Telefonen ringer, ett sms plingar till, han trycker på avsluta, knappar in ljudlös profil.Han betraktar med en ossende blick högen med kalla grå betongplattor på baksidan, vänder ryggen till och hivar den svarta hårda väskan över axeln.
Han öppnar ytterdörren och de skarpa solstrålarna stickar honom i ögonen, han blinkar till och försöker vänja sig vid det starka ljuset. Ytterdörren slår igen bakom honom, och nu går han nedför gången, passerar sin nytvättade bil, hårda ljusreflexer från solen bildas i billacket.
Han vandrar förbi bilen, bort mot den asfalterade gångvägen, den som leder till köpcentrum, han går målmedvetet, stora steg, svängande armar, och den svarta hårda väskan dunkande mot höften.
Men det bekommer honnom inte, den hårda dunsen, inte i dag, inte denna söndag. Nu äntligen skulle han använda den, nu måste det bli av! .
Han försöker förtränga lusten att ta upp mobilen, och läsa meddelandet.
Men inget ska störa hans mål i dag, denna söndag, en ledig dag, han slår ett bestämt slag mot väskan.
Bilarna börjar redan fylla parkeringsplatsen utanför köpcentrumet, det rasslar från shoppingvagnar, han känner ett sorts medlidande med dessa människor, eller är det förakt, att de inte kan låta bli att shoppa denna soliga söndag?.
De höga stårliga tallarna vajar lätt i talldungen och han styr stegen mot dungen, där ska han börja, testa först.
Han når dungen, fryser till, de mäktiga tallkronorna stänger ute solstrålarna, det snåriga riset ligger i skugga, men han upptäcker en liten flik av en ljusstråle som tränger sig fram i den kyliga skuggan. Som en skarp projekttil som skjuter sig in i det mörka, tänker han och hans hjärta dunkar hårt av förväntan.
Han hukar sig ner, det stramar i knävecken, han är lite stel men han lyckas komma ner på huk, nu kan han jobba utan att bli sedd.
Väskan ställer han ner framför sig, öppnar den med lätt darriga händer, och drar fram den stora hårda tingeseten, han lyfter den mot ögat, försöker andas sakta in och ut, väntar tills handen slutar darra, stirrar in i kikarsiktet, zoomar in, tills allt blir knivskarp.
Där perfekt, han andas in, håller andan och trycker till.
Han trycker på knappen med pilen och betrakta resultatet på skärmen, en matta av vitsippor, bländande vita hängande, ljuvliga blyga, på en solig tuva.
Det är som en svag rodnad sprider sig inom honom, han blir varm, svettig om händerna och lätt yr.
Han lyfter kameran och fortsätter att knäppa, om och om igen.
Han öppnar ytterdörren och de skarpa solstrålarna stickar honom i ögonen, han blinkar till och försöker vänja sig vid det starka ljuset. Ytterdörren slår igen bakom honom, och nu går han nedför gången, passerar sin nytvättade bil, hårda ljusreflexer från solen bildas i billacket.
Han vandrar förbi bilen, bort mot den asfalterade gångvägen, den som leder till köpcentrum, han går målmedvetet, stora steg, svängande armar, och den svarta hårda väskan dunkande mot höften.
Men det bekommer honnom inte, den hårda dunsen, inte i dag, inte denna söndag. Nu äntligen skulle han använda den, nu måste det bli av! .
Han försöker förtränga lusten att ta upp mobilen, och läsa meddelandet.
Men inget ska störa hans mål i dag, denna söndag, en ledig dag, han slår ett bestämt slag mot väskan.
Bilarna börjar redan fylla parkeringsplatsen utanför köpcentrumet, det rasslar från shoppingvagnar, han känner ett sorts medlidande med dessa människor, eller är det förakt, att de inte kan låta bli att shoppa denna soliga söndag?.
De höga stårliga tallarna vajar lätt i talldungen och han styr stegen mot dungen, där ska han börja, testa först.
Han når dungen, fryser till, de mäktiga tallkronorna stänger ute solstrålarna, det snåriga riset ligger i skugga, men han upptäcker en liten flik av en ljusstråle som tränger sig fram i den kyliga skuggan. Som en skarp projekttil som skjuter sig in i det mörka, tänker han och hans hjärta dunkar hårt av förväntan.
Han hukar sig ner, det stramar i knävecken, han är lite stel men han lyckas komma ner på huk, nu kan han jobba utan att bli sedd.
Väskan ställer han ner framför sig, öppnar den med lätt darriga händer, och drar fram den stora hårda tingeseten, han lyfter den mot ögat, försöker andas sakta in och ut, väntar tills handen slutar darra, stirrar in i kikarsiktet, zoomar in, tills allt blir knivskarp.
Där perfekt, han andas in, håller andan och trycker till.
Han trycker på knappen med pilen och betrakta resultatet på skärmen, en matta av vitsippor, bländande vita hängande, ljuvliga blyga, på en solig tuva.
Det är som en svag rodnad sprider sig inom honom, han blir varm, svettig om händerna och lätt yr.
Han lyfter kameran och fortsätter att knäppa, om och om igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar