröva, det är jättegott!
Blä, fuck you, det där kan man inte äta, det är inte riktig svensk strömming!
Det passar alldeles utmärkt med indiska kryddor till det smaklösa strömmingsköttet.
Swedish strömming ska ha svenska kryddor.
Vad menar du med svenska kryddor?
Salt och peppar.
Peppar kommer inte från Sverige, glöm det.
Det har blivit för mycket mix i den svenska fooden, den ska vara pure och from the roots. No bad smells.
Vad är svensk mat?
Tja, potatis, makaroner, köttbullar, hamburgare, pizza…
Stopp, hur kan du säga att pizza är svenskt?
Jag käkar den med oxfilé och bernaisesås, och med starkbärs till, då blir det real swedish crub.
Eh?

Tre tanter ilsknar till

De tre tanterna blänger ilsket på mannen i blå tröja och blå jeans. Den blå mannen ler lite överlägset åt de tre tanterna.
"Ni kommer att få det bra, lägre kostnader, och ni kan ha något som era barn kan få ta över", säger han med armarna i kors över bröstet.
De tre tanterna fnyser, hon i lila kappa, ruskar bekymrat på huvudet.
"Det blir dyrt för oss, vi är pensionärer och vi har det bra i dag här. Vi trivs jättebra."
Tanten med den gröna sjalen sveper sjalen tätare om halsen, och huttrar till. "Det blåser kalla vindar över vårt kvarter, du och andra har blivit stora egoister, ni tänker bara på er själva."
Mannen öppnar munnen för att säga något men hyssjas av den tredje tanten i brun mockajacka, hon har en djup rynka mellan ögonbrynen. Hon viftar med pekfingret mot honom, han ryggar en aning bakåt.
"Du lurar in oss i en dålig affär, och du kommer att sälja på en gång som det blir bostadsrätt."
Den blå mannen förnekar att han ska sälja, han ska bo kvar, och att de har fel, allt kommer att bli toppen, billigt och utan problem.
Då nickar de tre tanterna mot varandra och lämnar den blå mannen, de går ut mot gatan intill.
"Hallå", ropar han efter de tre tanterna. "Era barn eller barnbarn, då. Vill ni inte lämna något till dem?"
"Det är ju det vi vill", ropar de tre tanterna i korus och vänder sig mot mannen.
"Alla våra barn och barnbarn ska få chans att hyra här i framtiden", säger tanten med gröna sjalen som hon nu lossar lite på.
" Och de som flyttar hit för jobben, ska kunna hyra en lägenhet", säger tanten lila kappan.
"Och de som inte klarar dyra lån, eller tycker det är bekvämt att hyra, eller de yngre som skiljer sig och behöver en bra och billig bostad", säger tanten i brun mockajacka.
Den blå mannen ser nu ut som om han har svalt en sur citron, och de tre tanterna buffar till varandra i midjan och vänder ryggen mot mannen.
"Han ska få svälja fler sura citroner.Vänta bara", fnissar de tre tanterna och slår sina handflator mot varandra.

Sträckte mig och drunknade en smula

Sträckte mig för att nå
Stod på tå
För att se
Speglade mig i andra
Sökte försökte
Samlade på grenar
Stora små korta långa
Lät hela världen speglas i mig
framför mig bakom mig

Tills jag en dag

Drunknade en smula

i spegeln
Återkastar ett sken

i världen.

Ölandstokens ambivalens

Härligt solen skiner, sitt inte där och häng, sträck ut dina vackra blad, Orlando, och njut. Ryck upp dig!
Usch, fy, solen sticker i pistillerna, och det värker som 17 i huvudet. Orkar inte sträcka ut alla bladen.
Du glor för mycket på de där såporna på teven, inte undra på att du får huvudvärd. Du ska inte leva ditt liv genom andras liv, lev ditt eget liv istället!-
Du är för tjatig, jag lever väl mitt eget liv. Men det var ett skitbra program i går, det handlade om en sjubarnsmamma, hon hade sju olika pappor till barnen, och de där männen hade slagits, supit och knarkat, och till slut hade hon lärt sig att säga STOPP NU FÅR DET VARA NOG. Och sedan blev hon religiös, och sa hallelulja och träffade en kvinnlig pastor som hon sedan gifte sig med, och de skaffade massor av katter och hundar och några hästar. De flyttade ut på landet och blev böndet och allt blev bra igen.
Men så bra då! Något att vara glad åt! Då kanske också du skulle njuta av landet och den varma sköna septemberluften. Sträck nu på dig, kom nu då. Kuta inte på ryggen så där. Dra lite från ståndaren och utåt.
Äh, lägg av. Jag har inte tid, ska se på ett nytt program, häftgt – Passionerade ekonomer på rymmen – skitkul.
Orlando, hallå, hallå, här är också kul, med solen och jorden och luften och himlen…. Måste nog sätta på mig pistillglasögonen, lite stickig är nog solen. Och lite väl tyst också. Orlando, hallå, vad handlar den om den där serien?

