En nedtrampad ängel

Molnen hänger regntunga, men luften är ändå lätt att andas, jag noterar i ögonvrån att hon sitter där igen. Hon sitter på trottaren mot väggen, med en bucklig burk läsk i handen. Det svullna ansiktet har en fördjupad röd färg, som sprider ner på halsen, och vidare ner under den noppriga brungrå tröjan med hål i. Kvinnans ögon är uppgivet matta, som om inget spelar roll längre. Som om allt redan har hänt, och inget kan kränka mer än det redan har gjort.
När som kränkningen är inkapslad i kroppen, som en självklar del i musklerna, hjärnan och blodomloppet.
Och när protesterna är svalda och ligger som skvavande klumpar i hela kroppen.
Jag passerar den hopkrupna gestalten, men får för mig att vända mig om, och tillåter mig att se något annat. Ett par vingar som ligger intill hennes hopkurade kropp.Vingtopparna är svedda av smuts eller kan det vara sot? Och stora hål gapar i det skira tyget som är hoptrasslade i trasiga remsor.
Någon eller några har förstört hennes vingar, har trampat på vingarna med järnhårda skor, starka galna farliga händer har slitit i tyget utan att bry sig om hennes kvidanden och gråt.
Jag förbannar de djävlar som har förstört den en gång vackra flygfärdiga sjungande ängeln. Och har gjort henne till en nedtrampad ängel.
Må de brinna i helvetet!
Må andra nedtrampade änglar hämnas!