Simmande ormar hugger inte

Det värsta med sommaren är ormarna, jag är livrädd för ormar, ja, egentligen är det snokar, de ligger där på marken på landet, ler hon och visar en slingrande gest med armen.
Hennes mun är vackert rödmålad som färgen på ett moget skogshallon, hon är på väg till kyrkogården, har hon berättat för mig, och att hon åker dit två gånger om året, vid allhelgonahelgen och på Mors Dag. Hon sitter mittemot mig i tunnelbanevagnen, utanför fönstren har syrener slagit ut i full blom, vita och lila, och morgonens solstrålar lyser upp hennes lite bleka ansikte med små nålfina rynkor.
Jag antar att det är hennes mors grav hon ska besöka, men det frågar jag inte.
Hon har frågat mig om det är risk för frostnatt, och jag svarar att det kan jag knappast tro, det är ju så varmt.
Och det är då hon berättar om sin rädsla för ormar.
Men snokar är inte farliga, de är mer rädda för dig än du för dem, säger jag förståndigt, och hör mig själv som ett eko av min mammas röst, eller om det var någon annan vuxen som sa det när jag var barn, jag minns inte, bara att någon sa just så.
Jag vet, säger kvinnan, och hon ler generat, och jag vet att också hon har hört det där om och om igen.
Skräcken sitter där kvar där, rotad i själen, en förlamande rädsla för de slingrande krälande långsmala varelserna som man tror ska hugga sin gaddar i ens arm eller ben, och spruta in sitt gift i blodådrorna. Och sedan sväller man upp, benet blir stort som ett elefantben och blå- och rödstrimmigt, och man kallsvettas och mår dåligt och kan dö. Tror man.
Jag säger:
Som barn simmade vi i en sjö, där det fanns massor av holmar, och huggormarna simmade fram och tillbaka, man såg de små huvudena sticka upp ur vattnet, jag fick alltid höra , att ormarna
inte hugger när de är i vattnet, och med det var jag nöjd.
Vi dök och simmade under och ovan det solbelysta vattnet, och lekte och plaskade, och brydde inte oss om de där små smala huvudena som stack upp ur vattnet.
Mmmm, hummar kvinnan och säger inget mer om det, och inte jag heller, för färden i en tunnelbana är kort, och vi skiljs åt vid kyrkogården, där hon stiger av.
Vi säger ett hejdå, och jag önskar att resan kunde ha varit lite långsammare, kanske skulle jag ha berättat om min rädsla för att trampa på en huggorm när jag går i högvuxet gräs, eller plockar solvarma söta skogshallon i riviga snår.