Gran(n)låt

Alltså
det sägs att du är stor och fin
Men du doftar ju ingenting
Lockar med röda glänsande hjärtan
men utestänger den ljuva smärtan
Du stoltserar med pepparkaksgubbar
Som är torra stela papperssnubbar
Värst av allt
högst upp på toppen har du din stjärna
Jag ser
en spetsig uddlös tom liten hjärna
Jag söker mig hellre en äkta gran
Och
Får nog leta nånstans utanför stan
　

Rädsla i tågvagnen

Den där långa bleka unge mannen i den grå rocken, som vrider huvudet ömsom mot mig, ömsom ut mot fönstret, fram och tillbaka, uppträder minst sagt märkligt.
Egendomlig typ.
Jag glor ut genom tågfönstret för att slippa möta mannens blick, han är säkert en farlig typ, tur att det är dagtrid och att det finns andra människor i vagnen.
Han kan säkert våldta, tänker jag och ryser till.
Hatar dem.
Han slåss säkert om han inte får som han vill, tänker jag och känner ilskan stiga inom mig.
Hatar dem.
Han gillar inte att bli motsagd av kvinnor, tänker jag och knyter mina nävar hårt.
Hatar honom.
Mitt hjärta dunkar hårt, och jag hoppar till högt när jag ser hur han vänder sig om den unga försvarslösa tjejen bakom honom och säger något som jag inte hör.
Till min förvåning svarar hon honom vänligt.
Jag spetsar öroen och uppsnappar att hon inte vet var den stationen ligger.
Och det är då jag tittar på mannane ögon.
De lyser av ett speciell sken, ett förtvivlat sken, som darrar, bleknar ikapp med mannens rädsla och darrande röst. En förtvivlad röst från en vilsen själ, i en strukturerad fokuserad värld men kartor och linjesträckningar från punkt ett till punkt två..
Du ska åka åt andra hållet, pekar jag bakåt-.
Han går med stor tveksamhet av vid nästa station, och lyder min handviftningar genom fönstret, att gå mot tågets färdriktning, för att byta perrong.
Det var verkligen en annorlunda typ, tänker jag och känner inget särskilt.
Tror jag.
　

ber om ursäkt för fel blankett

Jag ber tusen gånger om ursäkt, det va absoluten inte min avsikt att bedra er. Att lämna falska uppgifter om mitt tillstånd, även om ni tycks tro det. Hot om straff är knäppt, ingen frisk människa kan väl tro att jag befann mig i det tillståndet?
Jag är en vanlig kille på 22 år, bor själv i en lägenhet, är arbetslös, har svårt att få jobb, det är så många arbetslösa nu, säger arbetsförmedlarn som inte gör ett smack för att hjälpa mig hitta ett nytt jobb, sök själv, säger dom, knappar på tangenterna och stirrar in i sina skärmar, men det är inte lätt, jag måste väl också få hjälp med kurser, finns inga pengar till det, säger dom.
Och då måste jag väl också få lov att söka bidrag jag också, måste få ihop stålar, men det är inte lätt när ni säger att man måste ladda ner de där svåra blanketterna från eran hemsida. Det gjorde jag också, med hjälp från en snäll kompis, jag har inte råd att ha dator, har inga pengar.
Och sitta där och välja bland alla blanketter, jag skrev och fyllde i en som såg bra ut. Och hade ingen aning om att det blev så jäkla fel, eller att jag fyllde i fel blankett.
Ber tusen gånger om ursäkt igen, ska aldrig mer fylla i blanketten för gravida, jag lovar.
(undrade åsså över en del konstiga frågor, men det står så mycket konstigt i såna där papper, man orka inte läsa allt),

Gnistrande kalla ögon

Gnistrande kalla ögon följer mig
varje natt
jag flyr till vidundrens farliga vassa käftar
Upplöses i molekyler
svävar runt
försvinner långt bort från smärtan
vidundrens käftar förstelnar
rosslar svagt
såret svider varet rinner
de gnistrande ögonen blundar
varje dag
när vidundrens käftar sover

