Bland det värsta

Luften trycker mot lungorna och hon har svårt att andas, snart brakar helvetet loss. Inte ett blad rör, inte ett ljud hörs. Det är helt stilla, naturen bävar. Svettdroppar trängar fram ur hennes panna. En kvalmig lukt får henne att vilja spy. Då hörs ett sprakande. Hennes hjärta bultar till, nu rinner svetten nerför kinderna, och hon får salt smak på läpparna. Ett svagt ljussken syns över bergstoppen, och de mörka molnen hopar sig som en armé inför strid. Hon rör sig inte, hör endast sitt hjärtats hårda slag. En glödande blixt zick-zackar genom luften, och hon stirrar skräckslaget med uppspärrade ögon framför sig. Nu dör hon. Nu slår blixten ned. Hon brinner upp. Hela hon förkolnar till ett svart lik. Aska. Av jord är du kommen och till jord ska du åter vara. Ett torndönsmuller dånar i öronen. Hårda knallar som kanonskott, rakt in i hjärtat, som slår i bitar, blodet pulserar, nya flammande blixtar. Rengdroppar piskar mot marken. Hon darrar till och väntar. Och väntar. Och snart hör hon ett svagt fågelkvitter, ett svagt muller. Solstrålar som värmer luften. En klar sval luft som sveper bort svettdropparna.
Men på det sättet tänker hon inte efteråt, inte heller att blommorna sträcker ut sina sina doftande klockor mot de ulliga humlorna som glatt surrar in i det saftiga djupet Att träden viftar glatt med sina armar mot den klarblå himlen, är något som hon absolut inte bryr sig om.
Det enda hon tänker att det här är bland det värsta hon har varit med om.