Nä, fy fan, så håret ser ut, det blir aldrig bra, gnäller den blonda, snyftar till och slänger ilsket kammen på byrån.
Hennes ansikte drar ihop sig i en ful grimas, och hon som annars anses vacker med sina regelbundna drag, ser nu ut som en häxa med skarpa veck, och rödfnasigt ansikte. Ögonen är smala hårda springor.
Kompisen, den brunhåriga, halvligger på sängen och säger inget, hon blev själv klar med håret på en minut..
Som om det inte fanns tillräckligt att gråta åt i tillvaron än en skiten frisyr, tänker hon.
- Sluta nu, du ser väl bra ut, säger hon och kväver en gäspning.
Nää, fräser den blonda och gör ett nytt försök.
Kompisen betraktar slött det noggranna kammandet, sprayandet som bildar en gråvit sky runt det blonda håret, den skarpunkna lukten sprider sig i rummet, hon den reser sig upp ur sängen, tassar fram mot fönstret och slår upp det på vid gavel, hon hänger ut genom fönstret drar in den friska höstluften ner i lungorna.
Den gulvita månen lyser skarpt mot den svarta himlen, i hennes synfält bildar trädens grenar ett mönster mot den gulvita rundeln, det liknar en scen i en skräckfilm. Tänk att människor har gått på den där himlakroppen!
Kom och se, nåt häftigt, ropar hon in i rummet.
Schoiii, schoiii, en ny pust av den skarpunkna lukten tränger ut i den friska luften, kväver vidare tankeutflykter.
Kom, vi kan gå nu, hör hon bakom sig.
Hon sväljer hårt och smäller igen fönstret med en smäll.
Den blonda står med ryggen mot henne, hon gräver sin lilla handväska,en liten sak med stora guldspännen.
Hörru, ska verkligen de där hårstråna ligga så där snett i nacken, säger den brunhåriga.
Den blondas axlar blir som en stel galge, och hon skriker och rusar tillbaka till byrån och tar upp en liten spegel ur väskan.
Äh, lugna dig, jag bara skämtade, det ser helt perfekt, perfekt som den värsta frisyren på den värsta salongen, ler den brunhåriga. Kom nu då, bussen går om någon minut, vi måste skynda oss.
Hennes ansikte drar ihop sig i en ful grimas, och hon som annars anses vacker med sina regelbundna drag, ser nu ut som en häxa med skarpa veck, och rödfnasigt ansikte. Ögonen är smala hårda springor.
Kompisen, den brunhåriga, halvligger på sängen och säger inget, hon blev själv klar med håret på en minut..
Som om det inte fanns tillräckligt att gråta åt i tillvaron än en skiten frisyr, tänker hon.
- Sluta nu, du ser väl bra ut, säger hon och kväver en gäspning.
Nää, fräser den blonda och gör ett nytt försök.
Kompisen betraktar slött det noggranna kammandet, sprayandet som bildar en gråvit sky runt det blonda håret, den skarpunkna lukten sprider sig i rummet, hon den reser sig upp ur sängen, tassar fram mot fönstret och slår upp det på vid gavel, hon hänger ut genom fönstret drar in den friska höstluften ner i lungorna.
Den gulvita månen lyser skarpt mot den svarta himlen, i hennes synfält bildar trädens grenar ett mönster mot den gulvita rundeln, det liknar en scen i en skräckfilm. Tänk att människor har gått på den där himlakroppen!
Kom och se, nåt häftigt, ropar hon in i rummet.
Schoiii, schoiii, en ny pust av den skarpunkna lukten tränger ut i den friska luften, kväver vidare tankeutflykter.
Kom, vi kan gå nu, hör hon bakom sig.
Hon sväljer hårt och smäller igen fönstret med en smäll.
Den blonda står med ryggen mot henne, hon gräver sin lilla handväska,en liten sak med stora guldspännen.
Hörru, ska verkligen de där hårstråna ligga så där snett i nacken, säger den brunhåriga.
Den blondas axlar blir som en stel galge, och hon skriker och rusar tillbaka till byrån och tar upp en liten spegel ur väskan.
Äh, lugna dig, jag bara skämtade, det ser helt perfekt, perfekt som den värsta frisyren på den värsta salongen, ler den brunhåriga. Kom nu då, bussen går om någon minut, vi måste skynda oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar