Får jag lov?

Hur länge sedan var det vi var ute och dansade?
Vaaa, frågar han med sin lite pipiga gammelsmansröst.
Hon ställer frågan igen, men skriker nästan nu med sin lite med åren skrovliga röst.
Ähh, fräser han ilsket. Skrik inte, jag hör.
Kommer inte ihåg, svarar han sedan.
Det är fredag kväll och de sitter med varsitt rött glas vin, igen, som varje fredag, bara på fredagar.
Det var på en danstillställning de träffades, i ungdomen. Hon minns hans mörka hår bakåtkammat i en snygg frisyr, den välskräddade kostymen satt perfekt på hans manliga kropp, och slipsen matchade perfekt, och för att inte tala om skorna, välputsade, blanka, utan ränder.
De andra flickorna viskade att vad snygg han är, men han verkar blyg.
Och han bjöd upp henne, vad hennes hjärta klappade, och många år senare, kom hennes hjärta då och då att klappa lite extra när hon såg på honom, mellan vardagslivet, barnens skötsel och uppfostran, pengarna, jobben, grälen.
När barnen var små hände det att de gick ut tillsammans med vänner och dansade, eller att hon gick ut med vänninor för att dansa, oh, vad roligt det var, att bli uppbjuden, uppskattad, bli sedd!
Men med åren dansade de allt mer sällan. Det kunde hända, hemma, till tonerna på radion en kväll, och då var det som om de var unga igen, fötterna lätta, stegen som följde varandra, den mjuka rytmen.
Men nu. Nu orkar inte hans ben längre, och det viktigaste av allt, viljan är bortflugen.
Värre är att han inte minns, men hon.
Fast ändå, hon kan åtminstone sväva i tanken, till den mjuka rytmen, en fast hand om hennes midja och leendet, da da da mmmmm.
Och njuta av att ha fått frågan: Får jag lov?