Fjättrad för livet

Nu är han fast, fjättrad för livet vid livet. Som han hittills i sitt vuxna liv har kämpat emot detta, av någon anledning som han inte förstår varför. Som om det här skulle vara det värsta som skulle hända i livet.
Att ens frihet skulle vara slut, ens självständighet slut.
Som om en människa någonsin är helt självständig, det är bara en inbillning.
Och nu sitter han här, i detta rum, med denna nya insikt.Och han förstår inte vad det var han var rädd för egentligen. För känslan är underbar, och vidunderlig på samma gång.
Han stryker sakta med varsam hand över det fjuniga håret på det lilla huvudet, och betraktar det lilla skrynkliga ansiktet med de ihopknipna ögonen.
"Som du mår kommer jag också att må, viskar han ner mot den lilla kroppen som varmt och tungt vilar i hans armar.
Och det var väl det som skrämde mest egentligen. Att ens känslor skulle bli så inblandade i sitt barns liv. Men nu är han där, och nu finns ingen återvändo till tidigare liv, ett liv som han har bakom sig.
Nu är det bara han och den lille, och han låter de osynliga banden stramas åt än mer.