Luften är kvalmig, hon kväver en gäspning, hon vill fly, bort från de där genomträngande glosögonen som har stirrat på henne nu snart i en halvtimme, hjärnan känns som ett urblåst ägg.
Inte en idé poppar upp, ja, inget som passar Herr Padda som sitter lätt tillbaka lutad i sin för trånga gröna skjorta.
Nå, hör hon honom säga. Du säger inget. Då måste du nog fundera på om du ska stanna kvar här eller inte. Jag måste ha folk som kan dra in pengar. Sälja.
Utanför glasrutan ser hon de andra pinnarna, de svartklädda figurerna, som hon, de sitter framför skärmar eller står och pratar, skrattar, flinar. Ingen tittar åt deras håll, hon ser senaste anställda vandrande pinnen, på överkroppen iklädd endast en ribbad trikåtopp utan ärmar och utan hals, de lätt brunbrända axlarna och armarna är bara, mitt i smällkalla vintern. Själv har hon sin svarta varma polotröja på sig..
Hon vet sitt värde, att hon kan och vill, ska just öppna munnen, då hon ser Herr Paddas breda käft och hans vassa spetsiga tänder, och då här den kvackande rösten som i trans:
Men det kanske är bäst att du slutar, du börjar anta en annan form, du börjar skilja dig för mycket från de andra, säger han och slår med den korta tjocka armen mot lokalen.
Du börjar svälla, där över magen, han pekar med ett fjälligt grönt finger mot hennes platta mage. Och så ger du för lite vasst intryck, se på henne där, han pekar ut mot den ribbklädda pinnen. Det ser trevligt ut.
Det surrar i hennes huvud, ett svagt surr, som sakta stegras, och blir till en hårdare ilsken ton, som far igenom hela hennes kropp, som börjar skaka, ord bildas i hennes hjärna och flyger ut ur munnen: Då får väl jag också säga att den där gröna färgen verkligen missklär Herr Padda, det har jag alltid tyckt, men nu är det väl lika bra att säga vad jag tycker. Om jag i alla fall ska sluta. Färgen är helt förfärlig, du skulle bara se hur du ser ut.
Vilken min, hon flinar när hon står ute på gatan, vilken hängande haka, rakt ner på tjockmagen, han blev nog minst en storlek mindre.
Hon sträcker på långa svarta kropp och stegar med stora fjädrande steg framåt, bland alla andra vandrande pinnar, och nog tycker hon att hon har blivit lite längre. En aning i alla fall.
Inte en idé poppar upp, ja, inget som passar Herr Padda som sitter lätt tillbaka lutad i sin för trånga gröna skjorta.
Nå, hör hon honom säga. Du säger inget. Då måste du nog fundera på om du ska stanna kvar här eller inte. Jag måste ha folk som kan dra in pengar. Sälja.
Utanför glasrutan ser hon de andra pinnarna, de svartklädda figurerna, som hon, de sitter framför skärmar eller står och pratar, skrattar, flinar. Ingen tittar åt deras håll, hon ser senaste anställda vandrande pinnen, på överkroppen iklädd endast en ribbad trikåtopp utan ärmar och utan hals, de lätt brunbrända axlarna och armarna är bara, mitt i smällkalla vintern. Själv har hon sin svarta varma polotröja på sig..
Hon vet sitt värde, att hon kan och vill, ska just öppna munnen, då hon ser Herr Paddas breda käft och hans vassa spetsiga tänder, och då här den kvackande rösten som i trans:
Men det kanske är bäst att du slutar, du börjar anta en annan form, du börjar skilja dig för mycket från de andra, säger han och slår med den korta tjocka armen mot lokalen.
Du börjar svälla, där över magen, han pekar med ett fjälligt grönt finger mot hennes platta mage. Och så ger du för lite vasst intryck, se på henne där, han pekar ut mot den ribbklädda pinnen. Det ser trevligt ut.
Det surrar i hennes huvud, ett svagt surr, som sakta stegras, och blir till en hårdare ilsken ton, som far igenom hela hennes kropp, som börjar skaka, ord bildas i hennes hjärna och flyger ut ur munnen: Då får väl jag också säga att den där gröna färgen verkligen missklär Herr Padda, det har jag alltid tyckt, men nu är det väl lika bra att säga vad jag tycker. Om jag i alla fall ska sluta. Färgen är helt förfärlig, du skulle bara se hur du ser ut.
Vilken min, hon flinar när hon står ute på gatan, vilken hängande haka, rakt ner på tjockmagen, han blev nog minst en storlek mindre.
Hon sträcker på långa svarta kropp och stegar med stora fjädrande steg framåt, bland alla andra vandrande pinnar, och nog tycker hon att hon har blivit lite längre. En aning i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar