Här står jag mitt på bordet, omkring mig står vackra leeende prästkragar, ocn några blå främlingar som jag inte har träffat förr, de står och tisslar med varandra på ett annat språk, men tyvärr störs midsommarfriden. Mannen som köpte oss, sitter och gråter, på en stol framför oss, en helt förtvivlad gråt, och jag känner mig helt vanmäktig, kan inte säga något, han förstår inte mitt språk, men jag förstår mycket väl vad han säger, men han har inte sagt något än, hoppas han gör det, att han har förstånd att åtminstone prata med blommorna, det brukar hjälpa om människorna gör det, vi kan bli en sorts tröst, sa de i affären, de andra blommorna, och de andra midsommarstängerna.
Han verkar bo ensam den här mannen, det är knäpptyst i lägenheten, fönstren är stängda, trots att det är varmt ute, solen strålar och jag önskar att jag var en stor midsommarstång ute i det fria, en som människorna smyckar med blommor och kransar, och som de reser under stort ståhej, Och sedan kan man stå där medan barn och vuxna dansar och sjunger omkring mig, och alla gläds åt min prakt, jag blir fotograferad och beundrad. Men nu blev min lott att istället att vara liten och hamna i en ynklig bordsuppsättning, fin i och för sig, med blommor och mossa. De andra midsommarstängerna och blommorna i affären sa att du kommer kanske att glädja någon som sitter ensam, eller om du har riktigt otur kan du hamna hos någon som super och svär och slåss och är elak mot alla, och de små barnen. Det skulle nog vara värst i mitt midsommarstångsliv att hamna i sådant sällskap! Och då dök den här långa magra mannen med sorgsen blick upp i affären, mitt hjärta klappade hårt, och jag böjde mig en aning, för att inte verka lockande, men han tog mig ändå, som om han inte brydde sig om vad det var han. Jag såg framför mig hur han skulle sitta och supa och svära, och slå kvinna och barn, och så sitter han här helt ensam och gråter. Det var det första han gjorde när han satte sig ned vid bordet, bara föll ihop och slog händerna för ansiktet och grät.
Jag sneglar mig omkring för att se om han har några spritflaskor, men här i köket är allt rent, diskbänken skiner blankt, ingen disk står framme, inga dammtussar, rena golv, det doftar rent, en vit fin linneduk ligger under oss, och genom de stängda fönstren skiner solen. Kan han inte öppna fönstren! Men prata då! Jag är expert på att lyssna!
Och då lyfter han på huvudet, och tittar på mig med rödgråtna ögon, usch, de här helt blodsprängda, och svullna.
"Vad jag saknar barnen, mina barn, och vad jag saknar någon att vara med, den jag älskar har stuckit, lämnat mig, vad jag känner mig ensam. Ingen har bjudit mig till någon midsommarfest!"
"Nå, men var är barnen då?", frågar jag och hoppas att han förstår mig.
Han rycker till, och svarar:
"Barnen har det bra, jag ringde dem i morse, de är hos mamma på landet, tillsammans med hennes nya man, fan också, men glada verkar de vara."
"Ja, men gläd dig åt det då!"
"Det är väl bra att barnen har det bra", nickar han och torkar bort en tår.
Börjar han inte undra snart, över att han pratar med en midsommarstång, undrar jag men fortsätter:
"Ångrar du dig att du skiljde dig?"
"Jag ångrar inte att jag skiljde mig, vi hade inte kunnat fortsätta. Men jag är ledsen för att min tjej har lämnat mig ensam, hon har gjort slut, vi passar inte ihop säger hon, snyftar han till.
"Så kan det kanske vara, men jag tycker att du inte ska hänga upp dig på det nu. Om du tänker på ensamhet, så kan du väl tänka framåt, att det kanske är bara den här midsommaraftonen du är ensam, nästa år, kanske du inte är ensam. Vem vet? Och jag tycker att imorgon ringer du någon gammal kompis och be att få träffa honom eller henne, eller varför inte besöka din gamla morsa?"
Nu undrar jag om jag har gått för långt, eller om jag låter för hurtig, det är första gången jag tröstar en ensam man, men jag måste försöka. Mannens ansikte mjuknar sakta framför mig, ögonen börjar glänsa något, en liten ljus prick börjar lysa långt därinne någonstans, han sträcker fram höger hand, som rör sakta längs min kropp, stråna på min kropp reser sig av välbehag, handen lämnar min kropp och söker sig vidare till mina grannar, prästkragarna och de blå blommorna, som har stått blickstilla medan vi har pratat. Jag hör deras fnissande när han stryker dem över blombladen.
"Vad fina ni är", säger mannen, hans röst är nu mjuk och har, i mitt tycke, en behaglig mörk ton.
"Så vackra, helst hade jag förstås önskat se er ute i det fria, och framför allt du."
Nu vänder han sig till mig, jag försöker sträcka på mig.
"Du lilla midsommarstång, är liten och ynklig", ler han.
Nä, nu jävlar, jag har lust att stånga honom, jag sliter och kämpar, men jag sitter fast, prästkragarna och de blå blommorna håller mig fast med sina rötter som de slingrar runt min fot. Mannen lägger sitt finger på mig, jag lugnar mig och står stilla.
"Men du är fin ändå, du påminner mig om alla glada och trevliga midsommaraftnar jag har haft, och du passar faktiskt bra här på bordet. Och fast du inte kan prata, så känns det som om du lyssnar. Man blir väl lite knäpp när man är ensam, men det är faktiskt riktigt kul att vara lite knäpp ibland. Och kanske att jag nästa år får se en stor midsommarstång i det fria tillsammans med någon", säger han, reser sig upp och går fram till fönstret, han slår upp det och en svag sommarvind strömmar in i köket, jag jublar, och hör hur blommorna intill mig skrattar förtjusta.
"Nu ska jag fira midsommar här själv, med sill och potatis, och lite midsommarmusik från radion! "
Jag sträcker på mig stolt, glad över att ha spridit glädje och hopp, de andra blommorna klappar på mig, smeker mig, jag är nog nu den gladaste midsommarstången i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar