Förbrukad, bränd en helt vanlig tisdagkväll

Det är en helt vanlig tisdagkväll som blir mindre vanlig när en kvinna, en mager skrana, vinglar in i vagnen, på sätet tvärs över gången. Hon drar en sliten resväska på hjul efter sig. Skranan sätter sig ned med en duns men reser sig upp igen, vinglar fram och tillbaka, stöter ur små otydbara läten, några visslingar av obestämd typ.
Hon har urholkade kinder, stripigt uppsatt hår, och ögonen tycks borta någonstans i fjärran, eller ingenstans. Vad vet jag. Ett par unga killar framför mig flinar försiktigt, och jag sneglar i ögonvrån, eller blundar ibland, som om jag sov.
Det är ändå en tisdagkväll. Om än just nu mindre vanlig.
Jag bara hoppas på att hon inte tilltalar mig. Jag vill bara ha en vanlig lugn tisdagkväll.
När tåget närmar sig centralen, reser hon sig upp med ett ryck, drar med sig väskan och vinglar mot en av dörrarna. Hon kluckar små ljud, vinklar upp armen högt och tittar på armbandsuret som tycks jättestor med den enomrt magra armen.
Hon ser inte ut att ha ätit den närmsta tiden, hon ser inte ut att ha skött om sig nämnvärt den sista tiden, hon ser helt enkelt förbrukad ut. Totalt bränd, förstörd. I prinicp bara skelettet kvar. I andra handen har hon en mobil som hon kollar på, trycker på, men inte placerar intill öran.
När tåget stannar, och dörrarna öppnas, håller jag andan, väntar på dunsen, när hon stiger ut ur vagnen, med den slitna väskan efter sig.
Men inget händer, hon försvinner, ur min åsyn, ur mitt liv.
Jag andas ut, nu kan den vanlig tisdagkvällen fortsätta.