Jag darrar än, det var förfärligt, det som hände i dag. Mamma tittar på en film, smeker mig sakta över ryggen, det är skönt, vi kommer nog aldrig att glömma det som hände i dag..
Jag minns nästan allt.
Mamma sitter på en parkbänk och läser i en bok, jag nosar runt i gräset bakom en buske, detär så många intressanta lukter i den fuktiga jorden, just som jag sniffar stoppas jag av ett par mörka kraftiga byxben, jag hoppar till, känner en kall hand stryka över min rygg, jag blir stel i hela kroppen, handen tar tag om min kropp och lyfter upp mig och jag ser in i ett par smala ögon i ett stort blekt ansikte med kort hår på huvudet.
Mitt hjärta klappar hårt, och mina ben börjar darra.
"Lugn, så fin du är", säger mannen och stryker mig sakta över ryggen.
Hans ögon är små och lite stickande. Var är mamma, gnäller jag inom mig.
"Inte skaka", viskar gubben otäckt mjukt. "Följ mig hem ska du få något gott, något smaskens."
Mitt hjärta lugnar ner sig, jag tänker att det är nog inte så farligt, och gott att äta har jag inget emot. Och sedan kan jag gå till mamma, hon sitter ändå bara och läser, hon märker inget.
Jag slutar gnälla, lutar mig försiktigt mot gubbens jacka som känns sträv mot min korta mjuka päls, och då greppar han mig hårt om nacken, jag rycker till, han stoppar han mig snabbt in i rocken.
Det är varmt, trångt och jag kippar efter luft, hjälp, mamma var är du, försöker jag ropa men inget ljud hörs.
Då hör jag hur mamma ropar mitt namn, mitt hjärta klappar hårt och jag försöker röra mig men jag sitter fast som i ett skruvstäd. Jag hör hur mamma frågar gubben om han har sett mig, men gubben säger nej, han har inget sett, och jag hör hur förtvivlad hon låter, hon nästan gråter. Mitt hjärta slår hårt igen, jag håller nästan på att svimma, och då händer det, det rinner ur mig, kisset, ner längs gubbens skjorta, den blir våt, jag hör gubben svära, han sliter upp jackan, tar tag i min nacke, det gör jätteond och han kastar iväg mig, tvärs över ett staket.
När jag flyger i luften och lander ner i det mjuka gräset, tack och lov här jag mammas röst: Vad i helvete gör du gubbjävel, hon rusar mot gubben som knuffar henne hårt över staketet också, och där ligger hon, jag kravlar mig fram till henne och slickar henne försiktigt i ansiktet, hon har smutsig men jag gör henne ren.
Åh, älsklingen, säger hon, kramar mig hårt och mumlar mot min hals. Aldrig mer ska jag släppa dig ur sikte, den här världen är för farlig för dig, det finns för många fula fiskar här för en sötnos som dig.
Vi har lite ont i ryggen båda två, men det går nog över. Mest är jag nog chockad över att det finns sådana där fula gubbar, och fattar inte varför de ska ta en liten som jag? Har de något fel på hjärnan, eller? Det måste vara något fel på en del människor, när man ger sig på en som är mindre och försvarlös, bara roffar åt sig, för att man se något man vill ha. De är som vuxna elaka barn!
Tur att jag har min lilla mamma, hon är bäst i hela världen.
.
Jag minns nästan allt.
Mamma sitter på en parkbänk och läser i en bok, jag nosar runt i gräset bakom en buske, detär så många intressanta lukter i den fuktiga jorden, just som jag sniffar stoppas jag av ett par mörka kraftiga byxben, jag hoppar till, känner en kall hand stryka över min rygg, jag blir stel i hela kroppen, handen tar tag om min kropp och lyfter upp mig och jag ser in i ett par smala ögon i ett stort blekt ansikte med kort hår på huvudet.
Mitt hjärta klappar hårt, och mina ben börjar darra.
"Lugn, så fin du är", säger mannen och stryker mig sakta över ryggen.
Hans ögon är små och lite stickande. Var är mamma, gnäller jag inom mig.
"Inte skaka", viskar gubben otäckt mjukt. "Följ mig hem ska du få något gott, något smaskens."
Mitt hjärta lugnar ner sig, jag tänker att det är nog inte så farligt, och gott att äta har jag inget emot. Och sedan kan jag gå till mamma, hon sitter ändå bara och läser, hon märker inget.
Jag slutar gnälla, lutar mig försiktigt mot gubbens jacka som känns sträv mot min korta mjuka päls, och då greppar han mig hårt om nacken, jag rycker till, han stoppar han mig snabbt in i rocken.
Det är varmt, trångt och jag kippar efter luft, hjälp, mamma var är du, försöker jag ropa men inget ljud hörs.
Då hör jag hur mamma ropar mitt namn, mitt hjärta klappar hårt och jag försöker röra mig men jag sitter fast som i ett skruvstäd. Jag hör hur mamma frågar gubben om han har sett mig, men gubben säger nej, han har inget sett, och jag hör hur förtvivlad hon låter, hon nästan gråter. Mitt hjärta slår hårt igen, jag håller nästan på att svimma, och då händer det, det rinner ur mig, kisset, ner längs gubbens skjorta, den blir våt, jag hör gubben svära, han sliter upp jackan, tar tag i min nacke, det gör jätteond och han kastar iväg mig, tvärs över ett staket.
När jag flyger i luften och lander ner i det mjuka gräset, tack och lov här jag mammas röst: Vad i helvete gör du gubbjävel, hon rusar mot gubben som knuffar henne hårt över staketet också, och där ligger hon, jag kravlar mig fram till henne och slickar henne försiktigt i ansiktet, hon har smutsig men jag gör henne ren.
Åh, älsklingen, säger hon, kramar mig hårt och mumlar mot min hals. Aldrig mer ska jag släppa dig ur sikte, den här världen är för farlig för dig, det finns för många fula fiskar här för en sötnos som dig.
Vi har lite ont i ryggen båda två, men det går nog över. Mest är jag nog chockad över att det finns sådana där fula gubbar, och fattar inte varför de ska ta en liten som jag? Har de något fel på hjärnan, eller? Det måste vara något fel på en del människor, när man ger sig på en som är mindre och försvarlös, bara roffar åt sig, för att man se något man vill ha. De är som vuxna elaka barn!
Tur att jag har min lilla mamma, hon är bäst i hela världen.
.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar