Midsommargnabb

Åh, fy, suckar Balder Brå och ruskar till sin krage, små svarta prickar faller ner i gräset. Där åkte en till fartdåre förbi, och stänkte ner mig, jag blir så förbannad.
Kruse Åtel skakar elegant och lätt på sitt svagt rosaskiftande hår, som alla vännerna beundrade (fast han å andra sidan var avundsjuk på de andras vackra kragar).
Ja, inte är det trevligt inte, jag försöker stå ut, säger han med sin lite strama röst.
Kan du säga, på dig fastnar ingenting av skiten, mumlar Balder Brå och sträcker sig mot solen, ett bi kommer surrande och sätter sig på honom, det enda som hörs är en djup behaglig suck.
Kom till oss också, ropar alla i familjen Klint och Klocka, de vecklar ut sina vackra skimrande blå blad, och sträcker ut gula lockande pistiller.
Biet lämnar Balder Brå och flyger till Blå Klint, Balder sträcker på sig som efter en lång natts sömn.
Det där lugnade mig litet, men jag tycker ändå att det börjar bli för mycket för mycket galningar som far runt på vägarna, i alla fall nu när det är midsommar. De kör så det dammar och smutsar ner oss. Och inget kan vi göra!
Ett litet skällande hörs, Balder och Kruse vänder sig om och ser Hund Loka som sträcker sig fram mot dem, hela hennes släkt är faktiskt ganska dominerande, faktiskt.
Gnäll inte så mycket, det har faktiskt blivit bättre, tycker jag i alla fall. Då är det värre när de där hemska stora Björn Loka tränger sig på, jag avskyr dem, de tar över vart de än kommer, sprider sitt gift här, och utplånar oss.
Ett hummande och ett diskuterande bryter ut bland släktena som står samlade vid dikesrenen, släkten Klint och Brå och Åtel viftar och pratar i mun på varandra, om hur eländigt det har blivit, och hur ska de göra, ska de lägga sig ner och dö eller? Stämningen börjar bli lätt grå, kragar och huvuden börjar sloka, men då hörs ett litet pinglande, en skör och ljus ton. Alla lyfter sina huvuden och sträcker ut kragarna som för att lyssna. Det gör alla när Blå Klocka tar ton.
Är ni igång igen och klagar, och nu när det ska bli midsommar och allt. Njut av det mjuka varma regn som har fallit, den svaga vind som blåser, solen som kommer fram då och då och värme oss med sina underbara strålar, biet som förhöjer vår tillvaro och lugnar oss en stund, den varma fuktiga jord som värmer våra fötter.
Och snart kommer människobarnen, kanske får några av oss turen att förgylla någons dukade midsommarbord, och vi får delta i glädjen runt bordet. Och alla kommer att beundra oss, och säga och vilka vackra blommor eller att vilt växande blommor är ändå vackrast.
Blå Klocka stillar sin klockröst, endast ett stilla susande hörs från vinden. Naturligtvis kan inte Balder Brå låta bli att invända.
Nå, nå, men alltid är det någon som gör bort sig hos människorna, en del super och ser oss inte överhuvudtaget, njuter inte av vår prakt, människan är en stor synd och skam!
Nej, sluta nu, Balder, hörs en liten ljus men stark röst någonstans inne bland vimlet av strån, blad, färgglada kragar och huvuden. Alla böjer sig ner för att se Styvmor Viol som bär en lila vackert flickad krage, underbart enkelt och raffinerat snitt, med den gula lilla klicken i mitten. Att hon höjer sin stämma, den lilla, men inte konstigt heller, hon är en ovanligt seg och stark liten blomma. Helt otroligt!
Jag håller med Blå Klocka, låt oss njuta av sommaren. Och vi ska komma ihåg att om inte vi fanns då skulle nog människobarnen stressa ihjäl sig, och må mycket dåligt. Tack vare att vi är så vackra, ensamma och tillsammans. för vem som helst, och helt gratis för alla, blir världen så mycket trevligare att bo i.
Men lyssna nu, jag hör människoljud, viskar hon, precis så högt att alla hör.
På avstånd hörs glada barnskratt, och människoröster som pratar.
Sträck på er, viskar Styvmor Viol. Jag hör att de håller på att plocka blommor, kanske har vi turen att hamna på någons bord i midsommar,
Balder Brå ruskar till sin krage, Blå Klocka kupar lätt sina blåa blad, Krus Åtel vajar lätt med kroppen, och alla de andra blommorna sträcker på sig och vecklar ut sina blad.