En varm ensam sommar virkade hon på en vit duk och spann stora planer, varje kväll efter det trista sommarjobbet. Garnet var vitt bomullsgarn, lite strävt. Och duken var rund, med någon sorts blommönster och spetsar, hon minns inte riktigt detaljerna men det skulle bli en stor duk. In i garnet virkade hon stora förhoppningar, stora planer, hon skulle komma långt. Mycket långt. Hon trodde att det skulle räcka med väl tillägnad kunskap, nit och flit och en meritförteckning på heder och samvete. Ungefär som hon följde mönstret hon virkade efter, maska för maska, i ett regelbundet mönster. Runt runt. Ingen att fråga, bara att virka med en normal virknål efter ett normalsvårt mönster.
Duken blev klar så småningom, en vacker duk som lades på ett runt bord, där många fläckar kom att spillas.
En vacker dag många år efteråt mindes hon den där sommaren, och kände hur ilskan sköt som en flodvåg inom henne, hon kände sig lurad, sviken. Ur en kökslåda plockade hon fram en vass sax och klippte duken i små små bitar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar