Draken från konungens hov

En drake ligger på lur i vårt kvarter, den har snärjt sin stora fjälliga kropp runt våra hus där träden och syrenen med det fantasifulla namnet blommar sina vackra vita blommor och sänder ut sin söta doft i den ljumma vårkvällen. Njutningen störs då och då av den irriterande drakens små pysande glödgande utbrott att vi ska köpa husen, dyrt, fast vi bor billigt och bra och är hur nöjda som helst med vår patron som vi hyr av i dag. Vi är en hel del här, små undersåtar i detta konungadöme, som har försökt schasa bort draken, bett den att dra sig hem till sin drakby där den hör hemma, men den struntar i våra ord. Om ändå någon riddare kunde komma galopperande på sin vita häst, och svinga sin lans och sticka den i drakens strupe. Som läget är nu, är utelämnade till detta odjur eftersom konungens hov har bestämt att vi får klara kampen mot draken själva. Och ändå har hovet skickat draken till oss! Det är fruktansvärt orättvist! Vi vill ju heller inte döda någon, vi är ett fredligt och fridsamt folk, vi slåss inte med vapen utan med ord, trots de hotfulla utbrotten. Ibland kniper draken ögonen, drar in klorna, viker in den långa grönfjälliga stjärten, ler inställsamt och säger med len stämma: Oh, det kommer att bli så fint när vi köper det här jag och ni, billigt, allt repareras, ni får allt ni önskar.
Men det säger han bara för att lugna oss, och få ligga där i fred runt vårt hus.
Det kan han gott tro.