En fågel flyger på himlen, sträcker ut sin vingar, följer med vindarna, friheten, genom dubbla okrossbara glas och det hårda ogenomträngliga galler följer min blick den svävande fågeln med den utsträckta avsmalnande näbben, önskar att de där vingarna satt på mig, de vackra mörka vingarna, långa och smäckert böjda. Men jag är vingklippt, och här finns heller ingen fri luftväg, bara fyra tillslutna stumma väggar med en blockerad tjock tung celldörr. Jag försöker minnas vad som hände, det kan inte vara jag som är skyldig, de andra var ju med på det, men min hjärna är tom, urblåst som ett tomt ruttet illastinkande ägg, en stor ångest kryper i mig, från tårna, genom benen, magen och upp bröstet som trycks ihop, luftstrupen pressas ihop, och jag kämpar för att få luft i lungorna. En smärta hugger till i magen, jag böjer mig framåt för att dämpa hugget. Salta tårar droppar ner på golvet, droppen plattas till på det kliniska platsgolvet, mitt avtryck i detta rum, en genomskinlig blöt fläck som sakta tonas ut och blir suddig i konturen. Det är tyst här, inget mänskligt ljud utanför dörrarna, bara en svag ventilation som susar, men en röst hör jag inom mig mig, den lite ljusa oroliga, nervösa med darr, du ropar på mig, och min hud längtar efter dina lite fuktiga händer på mina axlar, de lugnade när jag var arg, åh mamma, om du kunde lyssna på mig, förstå, allt blev fel, helt fel, det fanns inga val, ingen annan gav mig något val, bara de andra. De valde mig, eller vi valde varandra, vi sökte oss till varandra, ensamma trasiga själar.
Och på såna själar växer inga vingar, man är en vingklippt fan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar