Hon överlevde skottkedjan

Ensam i den vita lunden
Överlevde hon skottkedjan
De med de svarta stövlarna
Förgiftade hon i smyg
Med sin frätande saft
De med smeksamma sinnen
Skänkte hon fagningsblomman

Smygfotografen

Telefonen ringer, ett sms plingar till, han trycker på avsluta, knappar in ljudlös profil.Han betraktar med en ossende blick högen med kalla grå betongplattor på baksidan, vänder ryggen till och hivar den svarta hårda väskan över axeln.
Han öppnar ytterdörren och de skarpa solstrålarna stickar honom i ögonen, han blinkar till och försöker vänja sig vid det starka ljuset. Ytterdörren slår igen bakom honom, och nu går han nedför gången, passerar sin nytvättade bil, hårda ljusreflexer från solen bildas i billacket.
Han vandrar förbi bilen, bort mot den asfalterade gångvägen, den som leder till köpcentrum, han går målmedvetet, stora steg, svängande armar, och den svarta hårda väskan dunkande mot höften.
Men det bekommer honnom inte, den hårda dunsen, inte i dag, inte denna söndag. Nu äntligen skulle han använda den, nu måste det bli av! .
Han försöker förtränga lusten att ta upp mobilen, och läsa meddelandet.
Men inget ska störa hans mål i dag, denna söndag, en ledig dag, han slår ett bestämt slag mot väskan.
Bilarna börjar redan fylla parkeringsplatsen utanför köpcentrumet, det rasslar från shoppingvagnar, han känner ett sorts medlidande med dessa människor, eller är det förakt, att de inte kan låta bli att shoppa denna soliga söndag?.
De höga stårliga tallarna vajar lätt i talldungen och han styr stegen mot dungen, där ska han börja, testa först.
Han når dungen, fryser till, de mäktiga tallkronorna stänger ute solstrålarna, det snåriga riset ligger i skugga, men han upptäcker en liten flik av en ljusstråle som tränger sig fram i den kyliga skuggan. Som en skarp projekttil som skjuter sig in i det mörka, tänker han och hans hjärta dunkar hårt av förväntan.
Han hukar sig ner, det stramar i knävecken, han är lite stel men han lyckas komma ner på huk, nu kan han jobba utan att bli sedd.
Väskan ställer han ner framför sig, öppnar den med lätt darriga händer, och drar fram den stora hårda tingeseten, han lyfter den mot ögat, försöker andas sakta in och ut, väntar tills handen slutar darra, stirrar in i kikarsiktet, zoomar in, tills allt blir knivskarp.
Där perfekt, han andas in, håller andan och trycker till.
Han trycker på knappen med pilen och betrakta resultatet på skärmen, en matta av vitsippor, bländande vita hängande, ljuvliga blyga, på en solig tuva.
Det är som en svag rodnad sprider sig inom honom, han blir varm, svettig om händerna och lätt yr.
Han lyfter kameran och fortsätter att knäppa, om och om igen.

Överlevaren

Medan de andra pratar persilja
stoppar du inkräktarna
Renar blodet
Stärker hjärtat
Överlevaren livgivaren

Han höjer sin groteska klo

Han, och hans vänner vill ha mer, han tittar ut ur bogömman, han höjer sin groteska klo,öppnar den en aning, smäller snabbt ihop de hårda skalen , bubblor kollapsar, 150 db överröstar alla ljud, de andra, de oskyddat arbetande, de intet ont anande, ruskas om, slås omkull, välter, några förintas.
Bakom honom väntar hans vänner, de bjuder honom husrum, värme, mot hans beskydd, en vass, hård, förintande klo. Nöjda, övergödda, smaskar de girigt sig bytet.

Tussilagons ljuva hämnd

Alltså, de flesta ser bara våra enkelt lysande blomkorgar
En del kommer flygande med sina sugsnablar
Suger girigt i sig av vår ljuvliga nektar
Solen strålar, isen brakar, knakar,
Trasten sjunger i skogen
Bäcken porlar
Berusat dansar alla runt oss
Där vi sticker fram som små solar
ur de bruna torra löven
Men djupt under oss mullrar det av strid
Slingrande sega rötter tävlar, kämpar för livet
De tränger sig förbi, stångar med sina vassa skott, iskallt leende
Men våra hjärteblad gror, växer sig stora på våra håriga köttiga stjälkar
Våra fina rötter växer väver sig framåt i tysthet
En dag ska våra blomkorgar explodera

Konkurrerande skönheter

Där: Runt de prunkande skönheterna surrar de, de giriga insekterna, stickande, lismande, kråmande sträcker skönheterna ut sina klibbiga blad, dryper av fukt, ångar av hettan, de svarta smala krumbuktar sig, mot de violetta, illröda, kallblåa, hetgula, viftar, fångar deras giriga snablar, i ett blommande svart skådespel.
Här. Ur den kalla fuktiga jorden sträcker hon sina långa smäckra armar mot det svala ljuset, böjer sina vita klockhänder mot jorden, väntar på de varma strålarna, viftar lätt åt sidorna med sina klockhänder, en svag ton sprider sig genom luften, rymden, en stark vibrerarande, underskön, dallrar av hjärtelängtan, i ett blommande vitt skådespel.