Det här är ingen lekstuga

Jag tycker att du ska ta bort ordet skyldig, det låter för allvarligt! Använd ska istället.
Men de måste göra som vi har sagt. Det här är ingen lekstuga!
Jag tycker att man ska skriva att vi ska vägleda dem.
Nej, styra ska vi, annars blir det bara dynga av alltihop.
Nu överdriver du, det behöver det väl inte bli.
Jo, någon ordning måste det vara
Ordning kan det väl bli ändå. Och det är bättre att vi får med dem i våra idéer. Vi måste berätta varför vi vill att de ska använda det nya konceptet, och varför det är bra för dem. Sedan tycker jag att de inte ska uteslutas för att de inte gör som vi vill.
De måste uteslutas, puts väck, om de inte följer reglerna.
Det där verkar vara mera regler för en sekt.
Då är det väl bara att dra om det inte passar.
Menar du det? De kommer att bli galna!
Sure, vad trodde du. Att det var ett skämt eller?
Då får du ta över hela jobbet, jag medverkar inte i det här.
Ok, lika bra det. Nu ska det bli tuffa tag här med tydliga klara regler och inget floskeltjafs, nu ska vi styra mot nya mål, ta nya initiativ, göra nya insatser, formulera ett nytt åtgärdsprogram och syfta till en högre nivå i våra strävanden mot det bästa för företaget..

Den svarta mattan är utrullad

Den svarta mattan är utrullad när vi återvänder från vår flykt sent en kväll, lyktstolparna bugar stelt, fordonens fronter ler sina vargagrin och skyltfönstren flirtar förföriskt åt oss. Vi säkrar våra plånböcker och vässar våra tungor för stålskodda möten.
Men i våra hjärtan rasslar mjukt de guldgula asplöven.

Mattan är utrullad framför våra fötter

Den guldgula mattan är utrullad framför våra fötter, välkomnar oss, när vi anländer sent till vårt eget rike. De smäckra stolta asparna bugar lätt, och vinden bär oss framåt, steg för steg mot den gyllene lövande porten.
Vi sträcker på våra stela ryggar, all trötthet efter den långa färden på svarta hårda vägar är som bortblåst, vi ler mot mottagningskommittén, som med rasslande grenar applåderar vår ankomst. Regndropparna tvättar våra bleka kinder som sakta färgas röda, vårt bagage greppas med lätta händer och vi går framåt på den mjuka mattan mot den gyllene porten.

Stickande eld

En glödande massa rinner i mina ådror.
Elden är stickande het, svettdropparna tränger fram på min panna.
Jag dricker ett glas vatten för att släcka den glödande massan, men det hjälper inte, det svider i halsen och jag hostar till.
En liten gnista flyger ur min mun, en till och en till, det går inte att hejda, jag kväljer, sväljer men trycker är för hårt, jag spyr ut eldkvastar och jag känner hur kroppen sakta svalnar, känns lätt, ren.
Eldslågor börjar slå upp intill mig, men de bränns inte, jag går rakt igenom dem, jag svävar.
　

Rispar i storm

I grunden är jag en stabil varelse
vispar runt med handfasta råd
men allra längst där ute på topparna
rispar jag i rasande storm

Brinnande lugnande tavla

Bilarna brusar, pulsen stiger, reklamen översvämmar med nya exotisksvenska maträtter, bortfrånvardagenslängtande resmål, maskinblankputsade kromade elegantkrumma kaffeapparater, de senaste slappeleganta utmärkande utstyrslarna för gatans tysta teater.
Men framför kvarterets vackraste levande tavla i brinnande färger, gult, orange, slår våra hjärtan lugna jämna slag och våra ögon klarnar.
Då ser våra hjärnor lövets vinkningar och hör dess prasslande sång.

