Jag klagar inte

Jag kan inte förstå de som klagar på att de inte får en chans att klättra här i livet, när allt hänger på en själv om man lyckas eller inte. Se på mig, jag har en perfekt fin stege att ta mig uppåt på, växa fint, och bre ut mig. Ja, ja visst har mina kära föräldrar ordnat det för mig, stakat ut stegen, men kämpa får jag också göra, näringen suger jag ur jorden jag står i, och som mor och far har köpt för dyra pengar, de ger bara lite tillskott då och då i form av en stadig stege, lite extra gödsel och skyddar mig när det blåser kallt.
Men det är väl det minsta man kan begära av föräldrar, eller hur?
Och så ser de till att jag växer ihop med de som är som jag, stolta, vackra och starka. De andra, de små, de som vissnar lätt, har inget här att göra, det har mor och far sett till.
Tack snälla mor och far för det!
Och jag skulle aldrig komma på tanken att klaga på att jag inte har fått någon chans i livet.