Raka vägen in i helvetet

Att jag skulle hamna rakt in i helvetet när jag föll för mannen i grå kostym, ljusblå skjorta och ständigt rakad haka, det ska gudarna veta. Men jag var helt förvirrad, som i en annan värld, jag var inte mig själv, tror jag, eller kanske var jag mig själv, man är väl sig själv mest i sina val. Eller?
Länge satt jag och stirrade in i elden medan den falnade, greppade rakan av järnsmide och puttade till en vedklabb för att den skulle börja brinna. Det var som ett omen, de figurer som började framträda i glöden, som flygande drakar, med glödande vingar, och ondskefullt stirrande kolögon.
Hur fan kunde du vara så dum, fnös Vera, rakt på sak som hon alltid brukar vara, medan hon vippade på sina bara tår med avskavt blått nagellack mot kaminglaset. Hur kunde du bara, den där typen, den slätrakade svärmorsdrömmen. Skenet bedrar, har du inte lärt dig det än?
Nej, jag lär mig aldrig, eller kanske vill jag inte lära mig. Att lida är kans eden enda raka vägen för mig, svettas i kval, vältra mig i mina bekymmer, problem. Låta mig bedras, av det yttre, det skenbara, det är ett sätt för mig att leva.