Magen skriker av sorg

Mamma var är pappa, vi är hungriga, vi vill ha mat!
Mamma Grävling sniffar med nosen oroligt ut ur grytet, vädrar den varma svaga morgonsolen, för en gångs skull försöker hon inte puffa till de små ungarna, för att få tyst på gnället och kivet.
Han borde vara hemma snart, med lite säd, kanske daggmaskar, eller en mättande råtta.
Hennes mage värker av hunger men hon kan inte lämna de små, de skulle genast ränna efter henne, och kanske villa bort sig i åkern, skogen och kanske det värsta av allt hos de där stora konstiga djuren som har de där stora vidundren, odjuren som bara blir fler och fler och kommer närmare och närmare.
Hon vill inte tänka på vad som kan ha hänt med honom, samma som hände grannen, han som bodde i övervåningen.
Hon vill inte tänka, att det kan vara de där odjuren, de stora vidundren, som dundrar långt borta, och kommer allt närmare, det skallrar i jorden, i deras gryte när odjuren drar fram ovanför dem.
Hon vill inte tänka, att de där odjuren dödade grannen.
Hon vill inte, vill inte, tänka att de där odjuren har dödat hennes man och ungarnas pappa.
Hön hör hur ungarna snyftar av hunger, hennes mage skriker nu av sorg.