lördag 19 september 2009

Vi för dina bomärken vidare


Oplanerat försvann du från oss
Som om döden kan planeras
En dag just när blåbären mognade
när semestern var slut
Lämnade du oss utan att ta farväl

Med gråtande hjärtan sökte vi länge
efter dina levande spår
I de väntande hängande skjortärmarna
Med den knappt förnimbara tvåldoften svettlukten
I den ljusa mjuka morgonrocken på sin krok
i den mönstrade fåtöljen vänd mot ljuset
Länge letade vi efter tecknet
Varför – vart – hur?

Alltmedan bladen gulnar
Bleknar de levande spåren
Som en tröst letar vi nu
Efter andra spår
Spåren efter dina utlagda dolda bomärken
I våra tankar, ord, handlingar
Några finner vi i
Kärleken, kunskapen, stoltheten
Med varsamt hjärta bär vi orden framåt
Avhändar till kommande generation
Som för dina bomärken vidare till nästa
Vi tackar dig för det du gav oss
Och
För att du för evigt kommer att leva med oss
 
 
 
 
 
 
 

2 kommentarer:

  1. Så kloka och fina ord. Visst är det så att man bär dem med sig; finns där i ryggraden som en kompass. Känns mycket tydligt nu när man själv fått barn

    SvaraRadera
  2. Så fint du skriver. Mycket vackert!

    SvaraRadera