Överge mig inte

Mina smala ben darrade och hjärtat slog hårt när hon försvann så där, lämnade mig helt ensam, hon kom tillbaka men hon får aldrig mer lämna mig, jag skällde och gnällde och jag tror att hon förstod varför jag blev rädd och ledsen.
Det är bäst att ligga på hennes bröst, där jag kan höra hennes hjärta slå. Och blodet som pulserar runt i ådrorna.
Det ger mig ro, och jag känner hur sömning jag blir. Men nu hör jag hur hjärtat slår fortare, hon talar i telefon och låter arg. Hoppas hon lugnar ner sig, jag vill ha lugn och ro, bli smekt och klappad och komma ut på små promenader och få nosa på den fuktiga jorden under buskarna och på de sträva trädstammarna, härliga hemlighetsfulla dofter.
Nu slår hjärtt lugnare igen, och jag känner hur ögonlocken håller på att falla igen, snart somnar jag.
Och jag tänker in i hennes bröst, att hon aldrig ska överge mig.

Du som söker det läckra

Du som söker det läckra, men ändå vill ha något tryggt, inte för stora överraskningar, testa mig.
Ta en tugga, låt den ljuva smaken sprida sig från maggroppen, runt i hela kroppens alla lemmar och skrymslen, jag lovar att du kommer att vilja ha mer av mig!
Jag är en läcker munsbit, späckad med det alldra läckraste innehåll du kan tänka dig. Mjuka, saftiga, runda, fyllningar som får dig att njuta och sväva som på moln, du kommer att känna dig nöjd och belåten när du har smakat på mig, jag kommer att uppfylla hela ditt hungra inre, när du har smakat på mig kommer du att fyllas av en den ljuvaste mättnad.
Och se hur fin jag håller på att bli, se på de fina runda frukterna som pryder mitt mjällvita mulliga yttre, åtrån stiger i mig inför bilden av din mun, dina vackra läppar, när du särar läpparna och blottar dina vita tänder och när din härliga tunga skymtas och sticker ut för att sluka mig. Då, åhhhh……………………………

Bakom kulisserna

Nä, fy fan, så håret ser ut, det blir aldrig bra, gnäller den blonda, snyftar till och slänger ilsket kammen på byrån.
Hennes ansikte drar ihop sig i en ful grimas, och hon som annars anses vacker med sina regelbundna drag, ser nu ut som en häxa med skarpa veck, och rödfnasigt ansikte. Ögonen är smala hårda springor.
Kompisen, den brunhåriga, halvligger på sängen och säger inget, hon blev själv klar med håret på en minut..
Som om det inte fanns tillräckligt att gråta åt i tillvaron än en skiten frisyr, tänker hon.
- Sluta nu, du ser väl bra ut, säger hon och kväver en gäspning.
Nää, fräser den blonda och gör ett nytt försök.
Kompisen betraktar slött det noggranna kammandet, sprayandet som bildar en gråvit sky runt det blonda håret, den skarpunkna lukten sprider sig i rummet, hon den reser sig upp ur sängen, tassar fram mot fönstret och slår upp det på vid gavel, hon hänger ut genom fönstret drar in den friska höstluften ner i lungorna.
Den gulvita månen lyser skarpt mot den svarta himlen, i hennes synfält bildar trädens grenar ett mönster mot den gulvita rundeln, det liknar en scen i en skräckfilm. Tänk att människor har gått på den där himlakroppen!
Kom och se, nåt häftigt, ropar hon in i rummet.
Schoiii, schoiii, en ny pust av den skarpunkna lukten tränger ut i den friska luften, kväver vidare tankeutflykter.
Kom, vi kan gå nu, hör hon bakom sig.
Hon sväljer hårt och smäller igen fönstret med en smäll.
Den blonda står med ryggen mot henne, hon gräver sin lilla handväska,en liten sak med stora guldspännen.
Hörru, ska verkligen de där hårstråna ligga så där snett i nacken, säger den brunhåriga.
Den blondas axlar blir som en stel galge, och hon skriker och rusar tillbaka till byrån och tar upp en liten spegel ur väskan.
Äh, lugna dig, jag bara skämtade, det ser helt perfekt, perfekt som den värsta frisyren på den värsta salongen, ler den brunhåriga. Kom nu då, bussen går om någon minut, vi måste skynda oss.
　
　

Äntligen fredag

De svarta ovala borden blänker i beslutsamhetens sken
I avlånga foajén ett stilla uppfostrat sorl
Smalnade grusögon väntar på det stora genombrottet
Och här inom de fyra väggarna
Cirklar själen i fyrkanter.