En gång sjöng jag vackert

En gång, sjöng jag så vackert, jag var med i en gosskör, vi turnerade, sjöng och fick applåder.
Hon har hört det där för hundrade gången och är förbannat trörr på att lyssna på hans gamla minnen, trött på att dra gräsklpparen, trörr på att rensa ogräs, trörr på att laga mat, trött på att städa, just nu villl hon bara lägga sig ned och sova.
Han sitter där i fåtöljen, med en stor grön kudde bakom ryggen, mumlar och blundar.
Jag sjöng och folk lyssnade på oss.
Hon frågar om han tagit sin medicin.
Det är hans sak att veta när han ska ta sin medicin, inte hennes.
Men ändå.
Hon vill ha honom kvar, minns deras tid tillsammans, då när de var unga och älskade varandra.
Nu går han henne på nerverna ibland.
Och han skriker åt henne ibland. Ord som han aldrig tog i sin mun förr.
Sluta, din kärring.
Ett desperat rop med en djup smärta från barndomens sår som aldrig läker.
Men varför ska de rivas upp nu? Livet måste gå vidare, trots allt.
Du måste ta din medicin, säger hon högt och tillrättavisande.
Han sjunker ihop i fåtöljen.
Va, vad då, stammar han och munnen gapar.
Här, fräser hon och slänger fram korgen med små vita plastburkar med etiketter.
Han petar bland burkarna och mumlar att en gång i tiden sjöng han vackert. De äldre fick tårar i ögonen av hans höga gossröst.
Hon ser på honom och tänker att hon faktiskt aldrig har hört honom sjunga inte ens försökt ta en ton, det var hon som försökte sjunga vaggvisor för barnen när de var små, det var hon som sjöng med i allsånger och hon minns att han knappt rörde på munnen.
Men jag minns att du visslade fint, säger hon och lägger en tröstande hand på hans arm.
Hans ögon öppnas lite på glänt.
Det minns jag inte, säger han. Bara att jag sjöng mycket vackert en gång i tiden.