Drömmen - den enda friheten

Det enda jag kan göra för att stå ut här, där jag står fjättrad är att drömma mig bort. Jag drömmer om att jag smyger omkring på savannen, i det höga gräset, i gryningen när de första solstrålarna färgar himlen rosa, då sträcker jag på mina ben, i det torra gräset, över väsande ormar, krälande ödlor, förbi surrande insekter, tyst tassar jag på mina mjuka tramdynor, mot det läckra morgonbytet, vars ljuvliga doft jag har vädrat i den varma morgonvinden, doften får min mage att kurra, saften i mungiporna att rinna, jag dras som en magnet mot målet, jag lägger mig ner bakom en taggig buske, sniffar, där står något mörkt med långa ben, horn på huvudet, en smäcker hjort, den har kastat nervöst med huvudet bakåt, åt sidorna, spetsat öronen, men inte ett ljud har den hört, jag ligger helt sitlla, rör inte en muskel, väntar, inte ens svansen rör sig, jag väntar tålmodigt, nu böjer sig den ner huvudet mot vattnet, nu dricker den, jag reser mig, sträcker ut de vassa huggande klorna, spärrar upp munnen, blottar mina spetsiga stora tänder, jag skjuter kroppen bakåt och kastar mig framåt………………..

Snart kommer de

Den spröda sången, de pinglande klockorna, hörs i vinden
Snart är de här
Varsamt ska de lossa mig från den iskalla hårda betongen
Från de huggande hungrande varulvarna
Inneslutande värmer de min frusna stelnade kropp
Tills den rör sig vibrerar darrar gränslöst
Jag följer dem, flyr de hungrande varulvarna
I ett evigt sugande havsbrusande andetag

Ombildningsdrake härjar i Körsbärsdalen

Att man aldrig kan få lugn och ro i den här staden! Ombildningdrakar stör friden! Ettriga varelser som spyr ut stickiga brännande eldsflammor. En av konungens styresmän är en fruktansvärt lömsk figur. Sirlig, lågmäld, hal, småleende, smider han sina planer i det tysta. Han vill förinta oss, vi som vill fortsätta arrendera våra hemman.
Styresmannen avskyr oss, vi som har lyckats förinta en av de största ombildningsdrakarna till en rykande askhög efter en hård strid.
Nu riktar han sina beräknande lismande blickar mot Körsbärsdalen, en vacker trakt med vackra blommande rosa körsbärsträd om våren. Där ser han till att föda den uslaste ombildningsdrake som någonsin funnits, en falsk, feg liten stackare som lurar folk, bedrar de bakom deras ryggar, vaggar folk i falsk trygghet, lockar, smeker med sina grönfjälliga ben, blinkar med de hårda ögonlocken, de rödsprängda ögonen stirrar, hypnotiserar en del människor, så de blir helt från vettet. De är beredda att pantsätta sina liv, i bankirernas palats, de tror på alla löften som ombildningsdraken, i den lismande styresmannens tjänst, viskar i deras öron: du kommer att bli rik på det här, det blir ditt livs chans att köpa ditt hemman.
Vad han inte säger är att det är ett rent helvete att köpa de där husen, att lånen blir som en livslång livegenskap mot banken, att om du ska tjäna pengar måste du flytta fort, direkt efter köp.
Men den är draken är, som sagt, en av de fulaste drakarna i staden, fast folk inte vill, vänder han på allt, och säger att folk visst vill köpa.. Bakom allt står naturligtvis den lismande styresmannen!
Naturligtvis handlar allt om att det är hemman ägda av staden, och då struntar konungens styresmän totalt i arrendatorerna. Då får man göra vad man vill! Då finns ingen demokrati längre!
Hoppas bara att undersåtarna orkar ta sig samman, och träna för slutstriden mot draken.
Att de sticker hål mellan de gröna hårda fjällen, mellan ögonen, ner i halsen, att draken förvandlas till en hög pyrande aska.
Mot styresmannen strider vi med ord, svidande som pilar, genomträngande som kulor och stickande som lansar.

En hederlig medborgare

Jag försäkrar på heder och samvete att ovanstående lämnade uppgifter är riktiga. Jag bedyrar att jag har varit förkyld i fem dagar, jag har legat till sängs, och har haft feber och en ihållande hosta. Jag intygar att jag inte ens har tänkt på jobbet.
Jag betalar skatt, jag går alltid genom den rätta entrén och betalar alla biljetter. Allt jag åtar mig gör jag klart. Kommer alltid i tid och slutar i tid. Avbokar möten och tider när jag inte kan komma. Det avtalade är självklart för mig att utföra. Jag redovisar allt. Och låter andra tala till punkt.
Jag sköter min hälsa, motionerar och äter nyttig hälsosam mat i lagom portioner, dricker ingen alkohol och röker självklart inte. Mitt sexliv är sunt.
Jag tänker på att vidareutveckla mig i arbetet, och att ständigt öka min kompetens för att min arbetsgivare ska glädjas åt min insats åt företaget.
Jag älskar att bli betygsatt och värderad av andra.
Jag försäkrar att jag endast har de inkomster jag har angivit ovan, 150 000 kronor om året. Jag intygar att jag betalar skatt för vartenda öre jag har tjänat. Jag bedyrar att jag är sjuk när jag är sjuk.
På heder och samvete.

Underlig färd

Strandade här i sanden
Efter en underlig färd
Här finns allt
Blåa vågor friska vindar
Sand som förpackas tätt
Tryggt i stora balar
Minns hur
Vattnet skvalpade vinden ilade
Vågorna lågade årorna sågade
Träet knarrade flisorna rök
Motvinden ilade
Vattendroppar pilade
Friskade piskade
De seglade förbi med lätta segel
Svips svops
Svirr knirr
Motorer dunkade med rätta takter
Dnk dnk dnk
Takte-ti tak
Åra bröts
Vatten östs
Ro ro vinden kilar
Knot knot stå ut håll in
En blank dag med glitter
ljum bris kisande ögon
I diset en viskning
en hamn en famn
Stilla blixtar
Förunderliga villor
Druknade en smula
Fylldes sakta med sand
Skådar in i universums stjärnor
Gnistrar blixtrar
Beskådar betåras
I böljande sandhavet
Famlar efter styråran.

Må de galna stymparna få sitt straff

Hon ber ofta med hårt klappande hjärta inne i sitt mörka hus i det varma landet, hon knäpper hårt sina vita fingrar som egentligen skulle ha varit svarta på ovansidan. Hon ber om att få behålla sina händer, att slippa få dem avhuggna, att slippa förblöda, slippa smärtan. Hon ber också om att må de onda få sitt straff, må de sluta med stympandet, dödandet, för pengarna. Hon ber att må häxdoktorerna sluta med sina vidskepelser, tron att svarta människor som föds med vit hy är utsatta för trolldom, och att den som får en avhugget ben eller en avhuggen arm får lycka här i livet.
Hon tror att det är andra som köper kroppsdelarna, människor med pengar och att de betalar de galna stymparna.
Hon frågar om hjälp men får bara rysningar till svar, och en gäspning från polisen i det varma landet.

Att bli handplockad

De andra fulingarna blev kvar och jag är en av dem som valdes ut, blev handplockad, direkt ur skogens fuktiga mossa! Det var väl mitt behagliga yttre de föll för, de som plockade mig, och min mjällsöta smak, doft och charm.
Det lönar sig verkligen att tänka på hur man ser ut, sträcka på sig, vifta med stjälken som är stark och smidig, rätta till den mjukformiga hatten, som sitter så nätt på våra halsar.
De andra ruttna, fläckiga, typerna fick stå kvar därute i vätan, fukten och kylan, det är kanske synd om dem, men till stor del har de sig själva att skylla. De gör ju inget för att förändra sin situation! De sköter inte om sig, de har dålig hållning, ful grådaskig maskäten hy, trista typer, helt utan charm, etikett och vett, lusiga, stinker dyig sumpmark, usch! Om de bara visste att sköta om sig själva, sin hälsa och försöka sträcka på sig lite grann. Men ack nej, de sjunker ihop och liksom löses upp när man tar på dem, som äckligt slem.
De får helt enkelt skylla sig själva, att de blev som de blev, och att de inte ryckte upp sig när tid var.
För vem som helst får sin chans här i livet, så är det bara!

ps. Sedan har vi det där med att umgås i de rätta kretsarna, och att umgås med ett läckert snett leende. Mer om det en annan gång.

Höstglöd

Vi kom sent om hösten
Maskätna frusna äpplen
Tände en värmande eld
Tvättade våra ögon, öron

Elden kastade glöd
Rakt in i våra hjärnor
Små gnistor virvlade
Våra munnar brusade

Flammorna falnade
Gnistorna dalade
Våra ögon öron
Brann av glödande kol.

Bomba alltihop

Att snitta bort är lönlöst
Svulsten har invaderat
cellerna, ribosomerna
I alla kopplingar transporter
Lagrad fastspikad
Inkapslad

Bomba alltihop istället
Spräng lås upp
Dörrarna på vid gavel
Låt det blåsa korsdrag
Brinn sväva plocka
Tills du svävar