Många fula fiskar därute

Jag darrar än, det var förfärligt, det som hände i dag. Mamma tittar på en film, smeker mig sakta över ryggen, det är skönt, vi kommer nog aldrig att glömma det som hände i dag..
Jag minns nästan allt.
Mamma sitter på en parkbänk och läser i en bok, jag nosar runt i gräset bakom en buske, detär så många intressanta lukter i den fuktiga jorden, just som jag sniffar stoppas jag av ett par mörka kraftiga byxben, jag hoppar till, känner en kall hand stryka över min rygg, jag blir stel i hela kroppen, handen tar tag om min kropp och lyfter upp mig och jag ser in i ett par smala ögon i ett stort blekt ansikte med kort hår på huvudet.
Mitt hjärta klappar hårt, och mina ben börjar darra.
"Lugn, så fin du är", säger mannen och stryker mig sakta över ryggen.
Hans ögon är små och lite stickande. Var är mamma, gnäller jag inom mig.
"Inte skaka", viskar gubben otäckt mjukt. "Följ mig hem ska du få något gott, något smaskens."
Mitt hjärta lugnar ner sig, jag tänker att det är nog inte så farligt, och gott att äta har jag inget emot. Och sedan kan jag gå till mamma, hon sitter ändå bara och läser, hon märker inget.
Jag slutar gnälla, lutar mig försiktigt mot gubbens jacka som känns sträv mot min korta mjuka päls, och då greppar han mig hårt om nacken, jag rycker till, han stoppar han mig snabbt in i rocken.
Det är varmt, trångt och jag kippar efter luft, hjälp, mamma var är du, försöker jag ropa men inget ljud hörs.
Då hör jag hur mamma ropar mitt namn, mitt hjärta klappar hårt och jag försöker röra mig men jag sitter fast som i ett skruvstäd. Jag hör hur mamma frågar gubben om han har sett mig, men gubben säger nej, han har inget sett, och jag hör hur förtvivlad hon låter, hon nästan gråter. Mitt hjärta slår hårt igen, jag håller nästan på att svimma, och då händer det, det rinner ur mig, kisset, ner längs gubbens skjorta, den blir våt, jag hör gubben svära, han sliter upp jackan, tar tag i min nacke, det gör jätteond och han kastar iväg mig, tvärs över ett staket.
När jag flyger i luften och lander ner i det mjuka gräset, tack och lov här jag mammas röst: Vad i helvete gör du gubbjävel, hon rusar mot gubben som knuffar henne hårt över staketet också, och där ligger hon, jag kravlar mig fram till henne och slickar henne försiktigt i ansiktet, hon har smutsig men jag gör henne ren.
Åh, älsklingen, säger hon, kramar mig hårt och mumlar mot min hals. Aldrig mer ska jag släppa dig ur sikte, den här världen är för farlig för dig, det finns för många fula fiskar här för en sötnos som dig.
Vi har lite ont i ryggen båda två, men det går nog över. Mest är jag nog chockad över att det finns sådana där fula gubbar, och fattar inte varför de ska ta en liten som jag? Har de något fel på hjärnan, eller? Det måste vara något fel på en del människor, när man ger sig på en som är mindre och försvarlös, bara roffar åt sig, för att man se något man vill ha. De är som vuxna elaka barn!
Tur att jag har min lilla mamma, hon är bäst i hela världen.
.

Måttfullt liv

Begapas
vägas mätas
Matas nattas
vyssjas pysslas

Uppfostras
Betygsättas satsas
tjatas ratas
Putsas granskas

Värderas
Utbildas bedömas
Lönesättas sparkas
Lånesättas förökas

Avinstalleras
Vårdas behandlas
Matas gnatas
Rastas nattas

Det smäller

Det smäller, det smattrar
Vita tyget lägger sig
Vinden piskar, viskar
vårdslös lek kan sänka dig!

