söndag 31 maj 2009

Simmande ormar hugger inte

Det värsta med sommaren är ormarna, jag är livrädd för ormar, ja, egentligen är det snokar, de ligger där på marken på landet, ler hon och visar en slingrande gest med armen.
Hennes mun är vackert rödmålad som färgen på ett moget skogshallon, hon är på väg till kyrkogården, har hon berättat för mig, och att hon åker dit två gånger om året, vid allhelgonahelgen och på Mors Dag. Hon sitter mittemot mig i tunnelbanevagnen, utanför fönstren har syrener slagit ut i full blom, vita och lila, och morgonens solstrålar lyser upp hennes lite bleka ansikte med små nålfina rynkor.
Jag antar att det är hennes mors grav hon ska besöka, men det frågar jag inte.
Hon har frågat mig om det är risk för frostnatt, och jag svarar att det kan jag knappast tro, det är ju så varmt.
Och det är då hon berättar om sin rädsla för ormar.
Men snokar är inte farliga, de är mer rädda för dig än du för dem, säger jag förståndigt, och hör mig själv som ett eko av min mammas röst, eller om det var någon annan vuxen som sa det när jag var barn, jag minns inte, bara att någon sa just så.
Jag vet, säger kvinnan, och hon ler generat, och jag vet att också hon har hört det där om och om igen.
Skräcken sitter där kvar där, rotad i själen, en förlamande rädsla för de slingrande krälande långsmala varelserna som man tror ska hugga sin gaddar i ens arm eller ben, och spruta in sitt gift i blodådrorna. Och sedan sväller man upp, benet blir stort som ett elefantben och blå- och rödstrimmigt, och man kallsvettas och mår dåligt och kan dö. Tror man.
Jag säger:
Som barn simmade vi i en sjö, där det fanns massor av holmar, och huggormarna simmade fram och tillbaka, man såg de små huvudena sticka upp ur vattnet, jag fick alltid höra , att ormarna
inte hugger när de är i vattnet, och med det var jag nöjd.
Vi dök och simmade under och ovan det solbelysta vattnet, och lekte och plaskade, och brydde inte oss om de där små smala huvudena som stack upp ur vattnet.
Mmmm, hummar kvinnan och säger inget mer om det, och inte jag heller, för färden i en tunnelbana är kort, och vi skiljs åt vid kyrkogården, där hon stiger av.
Vi säger ett hejdå, och jag önskar att resan kunde ha varit lite långsammare, kanske skulle jag ha berättat om min rädsla för att trampa på en huggorm när jag går i högvuxet gräs, eller plockar solvarma söta skogshallon i riviga snår.

lördag 30 maj 2009

Alice Munro

"Hans far var lantarbetare, en man som drack men inte uppträdde berusat, en man som var excentrisk utan att vara underhållande, som inte var särskilt vänlig men heller inte någon bråkstake. Hans faderskap verkade slumpartat, och det faktum att barnet hade lämnats i hans vård när modern gav sig av och att de fortsatte att bo tillsammans verkade också slumpartat. De bodde i ett ganska fallfärdigt hus som hade brant spåntak och bara var en aning bättre än ett skjul - fadern lagade taket och stöttade upp verandan precis tillräckligt och precis i rättan tid - och deras liv hölls ihop på ett liknande sätt; precis tillräckligt för att hålla Barnavårdsnämnden på avstånd. De hade inga gemensamma måltider och lagade inte mat åt varandra, men det fanns matvaror hemma."
Det här stycket är ur en novell från boken Kärlekens vägar av den kanadensiske författaren Alice Munro, en begagnad bok som jag fick tag i ett biståndscenter för tio kronor. Hennes sätt att skriva tilltalar mig, det är ganska precisa beskrivningar i vardagen, men ändå vaga på något sätt, inget är självklart, utan hon tror sig se eller uppfatta saker, men kan ändra sig i nästa mening. Och hon ringar in personerna i en sorts beskrivningar, som ovan, och lämnar över till läsaren att dra slutsatsen, om man nu så enkelt kan dra en sådan. Och i dialogerna mellan människorna kan man verkligen känna igen sig, en person berättar en sak, den andre är upptagen med något annat och slänger ur sig en replik, och den tredje kan eventuellt svara på den förstes berättelse eller få en tråd och tala om något liknande. Det känner man väl igen!
Sedan händer det också alltid något skrämmande i hennes noveller också, i alla fall de jag hittills har läst.
Nu har ju Alice Munro kommit ut med en ny novellsamling, och ska jag någon gång köpa en nyutkommen bok blir det den boken. Jag köper sällan bestsellers och nyutkomna böcker, kanske lite snobbism, vet inte, eller en sorts protest eller princip mot den "allmänna smaken" men framför allt att det är mycket roligare att söka själv på bibliotek och på andrahandsmarknaden. Det känns liksom att man har valt boken själv.
Hoppas bara att jag fortsätter gilla hennes sätt att skriva i den nya boken!

Styvmorsviol

Är på landet, bland blåklint, syrener som håller på att blomma, liljekonvaljer och mina absoluta favoriter, den lila styvmorsviolen, varje gång jag kommer hit går jag ut med saxen och klipper några violer som jag placerar i ett snapsglas, fyllt med vatten förstås!
Violen, jag minns violpastillerna, de mörklila som hade en speciell smak, lite söt men också lite lavendelsmakande, som av något gammaldags, eller en tid som var, innan telefonen fanns i varje hem, innan teven, innan datorerna, innan kaffebryggaren, innan bilen och värmepannan och värmeslingorna och mikron och stegräknaren. Då när man kurade skymning, ljuset och väntade in den mörka kvällen, satt tillsammans vid köksbordet och spanade ut mot vägen, om någon skulle dyka upp, en granne som var på väg, och undra vart hon eller han skulle göra vid den här tiden. Och lukten eller den friska doften av såpa, den lätt sötkvava doften av eau de cologne, och instängdhet.
Jag är glad över att jag i dag enbart behöver minnas den tiden, och betraktar de lila bladen med de gula fälten i mitten. De gör sig så vackert mot den vita duken med blå ränder!

torsdag 28 maj 2009

Inbrott i bystugan

En medborgare från fiendesidan har trängt sig in i vår gemensamma bystuga, och tillgripit kvarterets gemensamma dokument som är upprättade och förseglade för kvartersrådets gemensamma skötsel! Helt otroligt. Tyra, en av de våra som skulle hålla vakt, vågade inget annat än att släppa in personen, en äldre ursinnig kärring, i stugan. Kärringen stirrade ilsket på Tyra, och hotade med att ombildningsdraken skulle spy extra eld på Tyra när hon skulle gå ut i byn för att handla. Tyra som är en mycket snäll människa vågade inget annat än släppa in henne i bystugan, och där bara stegade hon fram till skåpet med alla dokument, och rullorna. Vad mycken fulhet kan en människa på denna jordens boning ägna sig åt! Den där draken, ombildningsdraken, som ruvar runt vårt kvarter, är otäck och farlig men den har sina svaga sidor. Tyvärr får draken näring från konungens styresmän, som har gått ut med påbudet om att kvarteret ska säljas till oss undersåtar, men här är priset alldeles för högt, och om vilka fel husen har vet vi inget om. Många av oss undersåtar här i kvarteret vill inte köpa "grisen i säcken". Vi vill arrendera av vår "patron" som månar om våra hus, och lagar när vi behöver, och vi betalar bara ett arrende varje månad. Vi vill inte låna pengar och betala dyrt för lånen. Och vi vill ha vår boning kvar även om vi blir utan arbete, sjuka och får ont om pengar. Det mest orättvisa är att de,våra fiender, som vill köpa husen, har fått enorm hjälp av ombildningsdraken, som har spytt eld och aska och hotat, och smickrat. Enligt konungens styresmän ska draken vara kvar till och med augusti, då ska vi arrendatorer hålla storråd, och rösta om köpet.
Många av de äldre människorna här är rädda för draken och har svårt att sova om nätterna av oro för vad som kan hända om de röstar nej i augusti. Men vi, som vill fortsätta vara arrendatorer, är en stridbar och glad grupp som har fått många anhängare, som hejar på oss. Och då vill fienden stoppa oss, vi räds inte drakens hot, man tar till alla metoder. Nu ett inbrott, och vad kommer sedan?

onsdag 27 maj 2009

Fantasirån

Det är när jag når krönet som jag ser bilen, halvt dold i det gröna buskaget, de skarpa klarblå och vita färgerna, och den illreflexgröna EU-standardiserade polis- och utryckningsfordonsfärgen. Mitt hjärta hoppar till, och jag ser framför mig som scener från en filmad deckare en rånjakt, svartklädda poliser som jagar biltjuvar, seniga typer med ryckiga rörelser i smutsiga t-shirts, tjuvarna står upptryckta mot bilen, medan poliserna söker igenom deras kläder, och ringer efter förstärkning. Jag trampar allt närmare bilen och vrider huvudet åt vänster för att kolla den stulna bilen men där susar personbilar och varubilar i normal hastighet, kör rakt, om varandra och svänger i rondellen, i jämn morgonström som om ingenting har hänt, men mot det halvhöga gallerstaket mot vägen står två mörkt klädda kvinnliga välbyggda poliser. De lutar sig lite lojt mot staketet, de står tätt intill varandra, ler och skrattar. De är liksom inramade av något sorts ljus, eller om det strålar ut ljus från dem, jag vet inte.
Jag vet i alla fall att det är först nu den här morgonen som jag känner att solen värmer mitt ansikte och hela min kropp.