I den innersta kretsen

I den innersta kretsen hamnar bara de utvalda, de från de bästa kretsarna. Vi i den innersta kretsen smider planer, stakar upp framtiden, driver igenom det vi vill ska ske. Vi gör det för allas bästas skull, men framför allt för vår, för våra privata kretsars skull. Vår framgång och lycka. Varje åtgärd som vi vill ska genomföras ska också gynna oss i innersta kretsen.
Hamnar någon i onåd eller far illa, är vi genast där och hjälper varandra.
Men vi fordrar lojalitet, tystnadsplikt och ansvar mot varandra och för hela innersta kretsen somvi älskar mer än våra privata kretsar.
Tyvärr sprids rykten om oss, om våra dyra avtal eller om att vi har älskarinnor i enkla boningar. Men vi vet att ingen törs offentligagöra dessa rykten eftersom vi har rättvisan på vår sida.
Ingen har råd att processa mot oss i innersta kretsen.
Kortslutningar är vi skyddade från gennom våra säkra in-.och utgångar.
Idiotsäkra, om man säger så.

Man behöver en bra grund

Man behöver en bra grund
Att rasa runt i
En stabilitet
Att förkrossas i
En rejäl dos
Att kvävas i
Framför allt behöver man ett bra golv
Att klampa runt i

Besiktningsmannens tankar

Jag granskar dem från alla håll och kanter, bankar med mina verktyg. Min granskande blick avslöjar minsta skavank. Ingen kommer ut härifrån utan att få ett omdöme av mig.
En del dumskallar tror de kan komma undan, de lappar och lagar, det är skrattretande löjligt, ett lätt slag och allt faller sönder, i bitar.
Mycket har jag sett, skit, skrot, rost, lyx, smuts och, renskrubbat. Vad spiksäkert är att alla minskar i penningavärde med stigande ålder. Men somliga får ändå ett bättre stilvärde, ett inre som klingar djupt och starkt. De är väl underhållna, och innehåller en bättre stomme, en stadighet och ett värde som inte kan värderas i pengar.
Det är då jag lägger verktygen åt sidan och drar lätt med handen utmed sidan på dem.

Överlevarna

Familjen Tistla andas ut, de har klarat den sista bataljen, de står där i den fuktiga jorden, med gruna prunkande starka stickiga blad. Rötterna är sega och sträcker sig långt långt ner i den varma jorden och suger upp den goda näringen i de vita tunna sega rottrådar. Bakom sig har familjen en uttmattande hård strid, många av deras vänner och släktingar har dött, torkat ihop till skrumpna smustgula torra stammar.
Tisslan, dottern i familjen, sträcker lätt på sina blanka ungblad, puffar på mamma Tistla.
Mamma, varför är de där konstiga typerna med grisansikten så arga på oss? Varför svär de så fort de ser oss, vi har väl inte gjort dem nåt?
Mamma Tistla suckar, vrider bekymmersamt ihop toppbladen.
Gristyperna tycker vi är fula,vi förstör deras vackra trädgård. Vi är missprydande, vi stör. Till och med de som säger att de äääälskar naturen, plockar fram den där vidriga giftiga duschen, som svider och gör så ont.
Men vi är ju vackra, det brukar du ju säga, ju, muttrar Tiskel, sonen, och slår med det ena starka bladet i marken som gungar till, små jordkokor rasar.
Sluta med det där, ryter mamma Tistla. Kan du inte hålla dig i bladen!
Det vet ni ju, att jag älskar er, fortsätter hon. Ni är vackrast i hela världen. Men de där gristrynena är förblindade, de tycker att de har ensamrätt på vad som är skönhet. De kallar oss för ogräs! Tvi för dem, ohyra det är vad de är!
Men har vi nån chans mot dem, då? Nu klarade vi oss, men nästa gång då, frågar Tisslan som med sina rötter känner signalen från den nya förälskelsen bakom kullen, hans rottrådar söker sig närmare och närmare hennes krulliga trådar.
Mamma Tistla nickar lätt och ler ett vassmjukt leende.
Visst går det, jag har mina knep. Och det handlar om att sköta sig, äta ordentligt med näringstisslig mat, tvätta era blad i det nedfallande regnet, då får ni massor av pytttesmå rottrådar som sprider sig åt alla håll dit de giftiga strålarna inte når, känner ni inte redan nu hur det låter under där nere i jorden, hur de som klarade sig vid förra duschen dansar, sjunger, skrattar, grälar, gråter, diskuterar, äter. Sträck ut nu, trådarna lååångt ner i jorden. Känn hur de lever!
Men Tisslan vart tar du vägen? Hallå!
Tiskel dunkar med sitt ena ungblad i moderns kraftiga stam.
- Lugn, morsan, Tisslan ska bara ut och tissla och tassla lite med en kompis, kan du inte fixa lite näringstissligt käk, jag är skithungrig.
Du vill ju att vi ska klara oss, och föröka oss, eller?
Mamma Tistla ler med sina vassa taggar, sträcker ut sina rottrådar som är långa, och krafsar runt i jordskafferiet.