För många drakar i staden

Konungens styresmän föder alltför många ettriga ombildningsdrakar i den här staden, de tar sig in i bostadshusen och spyr ut sina eldkvastar, lämnar ingen hyresgäst i ro, lismar, lockar och pockar om löften om hyresgästerna köper sina lägenheter, allt blir mycket bättre. Drakarna snärtar med de hårda grönfjälliga svansarna om man tvekar.
Drakarna säger att djänar du dåligt blir du rik, även om du sparkas från jobbet, blir sjuk, räntorna är ju så låga, och de kommer alltid att vara låga . Och de här gamla –70-talshusen är i toppenskick, det är bara att köpa!
Men om man invänder och säger att det är orättvist och odemokratiskt att de som inte vill köpa, inte alls får vara med och besluta att det inte ska vara någon köpstämma, så spyr den förbannade draken ut en osande het eldkvast.
De där ombildningsdrakarna ställer till ett förbannat elände och osämja. Grannar blir ovänner! Tidigare har de hälsat på varandra i trapphus och på gården, men nu är de som förbytta, de gör miner och fräser, skäller och till och med spottar efter varandra.
Ett litet hopp är i alla fall på gång, i vårt kvarter lyckades vi som bekant ta död på en jättestor ombildningsdrake, och grannkvarteret har också lyckats utplåna sin.
Men fler välgödda drakar lurar runt om i staden.
Hoppas de förintas till en osande hög och torra fjäll hela bunten!
　

En kvinna att beundra

Jag beundrar och avundar henne, den mexicanska journalisten Lydia Cacho som har suttit fängslad och torterats för att ha avslöjat en pedofilhärva med förgreningar in i den politiska och ekonomiska eliten i Mexico. Hon tvingas numera ha livvakt eftersom hon är mordhotad.
Jag beundrar henne för hennes mod och energi att avslöja, skriva artiklar och bok och driva den största kvinnojoouren i Mexico. Vid ett framträdande på Kulturhuset i Stockholm den 22 september fick Lydia Cacho frågan om vad hennes drivkraft är:
- Jag hade en mycket bra och kärleksfull uppväxt, min mamma var feminist och psykolog, pappa var militär, han var strukturerad. Och jag så alla orättvisor, att alla barn inte hade det bra. För min övertygelse är att alla ska ha rätt att ha en bra uppväxt och tillvaro, svarade hon och gestikulerade precist och elegant.med sina händer medan hon pratar där framme vid podiet, hennes engelska har en stark amerikansk accent med ett litet staccato i ordföljden
Jag avundar Lydia Cacho, hennes urspung, i sin bok "Jag låter mig inte skrämmas" skriver hon: "I mina ådror rinner blod från portugisiska sjömän, arabiska erövrare, starka och modiga franska kvinnor. Från pappas sida hade jag dessutom med mig budskap från de indianfolk som spanjorerna besegrat i Mexico och från mexicanska militärer.
Det var därför, sa morfar, som jag opponerade mig mot alla former av auktoritärt beteende och alla påtvingade tankesätt. Det föll på min lott att ta till mig mina förfäders och förmödrars kunskap och deras lidande, och göra något av det."
Nu ska jag, en enkel kvinna av folket, läsa hennes bok!

Förbannat också!

Förbannat också
Det hände igen
Mitt i svävande dansen
En klo grep om pannan
kramade hårt
sprattlade till
Bläddrade med spretiga fingrar
Andades sakta ut
Glimmande stjärnor
Klon lossnade
Jag svävar igen.

Hårda tag, det gillar jag!

Vicket himla schysst styre av riket, vi har. Jag behöver knappt betala skatt, får massor av kosing att köpa prylar för, en ny häftig bil, och frugan och ungarna får shoppa loss. Kanske vi skulle köpa en lägenhet åt sonen, räntorna är ju så låga. Funderar faktiskt på att säga upp mig, och bilda ett bolag och köpa en skola, ett dagis, eller en vårdcentral. Man får ju betalt för att man driver det hela, goa skattepengar rakt in i fickan, inga lån behöver man ta, bara köra direkt, kan det bli bättre? Och sedan ska jag se till att det blir pengar över, på ett dagis kan man alltid låta föräldrarna dra dit material och städa och renovera på "trivseldagar". Vinsten flyttar jag så klart till andra bolag, och de där skatteparadisen. Finemang då får jag leva härligt i paradiset.
Eller kanske man skullle försöka komma åt lite kommunal mark? edan sätta upp privatskyltar, förbjudet för andra att beträda, som i England, där får folk inte gå hursomhelst. Gör de det riskerar de att få ett kulskott i baken, ha, ha, ha.
Apropå baken, taskigt att regeringen inte törs skrota anställningsskyddet, så att man direkt utan nåt jävla jollande kan sparka dem som inte passar in på ett jobb. En spark i baken, och ut!
Hårda tag, det gillar jag!

Vi för dina bomärken vidare

Oplanerat försvann du från oss
Som om döden kan planeras
En dag just när blåbären mognade
när semestern var slut
Lämnade du oss utan att ta farväl

Med gråtande hjärtan sökte vi länge
efter dina levande spår
I de väntande hängande skjortärmarna
Med den knappt förnimbara tvåldoften svettlukten
I den ljusa mjuka morgonrocken på sin krok
i den mönstrade fåtöljen vänd mot ljuset
Länge letade vi efter tecknet
Varför – vart – hur?

Alltmedan bladen gulnar
Bleknar de levande spåren
Som en tröst letar vi nu
Efter andra spår
Spåren efter dina utlagda dolda bomärken
I våra tankar, ord, handlingar
Några finner vi i
Kärleken, kunskapen, stoltheten
Med varsamt hjärta bär vi orden framåt
Avhändar till kommande generation
Som för dina bomärken vidare till nästa
Vi tackar dig för det du gav oss
Och
För att du för evigt kommer att leva med oss
　
　
　
　
　
　
　

Konstig lukt

Vad konstigt det luktar?
Det är strömming panerad med kryddor som garsam marsala och gurkmeja, pröva, det är jättegott!
Blä, fuck you, det där kan man inte äta, det är inte riktig svensk strömming!
Det passar alldeles utmärkt med indiska kryddor till det smaklösa strömmingsköttet.
Swedish strömming ska ha svenska kryddor.
Vad menar du med svenska kryddor?
Salt och peppar.
Peppar kommer inte från Sverige, glöm det.
Det har blivit för mycket mix i den svenska fooden, den ska vara pure och from the roots. No bad smells.
Vad är svensk mat?
Tja, potatis, makaroner, köttbullar, hamburgare, pizza…
Stopp, hur kan du säga att pizza är svenskt?
Jag käkar den med oxfilé och bernaisesås, och med starkbärs till, då blir det real swedish crub.
Eh?

Tre tanter ilsknar till

De tre tanterna blänger ilsket på mannen i blå tröja och blå jeans. Den blå mannen ler lite överlägset åt de tre tanterna.
"Ni kommer att få det bra, lägre kostnader, och ni kan ha något som era barn kan få ta över", säger han med armarna i kors över bröstet.
De tre tanterna fnyser, hon i lila kappa, ruskar bekymrat på huvudet.
"Det blir dyrt för oss, vi är pensionärer och vi har det bra i dag här. Vi trivs jättebra."
Tanten med den gröna sjalen sveper sjalen tätare om halsen, och huttrar till. "Det blåser kalla vindar över vårt kvarter, du och andra har blivit stora egoister, ni tänker bara på er själva."
Mannen öppnar munnen för att säga något men hyssjas av den tredje tanten i brun mockajacka, hon har en djup rynka mellan ögonbrynen. Hon viftar med pekfingret mot honom, han ryggar en aning bakåt.
"Du lurar in oss i en dålig affär, och du kommer att sälja på en gång som det blir bostadsrätt."
Den blå mannen förnekar att han ska sälja, han ska bo kvar, och att de har fel, allt kommer att bli toppen, billigt och utan problem.
Då nickar de tre tanterna mot varandra och lämnar den blå mannen, de går ut mot gatan intill.
"Hallå", ropar han efter de tre tanterna. "Era barn eller barnbarn, då. Vill ni inte lämna något till dem?"
"Det är ju det vi vill", ropar de tre tanterna i korus och vänder sig mot mannen.
"Alla våra barn och barnbarn ska få chans att hyra här i framtiden", säger tanten med gröna sjalen som hon nu lossar lite på.
" Och de som flyttar hit för jobben, ska kunna hyra en lägenhet", säger tanten lila kappan.
"Och de som inte klarar dyra lån, eller tycker det är bekvämt att hyra, eller de yngre som skiljer sig och behöver en bra och billig bostad", säger tanten i brun mockajacka.
Den blå mannen ser nu ut som om han har svalt en sur citron, och de tre tanterna buffar till varandra i midjan och vänder ryggen mot mannen.
"Han ska få svälja fler sura citroner.Vänta bara", fnissar de tre tanterna och slår sina handflator mot varandra.

Sträckte mig och drunknade en smula

Sträckte mig för att nå
Stod på tå
För att se
Speglade mig i andra
Sökte försökte
Samlade på grenar
Stora små korta långa
Lät hela världen speglas i mig
framför mig bakom mig

Tills jag en dag

Drunknade en smula

i spegeln
Återkastar ett sken

i världen.

Ölandstokens ambivalens

Härligt solen skiner, sitt inte där och häng, sträck ut dina vackra blad, Orlando, och njut. Ryck upp dig!
Usch, fy, solen sticker i pistillerna, och det värker som 17 i huvudet. Orkar inte sträcka ut alla bladen.
Du glor för mycket på de där såporna på teven, inte undra på att du får huvudvärd. Du ska inte leva ditt liv genom andras liv, lev ditt eget liv istället!-
Du är för tjatig, jag lever väl mitt eget liv. Men det var ett skitbra program i går, det handlade om en sjubarnsmamma, hon hade sju olika pappor till barnen, och de där männen hade slagits, supit och knarkat, och till slut hade hon lärt sig att säga STOPP NU FÅR DET VARA NOG. Och sedan blev hon religiös, och sa hallelulja och träffade en kvinnlig pastor som hon sedan gifte sig med, och de skaffade massor av katter och hundar och några hästar. De flyttade ut på landet och blev böndet och allt blev bra igen.
Men så bra då! Något att vara glad åt! Då kanske också du skulle njuta av landet och den varma sköna septemberluften. Sträck nu på dig, kom nu då. Kuta inte på ryggen så där. Dra lite från ståndaren och utåt.
Äh, lägg av. Jag har inte tid, ska se på ett nytt program, häftgt – Passionerade ekonomer på rymmen – skitkul.
Orlando, hallå, hallå, här är också kul, med solen och jorden och luften och himlen…. Måste nog sätta på mig pistillglasögonen, lite stickig är nog solen. Och lite väl tyst också. Orlando, hallå, vad handlar den om den där serien?

Överge mig inte

Mina smala ben darrade och hjärtat slog hårt när hon försvann så där, lämnade mig helt ensam, hon kom tillbaka men hon får aldrig mer lämna mig, jag skällde och gnällde och jag tror att hon förstod varför jag blev rädd och ledsen.
Det är bäst att ligga på hennes bröst, där jag kan höra hennes hjärta slå. Och blodet som pulserar runt i ådrorna.
Det ger mig ro, och jag känner hur sömning jag blir. Men nu hör jag hur hjärtat slår fortare, hon talar i telefon och låter arg. Hoppas hon lugnar ner sig, jag vill ha lugn och ro, bli smekt och klappad och komma ut på små promenader och få nosa på den fuktiga jorden under buskarna och på de sträva trädstammarna, härliga hemlighetsfulla dofter.
Nu slår hjärtt lugnare igen, och jag känner hur ögonlocken håller på att falla igen, snart somnar jag.
Och jag tänker in i hennes bröst, att hon aldrig ska överge mig.

Du som söker det läckra

Du som söker det läckra, men ändå vill ha något tryggt, inte för stora överraskningar, testa mig.
Ta en tugga, låt den ljuva smaken sprida sig från maggroppen, runt i hela kroppens alla lemmar och skrymslen, jag lovar att du kommer att vilja ha mer av mig!
Jag är en läcker munsbit, späckad med det alldra läckraste innehåll du kan tänka dig. Mjuka, saftiga, runda, fyllningar som får dig att njuta och sväva som på moln, du kommer att känna dig nöjd och belåten när du har smakat på mig, jag kommer att uppfylla hela ditt hungra inre, när du har smakat på mig kommer du att fyllas av en den ljuvaste mättnad.
Och se hur fin jag håller på att bli, se på de fina runda frukterna som pryder mitt mjällvita mulliga yttre, åtrån stiger i mig inför bilden av din mun, dina vackra läppar, när du särar läpparna och blottar dina vita tänder och när din härliga tunga skymtas och sticker ut för att sluka mig. Då, åhhhh……………………………

