- Är du säker på att du tog rätt nu?
Jag stoppar konservburken i varukorgen och tittar upp, åh, är det Platon, den person jag minst av allt ville möta nu, när jag är total stressad, hungrig, svettig i de varma kläderna, jag vill hem, laga mat, äta, glo på tv och vila.
För möter man Platon, då blir det besvärligt, han gillar inte snabba och enkla konversationer, han är envis och ifrågasätter allt man gör.
Jag säger att visst är jag säker på att jag tog rätt burk, krossade tomater ska ingå i den köttfärssås jag ska laga till.
Men hur vet du att du är säker, frågar han och ler, lite så där överseende.
Mallhoppa, tänker jag men säger att nu får han lägga av, jag vet vad som ska ingå i den mat jag ska laga,
Självklart, fnyser och kan i nästa sekunde nästan bita av mig tungan. Jag vet vad som ska komma.
Vad menar du med självklart?
Nu har han övertaget, men jag har mig själv att skylla, säger man ett ord som självklart, då går han igång, och nu har han ställt sig mittemot mig, hela hans kropp spärrar min väg.
Att det ska vara krossade tomater i tomatsås och inget annat.
-. Men vad menar du med ordet självklart i det fallet?
Nej Platon, jag orkar inte diskutera det där nu, släpp fram mig nu!
Kära medborgarinna, menar du kanske att man inte kan ifrågasätta handlingen bakom ordet självklart?
Jag suckar och ställer ner korgen på golvet.
Det var väl precis så jag menade, du krånglar jämt till allt! Jag menar att det ska vara krossade tomater i köttfärssås, det blir godast så.
Men det är något helt annat, du tycker alltså att det är godast med krossade tomater?
Det är inte helt sant, tänker jag.
Nja, godast är färska tomater som man skållar och kokar med i såsen, säger jag och ler nu mot Platon.
Han nickar med sin belåtna min, skägget vippar till lite grann.
Då överger du ordet självklart, säger han.
O ja, säger jag och lägger till. Självklart.
F-n också, att jag aldrig lär mig! Nu föll jag dit igen.
Och nu skrattar han sitt stora bullrande skratt, folk som hastar omkring med korgar och vagnar kikar mot vårt håll, innan de pilar vidare eller tränger sig förbi.
Jag föreslår att du lägger tillbaka dina varor, och följer med mig istället till en krog här i närheten. Jag bjuder på både mat och samtal.
Vad sägs om det?
Jag ger mig, det är faktiskt ganska trist att äta själv, och ett samtal med Platon är aldrig fel. Alltid lär man sig något.
Självkl…förlåt, tack, det skulle vara mycket trevligt, faktiskt, ler jag.
Jag stoppar konservburken i varukorgen och tittar upp, åh, är det Platon, den person jag minst av allt ville möta nu, när jag är total stressad, hungrig, svettig i de varma kläderna, jag vill hem, laga mat, äta, glo på tv och vila.
För möter man Platon, då blir det besvärligt, han gillar inte snabba och enkla konversationer, han är envis och ifrågasätter allt man gör.
Jag säger att visst är jag säker på att jag tog rätt burk, krossade tomater ska ingå i den köttfärssås jag ska laga till.
Men hur vet du att du är säker, frågar han och ler, lite så där överseende.
Mallhoppa, tänker jag men säger att nu får han lägga av, jag vet vad som ska ingå i den mat jag ska laga,
Självklart, fnyser och kan i nästa sekunde nästan bita av mig tungan. Jag vet vad som ska komma.
Vad menar du med självklart?
Nu har han övertaget, men jag har mig själv att skylla, säger man ett ord som självklart, då går han igång, och nu har han ställt sig mittemot mig, hela hans kropp spärrar min väg.
Att det ska vara krossade tomater i tomatsås och inget annat.
-. Men vad menar du med ordet självklart i det fallet?
Nej Platon, jag orkar inte diskutera det där nu, släpp fram mig nu!
Kära medborgarinna, menar du kanske att man inte kan ifrågasätta handlingen bakom ordet självklart?
Jag suckar och ställer ner korgen på golvet.
Det var väl precis så jag menade, du krånglar jämt till allt! Jag menar att det ska vara krossade tomater i köttfärssås, det blir godast så.
Men det är något helt annat, du tycker alltså att det är godast med krossade tomater?
Det är inte helt sant, tänker jag.
Nja, godast är färska tomater som man skållar och kokar med i såsen, säger jag och ler nu mot Platon.
Han nickar med sin belåtna min, skägget vippar till lite grann.
Då överger du ordet självklart, säger han.
O ja, säger jag och lägger till. Självklart.
F-n också, att jag aldrig lär mig! Nu föll jag dit igen.
Och nu skrattar han sitt stora bullrande skratt, folk som hastar omkring med korgar och vagnar kikar mot vårt håll, innan de pilar vidare eller tränger sig förbi.
Jag föreslår att du lägger tillbaka dina varor, och följer med mig istället till en krog här i närheten. Jag bjuder på både mat och samtal.
Vad sägs om det?
Jag ger mig, det är faktiskt ganska trist att äta själv, och ett samtal med Platon är aldrig fel. Alltid lär man sig något.
Självkl…förlåt, tack, det skulle vara mycket trevligt, faktiskt, ler jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar