Blodiga byxor som smetar mot benen, blod som rinner från ansiktet, över armarna, kroppar i vridna ställningar på marken, män i slitna illasittande kläder som gestikulerar med armar och händer, rödflammande lågor som slår ut från två bilar, och de små magra smutsiga pojkarna som förskrämt tittar på. Att det alltid är fattiga människor som ska drabbas av ondskan, suckar Sara och trycker sig lätt mot mig, jag låter fingrarna dra genom hennes långa bruna hår, det känns som svalt silke mot huden, och något varmt och lyckligt sprider sig inom mig, och samtidigt den lätta spykänslan av det vämjeliga som sker framför oss, på teveskärmen.
Jag gnuggar min kind mot hennes, den är sidenmjuk som skalet på en mjuk persika, och jag känner mig som den lyckligaste mannen i världen, jag vill beskydda henne mot allt ont, mot all illvilja och ha henne kvar för allt evighet. Inget ont får hända henne!
Det onda där, framför oss, i rutan, är en annan värld, just nu är det bara vi och vår kärlek, den är ny och jag svävar runt i tillvaron, hon och jag, vi lever som i en bubbla, fylld med champagne som vi berusar oss med.
Hon ser på mig med sin stjärnögon som glimmar, och jag dras in i henne, och faller djupt och handlöst.
Det är så förbannat orättvist, mumlar hon och lägger sina armar om mig, allting stannar, och vi är, vi två, i ett rus, jag sträcker ut armen, och trycker på off-knappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar