Överlevarna

Familjen Tistla andas ut, de har klarat den sista bataljen, de står där i den fuktiga jorden, med gruna prunkande starka stickiga blad. Rötterna är sega och sträcker sig långt långt ner i den varma jorden och suger upp den goda näringen i de vita tunna sega rottrådar. Bakom sig har familjen en uttmattande hård strid, många av deras vänner och släktingar har dött, torkat ihop till skrumpna smustgula torra stammar.
Tisslan, dottern i familjen, sträcker lätt på sina blanka ungblad, puffar på mamma Tistla.
Mamma, varför är de där konstiga typerna med grisansikten så arga på oss? Varför svär de så fort de ser oss, vi har väl inte gjort dem nåt?
Mamma Tistla suckar, vrider bekymmersamt ihop toppbladen.
Gristyperna tycker vi är fula,vi förstör deras vackra trädgård. Vi är missprydande, vi stör. Till och med de som säger att de äääälskar naturen, plockar fram den där vidriga giftiga duschen, som svider och gör så ont.
Men vi är ju vackra, det brukar du ju säga, ju, muttrar Tiskel, sonen, och slår med det ena starka bladet i marken som gungar till, små jordkokor rasar.
Sluta med det där, ryter mamma Tistla. Kan du inte hålla dig i bladen!
Det vet ni ju, att jag älskar er, fortsätter hon. Ni är vackrast i hela världen. Men de där gristrynena är förblindade, de tycker att de har ensamrätt på vad som är skönhet. De kallar oss för ogräs! Tvi för dem, ohyra det är vad de är!
Men har vi nån chans mot dem, då? Nu klarade vi oss, men nästa gång då, frågar Tisslan som med sina rötter känner signalen från den nya förälskelsen bakom kullen, hans rottrådar söker sig närmare och närmare hennes krulliga trådar.
Mamma Tistla nickar lätt och ler ett vassmjukt leende.
Visst går det, jag har mina knep. Och det handlar om att sköta sig, äta ordentligt med näringstisslig mat, tvätta era blad i det nedfallande regnet, då får ni massor av pytttesmå rottrådar som sprider sig åt alla håll dit de giftiga strålarna inte når, känner ni inte redan nu hur det låter under där nere i jorden, hur de som klarade sig vid förra duschen dansar, sjunger, skrattar, grälar, gråter, diskuterar, äter. Sträck ut nu, trådarna lååångt ner i jorden. Känn hur de lever!
Men Tisslan vart tar du vägen? Hallå!
Tiskel dunkar med sitt ena ungblad i moderns kraftiga stam.
- Lugn, morsan, Tisslan ska bara ut och tissla och tassla lite med en kompis, kan du inte fixa lite näringstissligt käk, jag är skithungrig.
Du vill ju att vi ska klara oss, och föröka oss, eller?
Mamma Tistla ler med sina vassa taggar, sträcker ut sina rottrådar som är långa, och krafsar runt i jordskafferiet.

Visst. visst, gristrynena ska få, de ska få igen, muttrar hon medan hon stökar runt med sina långa fina rottrådar.