Bakom kulisserna

Nä, fy fan, så håret ser ut, det blir aldrig bra, gnäller den blonda, snyftar till och slänger ilsket kammen på byrån.
Hennes ansikte drar ihop sig i en ful grimas, och hon som annars anses vacker med sina regelbundna drag, ser nu ut som en häxa med skarpa veck, och rödfnasigt ansikte. Ögonen är smala hårda springor.
Kompisen, den brunhåriga, halvligger på sängen och säger inget, hon blev själv klar med håret på en minut..
Som om det inte fanns tillräckligt att gråta åt i tillvaron än en skiten frisyr, tänker hon.
- Sluta nu, du ser väl bra ut, säger hon och kväver en gäspning.
Nää, fräser den blonda och gör ett nytt försök.
Kompisen betraktar slött det noggranna kammandet, sprayandet som bildar en gråvit sky runt det blonda håret, den skarpunkna lukten sprider sig i rummet, hon den reser sig upp ur sängen, tassar fram mot fönstret och slår upp det på vid gavel, hon hänger ut genom fönstret drar in den friska höstluften ner i lungorna.
Den gulvita månen lyser skarpt mot den svarta himlen, i hennes synfält bildar trädens grenar ett mönster mot den gulvita rundeln, det liknar en scen i en skräckfilm. Tänk att människor har gått på den där himlakroppen!
Kom och se, nåt häftigt, ropar hon in i rummet.
Schoiii, schoiii, en ny pust av den skarpunkna lukten tränger ut i den friska luften, kväver vidare tankeutflykter.
Kom, vi kan gå nu, hör hon bakom sig.
Hon sväljer hårt och smäller igen fönstret med en smäll.
Den blonda står med ryggen mot henne, hon gräver sin lilla handväska,en liten sak med stora guldspännen.
Hörru, ska verkligen de där hårstråna ligga så där snett i nacken, säger den brunhåriga.
Den blondas axlar blir som en stel galge, och hon skriker och rusar tillbaka till byrån och tar upp en liten spegel ur väskan.
Äh, lugna dig, jag bara skämtade, det ser helt perfekt, perfekt som den värsta frisyren på den värsta salongen, ler den brunhåriga. Kom nu då, bussen går om någon minut, vi måste skynda oss.
　
　

Äntligen fredag

De svarta ovala borden blänker i beslutsamhetens sken
I avlånga foajén ett stilla uppfostrat sorl
Smalnade grusögon väntar på det stora genombrottet
Och här inom de fyra väggarna
Cirklar själen i fyrkanter.

Magen skriker av sorg

Mamma var är pappa, vi är hungriga, vi vill ha mat!
Mamma Grävling sniffar med nosen oroligt ut ur grytet, vädrar den varma svaga morgonsolen, för en gångs skull försöker hon inte puffa till de små ungarna, för att få tyst på gnället och kivet.
Han borde vara hemma snart, med lite säd, kanske daggmaskar, eller en mättande råtta.
Hennes mage värker av hunger men hon kan inte lämna de små, de skulle genast ränna efter henne, och kanske villa bort sig i åkern, skogen och kanske det värsta av allt hos de där stora konstiga djuren som har de där stora vidundren, odjuren som bara blir fler och fler och kommer närmare och närmare.
Hon vill inte tänka på vad som kan ha hänt med honom, samma som hände grannen, han som bodde i övervåningen.
Hon vill inte tänka, att det kan vara de där odjuren, de stora vidundren, som dundrar långt borta, och kommer allt närmare, det skallrar i jorden, i deras gryte när odjuren drar fram ovanför dem.
Hon vill inte tänka, att de där odjuren dödade grannen.
Hon vill inte, vill inte, tänka att de där odjuren har dödat hennes man och ungarnas pappa.
Hön hör hur ungarna snyftar av hunger, hennes mage skriker nu av sorg.
　

Snart går vi i hösten in

Snart går vi in i hösten
Den kyliga röken över ängen
Drar över våra händer
Och vi famlar för en stund
Efter våra minnen
Sedan länge sedan lagda i glömskans lådor
Det där var en annan då
Som log i vårens strålar
Föga anade den starka strömmen
Den starka kraften som pressar
Hårt obevekligt driver drar snurrar runt
Överger oss och vi står ensamma kvar
Vi stänger lådan
Det där spelar ändå ingen roll
Minneslöst famnar oss hösten