Oro i bystugan

Ni skrämmer folk, och upprepar hela tiden ordet oro, oro för framtiden, oro för vad som ska hända, oro för..
Men vi är oroliga, skriker flera av de äldre männen och kvinnorna i bystugan rakt ut.
Luften är kvav, ilskan och frustrationen gör luften än mera tät, och någon öppnar altandörren för att släppa in sval kvällsluft. Vi har diskussion om ombildningen, och rummet är fullt av män och kvinnor, många har bott här i många år, är pensionärer, och har tänkt sig en lugn och harmonisk ålderdom i vårt trivsamma kvarter med de vackra och väldoftande syrenenerna bland andra Madame Lumon vars blommor har en mättad vit pärlfärg.
Den unge mannen ser lätt förvirrad ut och kurar lätt inför det oväntade raseriet, han pratar nervöst och snabbt.
En annan kvinna ställer up och pratar om hur bra allt kommer att bli, bara vi köper våra lägenheter, och hur hemskt det kommer att bli med skyhöga hyror, hur vi drivs från hus och hem om vi inte köper, det menar hon, hennes röst har ett lätt vibrato, hon låter som en hängiven politiker, en som vill övertyga folk om sin åsikt, hon håller kramaktigt i mikrofonen, som hon motvilligt lämnar ifrån sig till arrangörerna.
Ombildarna är på hugget.
När vi kommer in på ekonomi ruskar de bara på huvudet och säger att de är inga ekonomer, experterna säger att allt är bra.
Men vi hyresgäster litar inte på de där experterna, de får ju betalt bara om det blir köp av fastigheten. Annars får de inga pengar.
Klart att experterna vill att de ska bli köp. Ingen lurar oss som vill fortsätta hyra.
Och vi rustar oss för den sista striden mot ombildningsdraken, som verkar har något fel på eldsprutningsmaskinen, det rasslar och det verkar just nu komma mest sot ur den spetsiga munnen.