måndag 25 maj 2009

Draken från konungens hov

En drake ligger på lur i vårt kvarter, den har snärjt sin stora fjälliga kropp runt våra hus där träden och syrenen med det fantasifulla namnet blommar sina vackra vita blommor och sänder ut sin söta doft i den ljumma vårkvällen. Njutningen störs då och då av den irriterande drakens små pysande glödgande utbrott att vi ska köpa husen, dyrt, fast vi bor billigt och bra och är hur nöjda som helst med vår patron som vi hyr av i dag. Vi är en hel del här, små undersåtar i detta konungadöme, som har försökt schasa bort draken, bett den att dra sig hem till sin drakby där den hör hemma, men den struntar i våra ord. Om ändå någon riddare kunde komma galopperande på sin vita häst, och svinga sin lans och sticka den i drakens strupe. Som läget är nu, är utelämnade till detta odjur eftersom konungens hov har bestämt att vi får klara kampen mot draken själva. Och ändå har hovet skickat draken till oss! Det är fruktansvärt orättvist! Vi vill ju heller inte döda någon, vi är ett fredligt och fridsamt folk, vi slåss inte med vapen utan med ord, trots de hotfulla utbrotten. Ibland kniper draken ögonen, drar in klorna, viker in den långa grönfjälliga stjärten, ler inställsamt och säger med len stämma: Oh, det kommer att bli så fint när vi köper det här jag och ni, billigt, allt repareras, ni får allt ni önskar.
Men det säger han bara för att lugna oss, och få ligga där i fred runt vårt hus.
Det kan han gott tro.

lördag 23 maj 2009

Får jag lov?

Hur länge sedan var det vi var ute och dansade?
Vaaa, frågar han med sin lite pipiga gammelsmansröst.
Hon ställer frågan igen, men skriker nästan nu med sin lite med åren skrovliga röst.
Ähh, fräser han ilsket. Skrik inte, jag hör.
Kommer inte ihåg, svarar han sedan.
Det är fredag kväll och de sitter med varsitt rött glas vin, igen, som varje fredag, bara på fredagar.
Det var på en danstillställning de träffades, i ungdomen. Hon minns hans mörka hår bakåtkammat i en snygg frisyr, den välskräddade kostymen satt perfekt på hans manliga kropp, och slipsen matchade perfekt, och för att inte tala om skorna, välputsade, blanka, utan ränder.
De andra flickorna viskade att vad snygg han är, men han verkar blyg.
Och han bjöd upp henne, vad hennes hjärta klappade, och många år senare, kom hennes hjärta då och då att klappa lite extra när hon såg på honom, mellan vardagslivet, barnens skötsel och uppfostran, pengarna, jobben, grälen.
När barnen var små hände det att de gick ut tillsammans med vänner och dansade, eller att hon gick ut med vänninor för att dansa, oh, vad roligt det var, att bli uppbjuden, uppskattad, bli sedd!
Men med åren dansade de allt mer sällan. Det kunde hända, hemma, till tonerna på radion en kväll, och då var det som om de var unga igen, fötterna lätta, stegen som följde varandra, den mjuka rytmen.
Men nu. Nu orkar inte hans ben längre, och det viktigaste av allt, viljan är bortflugen.
Värre är att han inte minns, men hon.
Fast ändå, hon kan åtminstone sväva i tanken, till den mjuka rytmen, en fast hand om hennes midja och leendet, da da da mmmmm.
Och njuta av att ha fått frågan: Får jag lov?

fredag 22 maj 2009

Mördarsniglar

De ligger som små bruna och svarta slemmiga kryp längs gångvägen, från och till de prunkande trädgårdslanden, stilla när man passerar, men slingrar sig när man vänder ryggen till. Har hört om man inte ska dela dem på mitten, då förökar de sig och blir många många fler som invanderar grönsakslanden, äter upp allt, klafs klafs, och sedan förökar de sig med de vanliga sniglarna, och förvandlas till små monster som glufsar i sig allt i sin väg. Man ska bränna upp de slemmiga små krypen, det finns särskilda redskap som man kan plocka upp dem med.
Men något sånt har jag inte när jag går med snabba steg, jag har stavar som slår hårt och taktfast i asfalten, kanske att jag spetsar en och annan mördarsnigel under min framfart.
Spetsa är väl ändå inte samma sak som delning?