Småspännande ostmöte i Arboga

Fann den mest delikata ost på ett vägcafé utanför Arboga, ett sådant där café med en underbar utsikt mot en livligt brusande trafikerad rondell åt ena sidan och en enorm ödslig stor asfaltparkering åt andra flankerad av ett barackliknande pensionat på en blåsig slätt. Själva osten var placerad på en torr brödbit. Ostskrivan var gulnad med ett vaxliknande läckert överdrag, som gjorde att kanterna på osten böjdes lätt uppåt, smaken var lite hårdseg, efter en tugga insåg jag att den är lilla godbiten var alltför välsmakande och lite småspännande för att bara jag skulle få nöjet att äta den. Helt sonika föste jag den åt sidan, och när jag med viss möda hade tuggat i mig den torra brödbiten och sköljt ned den med svart beskt ljummet kaffe typ fosterfördrivningsmedel, bar jag den lilla vaxliknande tingesten tillbaka till cafébiträdet bakom kassan.
Ojdå, utbrast hon förvånat och tog emot den lilla godbiten mellan yttersta toppen av tummen och pekfingret.
Märkligt nog såg hon ut att vilja kräkas.
Ta den här. Spar den och lägg den på en ny brödbit, sa jag och vände på klacken utan att invänta biträdets kommentar.
Någon sådant hade varit helt överflödigt.