Visst. visst, gristrynena ska få, de ska få igen, muttrar hon medan hon stökar runt med sina långa fina rottrådar.

Fläckterror

I dag hände det som inte får hända. Ok, jag var lite stressad, slängde i mig kaffet och bet stora tuggor av smörgåsen, jag var trött, sover dåligt, vänder och vrider mig på nätterna, tittar på klockan ett, två, halv tre och så vidare, jo jag läste gårdagens kvällstidning samtidigt, helst de psykologiska artiklarna, om djupintervjuer med olyckliga människor, just när jag hade fastnat för en intressant artikel om självmord, gled smörgåsen ned på min nya fina blus, en grå sidenblus, som kostade skjortan, smörgåsen låg där upp och ned, och jag svor och droga bort den kletiga mackan, slängde den på bordduken (fläckar där spelar mindre roll) jag skrek rakt ut, tur att jag lever ensam, just då alltså, där på blusen, mitt på bröstet bredde sig en svart ojämn kletig fläck ut sig. Som ett blödande sår, som ett hugg i mitt hjärta, så kändes det.
Och jag som hatar fläckar på kläder, de förstör allt, utseende, stil, stolthet, finess, charm. De är som stora varbölder, förfular, förvanskar.
Jag drog genast av mig blusen och fösökte gnugga bort vidrigheterna med diskmedel i badrummet, jag tror att jag fick bort fläckarna, får se när blusen har torkat.
Men min dag var förstörd i alla fall, hela min planering, nu fick jag ställa mig vid garderoben och prova fram en ny uppsättning kläder, och det tar tid vill jag lova. Jag höll på att snubbla på använda trosor som låg på golvet, tur att jag hann ta tag i dörrkarmen!
Och nu står jag här med nya kläder, en vit sidenblus, pärlhalsband och svart tröja till svarta snäva jeans, allt fläckfritt. Nu måste jag också hinna fixa håret, kamma noggrant, spraya.
Och kolla noggrant i ansiktet att jag inga fläckar har där, hemska tanke!
Måste bara dricka lite vatten, fan också, inget rent glas, får skölja ur en gammal mugg som ligger nånstans i högen på diskbänken. Borde diska nån gång, det var nog över en vecka sedan, kanske skulle jag slänga de halvätna pizzorna, nä, jag hinner inte, måste fixa håret.

Förpackade testiklar

I dag längtade vi efter det annorlunda, vi ville uppleva främmande kultur, exotisk doftande mat, ingefära, kanel, citron och glittrande tyger, böljande danser och skratt och gråt. Kaffe med doftande kardemumma. Gnistrande stjärnor.
Men vi möttes av disiga moln, stängda portar och fördragna fönster. Mittemellan den stängda Försäkringskassan, Skatteverket och socialpsykiatriska mottagningen hittade vi i den av Hälsovårdsnämnden godkända affären lammtestiklar, väl inpackade i Gladpack. De låg där under det genomskinliga som ljust hudfärgade, blanka, sprängfyllda blodsprängda, lustiga bollar.
Kvinnorna i hucklen skyndade förbi bland gula höstlöv med fyllda plastpåsar, till signalerna hemifrån eller bortfrån gatans blickar.
På det doftlösa caféet fortsatte männen diskussionen med livliga kramande händer, om läget hemma eller kanske var det om något annat.
Efter en stämpel var vi hemma igen, till doftande mat, och levande ljus som tände gnistrande stjärnor i våra ögon, men långt därinne skymtade de runda bollarna, hucklena och de livliga händerna.